Svartvit debatt om yttrandefrihet

Terrordåden i Norge har på nytt väckt frågor om det fria ordet och det öppna samhällets problem. Hur ska främlingsfientliga krafter stävjas? Per Dannefjord reflekterar över ett kontroversiellt förslag.

Torbjörn Tännsjös artikel på DN Debatt den 31/7 väckte stor uppståndelse i kulturdebatten. Jag tänker, till skillnad från de flesta andra kommentarer jag läst, ta honom i försvar. Inte helt och hållet och möjligen genom att tolka det han säger alltför vänligt, men jag menar att han tangerade något viktigt som försvann i diskussionen.

Tännsjö skrev med utgångspunkt i tragedin i Oslo om det ansvar vi alla har för hur våra uttalanden används. Det vi säger eller skriver kan missförstås, våra påståenden kan ryckas ur sitt sammanhang och våra idéer kan även rätt uppfattade användas som argument för sådant som inte alls var vår avsikt.

Kan exempelvis kritiken mot vissa föreställningar och praktiker inom islam ha gett näring åt Breivik i Oslo? Om så, har religionskritiker något medansvar eller rent av någon skuld i det som hände? Tännsjö antyder att han tycker det och tar upp självcensur som ett tänkbart sätt att hantera detta ansvar. Det kan då finnas situationer där det är bättre att hålla inne med kritiken än att uttala den, även om den är aldrig så korrekt i sak, för att undvika att den används på oönskade sätt av andra.

Tännsjö blev omedelbart hårt kritiserad från många håll (se t.ex. Annika Borg och Christer Hugo i DN den 3/8; Kristian Fredriksson på Newsmill den 3/8) och kritiken riktade in sig på två punkter. För det första kan vi aldrig anses skyldiga till brott eller andra handlingar som begås där våra uttalanden kan ha varit en del i inspirationen, såvida vi inte direkt uppmuntrat till dem. För det andra kan självcensur aldrig vara en lösning. Det är att underminera en grundpelare i det öppna samhället.

Jag ger Tännsjös kritiker rätt i detta, men kan samtidigt anse att kulturdebatten här visade exempel på ett problem. Frågeställningen förenklades och blev svartvit på ett sätt som gör det svårt att föra meningsfulla diskussioner. Tännsjö har i den förenklade versionen antingen rätt eller fel och valet står mellan självcensur och den formella rätten att få säga vad man vill, när man vill. Jag vill hävda att det inte är så enkelt.

Tännsjö menar alltså att det finns anledning att fundera över vilket ansvar vi har för hur det vi säger tas emot och används, vilka konsekvenser våra uttalanden får. Det självklara motargumentet är att vi har yttrandefrihet och i ett öppet samhälle ska vi inte behöva väga varje ord på guldvåg. Vi ska inte behöva vara experter eller ens särskilt genomtänkta när vi uttrycker oss. Det är viktigt att få tala ändå.

Detta är lätt att hålla med om. Men i den mån vi vill att det vi säger ska ha någon betydelse, borde vi också kunna vara överens om att mer eftertanke är bättre än mindre. Det är vanligen lättare att övertyga om vi uttrycker oss på ett genomtänkt sätt, men tanken är inte bara strategisk. Det finns många situationer där vi tänker innan vi talar, lyckligtvis. Det finns rent av många situationer där det skulle uppfattas som omoraliskt att inte tänka sig för. De flesta av dessa situationer är kanske inte politiskt viktiga, men vad som är viktigt att uttrycka måste ju också vara öppet för diskussion och olika uppfattningar.

Den situation som uppfattas som viktig i sammanhanget är när vi anser att vi har angelägen och berättigad kritik att framföra. Denna kan riktas åt olika håll, men det är viktigt att samhälls-, religions- och moralkritik får yttras fritt. Här ställs då det öppna samhället, där det inte finns några restriktioner, mot självcensur (eller andra former av censur). Jag menar att dessa båda poler har mellanlägen. Vi måste inte föra diskussionen som om dessa två förhållningssätt vore de enda möjliga.

Det finns anledning att fundera över hur det vi säger uppfattas och används, även om det inte ska hindra oss från att tala. Om den religionskritik jag formulerar i föreläsningar eller artiklar plockas upp av Sverigedemokraterna som argument för att begränsa mängden invandrare från muslimska länder är det problematiskt. Kan jag undvika att bli en del av en sådan politik kommer jag att försöka göra det. Det betyder inte att jag skulle känna mig ansvarig för den. Min religionskritik har helt andra syften, men om den användes av företrädare för åsikter som jag är motståndare till skulle jag ändå fundera igenom mitt sätt att uttrycka mig. Man kan kalla det självcensur om man vill. Man kan också kalla det ansvar. Om jag ger mig in i en debatt är det för att påverka något i en viss riktning. Om det jag säger leder i en annan riktning (också?) finns det skäl för mig att tänka om.

Att påstå något är en handling. Många skulle hålla med om att en handlings moraliska värde bestäms av dess konsekvenser. Jag är medveten om att frågan om konsekvenser är komplicerad. Att censurera sig själv är också en handling som kanske på sikt får värre följder än det uttalande vi var på väg att göra, men vi bör inte vara svartvita här. Vi kan förvisso bli formella och hävda att vi har rätt att uttrycka oss hur vi vill. Det är sant, men formalismen räknar sällan med gråskalor. Vi har rätt att vara allmänt taskiga också. Och precis som det är bättre att inte vara taskig än att vara det är det bättre att tala med eftertanke än att inte göra det.

Men varför är detta viktigt att påpeka? Är det inte lite platt att påstå att vi ska uttrycka oss genomtänkt?

Jag kan komma på några skäl till att den här diskussionen behövs emellanåt. För det första är det sant att det finns ett samband mellan mottagandet av det som uttalas och handlingar som våra uttalanden inte alls syftade till. För det andra är de flesta av oss redan medvetna om detta, men bara när det gäller våra meningsmotståndare.

Om en katolsk präst talar för sin tro och kyrka skulle många av oss anse honom delaktig i de problem kyrkan orsakar genom sitt motstånd mot abort och preventivmedel, även om han inte själv berör dessa frågor. Han har ett ansvar som sträcker sig utöver vad han uttryckligen säger.

Om en imam förkunnar den muslimska läran har vi inte svårt att tycka att han legitimerar homofobi, även om han själv är oskyldig till detta. Om en rasist framträder offentligt skulle vi nog anse att han borde väga sina ord. Inte bara för att synsättet är fel, utan också för att det kan få obehagliga konsekvenser i förlängningen. När en debattör resonerar kulturrelativistiskt kan vi kritisera henne för de följder detta får i form av kvinnoförtryck. Utan att det alls är hennes avsikt. Den akademiker som hävdar en postmodern kunskapssyn kan få kritik för att försämra vetenskapens möjligheter att skapa kunskap om exempelvis klimatförändringar.

Jag tycker att samtliga dessa exempelpersoner borde tänka igenom vad de uttrycker och jag tycker att detsamma gäller mig själv. Skillnaden kan inte rimligen ligga i att jag har rätt och de har fel. Det är som om vår förmåga att se frågornas och orsakernas komplexitet tenderar att försvinna när det gäller oss själva. När jag talar är det bara logiken i det sagda som är relevant. När mina motståndare talar blir det viktigt att också se till konsekvenser som den talande kanske inte själv avser eller förstår. Det är inte mycket till öppenhet.

Ett förtydligande är här på sin plats. När humanistiskt grundad religionskritik används i främlingsfientliga syften sker det alltid i strid med budskapets intentioner. Präster och imamer kan, såvida de inte klart uttrycker något annat, antas vara en del av sina respektive religioners ideologi, vilket gör det naturligt att se dem som företrädare för vissa problematiska åsikter. Ansvarsfrågan påverkas emellertid inte självklart av detta. Om jag vet att vissa uttalanden ofta missuppfattas och missbrukas kan jag inte låtsas som något annat. Den destruktiva användningen av ett uttalande är lika allvarlig oavsett talarens syfte. Det går att hävda att ansvaret finns där trots mina goda syften, i synnerhet om missförståndet var möjligt att förutse.

Många skulle försvara sina motståndares rätt att säga vad de säger, men ändå tillskriva dem ett ansvar för konsekvenserna. Jag tycker inte att detta är en uppmaning till självcensur. Har vi något att säga ska vi säga det, men det kan väl inte vara fel att så långt som möjligt tänka igenom mottagandet. Inte för att det är synd om någon särskild och inte för att vi är skyldiga till andras handlingar, utan för att det är ansvarsfullt och, vill jag påstå, gynnar det öppna samtalet.

Ju mer vi kan undvika att en debatt handlar om att reda ut missförstånd eller försvara oss mot angrepp som vi inte känner igen oss i, desto längre kan vi driva den och lära något av den. Det är inte särskilt konstruktivt – och gynnar inte diskussionen – att enbart klaga på att våra budskap missbrukas och missförstås, oavsett hur rätt vi har i sak.

Per Dannefjord är lektor i sociologi vid Linnéuniversitetet. Han disputerade på en avhandling om svensk socialdemokrati.