Kristus bedragaren

Astrid Lindgrenpristagaren Philip Pullmans fantasifulla ungdomsböcker är skarpt kritiska till religionens drömvärld. I sin bok om Jesus, Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren, berättar han en saga för vuxen publik om hur lögner accepteras som sanningar och tro blir till maktutövning.

Min bok om Jesus kom till av flera skäl. Förlaget ville ge ut en serie antika myter, återberättade av moderna författare. De bad mig medverka och jag tilltalades starkt av idén, frågan var bara vilken myt jag skulle välja. Sedan var det ärkebiskopen av Canterbury, den anglikanska kyrkans ledare, som gick och såg teateruppsättningen av min berättelse Den mörka materian när den spelades på National Theatre i London. Han ville gärna tala med mig och jag med honom. Så vi hade ett mycket givande samtal på scenen inför publik, och sade till mig:

Du har skrivit den här prästfientliga boken och jag kan förstå varför du gjort det, med tanke på din bakgrund, men hur är det med Jesus? Du nämner inte honom i din berättelse. Vilken betydelse har han för dina tankar om religion?

Och jag måste svara:

– Ja, jag utelämnade honom.

Kanske borde jag ta mig an mullret från kristenheten. Så jag sade att jag skulle göra det i en annan bok. Det här är den boken! Och jag ville skriva om Jesus eftersom jag växt upp inom kyrkan, min farfar var präst. Dessa berättelser finns mycket djupt inom mig och jag tänkte att det skulle vara intressant att möta dem igen. När jag läste Nya testamentet upptäckte jag att även om jag trodde att jag var väl förtrogen med berättelserna, kände jag inte alls till dem. De fyra evangelierna är skapade av fyra mycket olika men mycket begåvade historieberättare.”

Tror du att det fanns en historisk person som på ett eller annat sätt motsvarar Jesus?
Det finns ingen orsak att inte tro det. Jag tror att han avrättades av romarna av politiska skäl, men att hans anhängare av någon anledning blev övertygade om att han återuppstått. Berättelserna om honom blev allt fler och förändra des, utvecklades som berättelser gör. Och steg för steg tog myten form och blev till berättelsen om Gud själv. Och korsfästelsen, som för hans tidiga anhängare var en full ständig katastrof, en fruktansvärd händelse, oförklarlig och förfärlig, fick så småningom också en förklaring. I karriärhänseende var den ett mycket lyckat drag. Annars skulle Jesus ha varit en av profeterna, och vi har träffat på sådana personer i vår tid, som säger till sina anhängare:

–Världen kommer att gå under på tisdag. De flygande tefaten kommer att landa och ta med oss alla till planeten Zagon, så följ mig upp på berget!

Så går de alla upp på berget och sträcker armarna mot skyn i väntan på de flygande tefaten, och på onsdag morgon går de ner igen. Jesus var en sådan människa. Han skulle ha gjort något liknande. Han skulle ha blivit besviken, hans anhängare hade förlorat tron och alla hade åter vänt hem olyckliga, men han var annorlunda i tvåavseenden. För det första för att han aldrig behövde visa sig på berget en tisdag. Han behövde inte chansa eftersom han blev dödad. Hans anhängare förlorade aldrig sina illusioner. Och den andra skillnaden i fråga om Jesus är att han, enligt alla skildringar av honom vi har tillgång till, var en gudabenådad historieberättare. Hans berättelser, historien om mannen som byggde sitt hus på berggrunden och mannen som byggde sitt hus på sanden, historien om den förlorade sonen, historien om den barmhärtige samariten och den stackars resenären som lämnats liggande vid vägkanten. Dessa historier har en sådan enkelhet och kraft att man bara behöver höra dem en enda gång för att minnas dem för alltid, och man kan hitta sätt att tillämpa dem på alla situationer i livet. Detta kräver ett enormt geni, vi talar om en man med omfattande och ovanlig begåvning. Det är den andra orsaken till att Jesus blev ihågkommen.

Vad jag förstår är många av myterna kring Jesus äldre än kristendomen.
Ja, naturligtvis. Och detta har vi känt till i minst etthundra femtio år. David Strauss skrev boken Das Leben Jesu, kritisch bearbeitet, en bok som hade stort inflytande under det viktorianska tidevarvet och översattes till engelska av romanförfattaren George Elliot. Människor upprördes över den på grund av att han behandlade Jesus som vilken annan mytologisk gestalt som helst, så denna tanke har funnits länge. Jesus som den korsfäste guden, den offrade och återuppståndne guden, är en figur som mycket väl motsvarar människans behov av sådana berättelser. Även i fråga om märkesskapande, är den här korsformade ställningen något som genast fastnar i minnet. Så tydlig och lätt att avbilda, det bästa varumärke som någonsin funnits.

Hur reagerade den anglikanska kyrkan på din bok? Fundamentalisterna avvisade den genast: – Den där Pullman är naturligtvis inspirerad av djävulen, han är satanisk och kommer att skicka dina barn till helvetet. Lite högre upp på den evolutionära stegen fanns de konservativa som sade: – Åh, den där Pullman vill skriva om Bibeln men han lyckas inte alls. Lyssna till denna underbara rad i Bibeln och se hur löjligt Pullman formulerar det. Karln är hopp lös! Den tredje reaktionen kan exemplifieras av ärkebiskopen av Canterbury och andra liberalt sinnade präster. Han sade: – Okej, Pullman berättar historien på ett annat sätt än enligt min tro, men han behandlar den med respekt och ställer några intressanta frågor som vi alla borde begrunda.

Om vi talar lite om det religiösa landskapet i England, och om fundamentalisterna som du nämnde. Hur många är de och var finns de?
De blir allt fler. När jag var pojke fanns det inte någon fundamentalistfalang i Church of England. Kyrkan var en mycket konservativ, förstockad och gammaldags institution som hade existerat i hundratals år och inte såg någon orsak till förändring, någonsin. Fundamentalismen är något nytt, från de senaste tjugo åren eller så.

Men varför tror du att detta sker nu? En orsak är förmodligen millennieskiftet. Människor gör stor affär av millenniedatum och drabbas av oro. Det är naturligtvis nonsens, men de gör det. En annan orsak är islams närvaro i England och andra västeuropeiska länder. Människor känner sig hotade och därför tar de sin tillflykt till extrema åsikter. Detta är en riktning inom Church of England. En annan är den liberala, folk som anser att vi ska ha kvinnliga biskopar, att vi bör bejaka samkönade äktenskap, att vi bör ha en mer liberal syn på saker och ting, och dessa två falanger försöker slita varandra i styck en. Ärkebiskopen av Canterbury skulle vilja inta en mer liberal hållning, men känner att hans främsta uppgift är att hålla ihop kyrkan. Jag tycker att man kan se hur illa till mods han känner sig varje gång man ser honom på bild.

Kan du berätta om din egen utveckling till sekulär humanist och ateist, från att ha varit ett barn som gick i kyrkan? Det var i tonåren jag började fundera på dessa frågor. Det var en mycket spännande tid, sextiotalet, då alla möjliga idéer prövades och ifrågasattes. Och det finns inget som den iver med vilken man utforskar idéer under tonårstiden – känslan av nya horisonter som öppnas omkring en. Det var då jag först stötte på tanken att det inte fanns någon gud. I tjugo och trettioårsåldern var jag verksam som lärare, jag skrev böcker och läste massor. Prövade alla möjliga sorters idéer för att se hur de kändes, eftersom jag ville skriva om dem. Om man skriver romaner måste man tänka sig in i människors hjärnor. Jag stötte också på några olika trosuppfattningar som jag tyckte var mycket spännande. Gnosticismen, till exempel, som är en mycket intressant lära eftersom den placerar oss själva och vår belägenhet mitt i en kosmisk kamp. Så jag prövade den en tid.

Försökte du verkligen tro på den eller studerade du den som idé?
Det var lite av båda. När jag studerade den försökte jag ta reda på hur det kändes att faktiskt tro, men jag kunde aldrig tro helt och hållet på den eftersom jag älskar den här världen alltför mycket.

Hur som helst, tiden går och nu är jag sextiotre, och så säker man kan bli i denna värld på att det inte finns någon gud. Men det beror på perspektivet. Ur en viss synvinkel är allt det jag vet, det jag upplevt, det jag läst om, det jag är övertygad om och det jag reflekterat över bara en pytteliten nålspets av ljus i ett enormt omslutande mörker, som är allt det jag inte vet. Därute i detta mörker kan det finnas en gud. Det vet jag inte. Ur detta perspektiv måste jag säga att jag är agnostiker. Men här är vi nu, i den värld vi lever i och där vi kan se och röra vid saker och läsa saker, och jag kan inte finna något som helst belägg för någon gud. Påståendena som människor gör om Gud, att han älskar oss och har skapat världen av kärlek, förefaller bara skrattretande. Allt jag kan se i denna värld styrker antagandet att den kom till av en slump, att de evolutionära lagarna styr hur allt ut vecklas och att det inte finns någon ”ande”, bara materia.

Berätta lite för mig om The Book of Dust. The Book of Dust är ytterligare ett av Lyras (Den mörka materian) äventyr. Den handlar om att materia har medvetande, men det är en berättelse som växer fram långsamt. Den är svår att skriva, men jag vill inte att den ska vara svår att läsa, så den är långt ifrån färdig än.

När man säger att man är materialist, att man inte tror på något annat än materia, tolkar människor det som att man inte tror på själen eller skönhet och kärlek och allt sådant. Jag skulle vilja säga att materia är intressantare än man anar. Materia har medvetande, till exempel. Och hur vet jag det? Jo, eftersom vi är materiella, vi är materia. Det finns inget annat än materia därinne. Så medvetande kan vara en normal egenskap hos den fysiska världen, precis som massa. Ur detta perspektiv är det rimligt att säga att ett bord är mer medvetet än en stock, en tryckt bok är mer medveten än en tom anteckningsbok och en bok som lästs många gånger, med anteckningar och vikta sidor, är mer medveten än en orörd. Man kan leka med fantasin på det viset. Men kärnpunkten att materia har medvetande, det är min åsikt i dag. Jag fascineras allt mer av de märkliga egenskaperna hos materia och frågan om vad medvetande är.

Vilka är de största problemen med religionens närvaro i dagens värld?
Fundamentalism av alla slag. Det verkliga problemet är faktiskt inte vad människor tror. I detta är jag oense med Richard Dawkins. Han anser att människor som tror på Gud är enfaldiga och att allt vore frid och fröjd om de bara trodde på rätt saker. Jag anser inte att problemet ligger i vad folk tror på. Problemet uppkommer när religion går hand i hand med politik. I alla organisationer, det spelar ingen roll om det är något så litet som ett hushåll eller nå got så stort som en nation, går det utför mycket snabbt när någon som är religiös får makten och använder den i religiösa syften. Och då menar jag även sådana teokratiska länder som Sovjetunionen, som i varje avseende var en mönsterbild av teokrati. Likheterna är slående! Man har en helig bok, skriven av Marx. Det finns inga felaktigheter hos Marx, allt är sant. Det finns ett prästerskap, det kommunistiska partiet, som har privilegier som man förvägrar lekmännen. Det finns en hel statsfinansierad apparat av svek, fördömande, åtal, tortyr, bekännelse, rättegång och avrättning. Det finns till och med en kult av helgonreliker, Stalins och Lenins kroppar som ligger bevarade på Röda torget. Och allra viktigast, man har en teologisk syn på historien – en syn som säger att historien rör sig mot ett visst mål. Vi vet vad det är och vi kan se vilka som är med oss och vilka som är mot oss. Det finns demoner ibland oss, borgerliga oliktänkande, klassförrädare som vi måste driva ut och döda, eftersom de står i vägen för detta storslagna projekt som historien strävar mot. Så i denna mening var Sovjetryssland ett perfekt exempel på teokrati, bortsett från att de var ateister.

Detta är den mänskliga hjärnans tendens att gilla kate goriska svar, och ett av de kategoriska svaren är att det finns en gud och vi vet vad hans vilja är. Det är då det blir farligt.

Richard Dawkins projekt att ställa påven till svars inför domstol, är det ett bra sätt att främja sekulär humanism? Jag är kluven till detta. På sätt och vis tycker jag att det är en löjlig idé. Vad ska han anklaga honom för? Jag tror att det handlar om brott mot mänskligheten eller något sådant. Och vid vilken domstol ska han åtalas? Och i vems namn ska man åtala honom? Det är en orealistisk idé som aldrig kan förverkligas. Å andra sidan har den väckt en hel del intresse, det blev ett bra samtalsämne, det gav människor ur båda lägren möjlighet att diskutera och det belyste ett antal frågor. Jag var till exempel inte medveten om att Vatikanstaten inte är en riktig stat. Jag visste inte att den skapades av Mussolini på trettiotalet för att vinna över kyrkan på hans sida. Så det är ett fascistiskt projekt från början, vilket är mycket intressant. Det har faktiskt aktualiserat ett antal frågor och klargjort en del saker, därför är jag glad att Dawkins och hans kollegor gjorde det.

Sekulära röster i samhällsdebatten anklagas ofta för att vara alltför aggressiva, det är åtminstone vad vi hör i Sverige.
Så säger man om oss även i England. För det mesta syftar de på Dawkins, men ibland även på mig. Mitt sätt att hantera det är att inte vara det minsta aggressiv. Jag skriver den här boken och om du inte gillar den behöver du inte läsa den. Du får gärna racka ner på den eller skriva en egen bok och säga att jag har fel i allt, men du har inte rätt att hindra mig. Jag kan endast kämpa med de vapen jag har. Jag är inte jurist eller advokat. Jag är inte särskilt snabbtänkt, att debattera är inte någon av mina starka sidor. Det tar mig en vecka att komma på ett bra svar, men då är det för sent.

Det är därför jag skriver berättelser. Det är en berättares vapen jag har i min arsenal. Och en berättare är någon som säger: Låt oss föreställa oss, anta att, hur skulle det vara om … Och går vidare därifrån.

Christer Sturmark är VD för Fri Tanke och chefredaktör för Sans magasin. Han är författare, föreläsare och samhällsdebattör.