Mannens makt och utsatthet

Den religiösa omskärelsen innebär förtryck och samtidigt upphöjelse av män. Annika Borg ser dubbelheten i ett hett omdebatterat ingrepp.

Under hösten stormade en debatt om omskärelse av småpojkar. Att frågan fick förnyad aktualitet hade bland an­nat att göra med de ökade kraven från religiösa grupper på sjukvården att tillhandahålla skattefinansierade in­ grepp på barn utan att dessa ingrepp är medicinskt motiverade.

Men i grunden handlar frågorna kring omskärelse om Barnkonventionen. Konventionen är tydlig vad gäller barns rätt till kroppslig integritet och läkaretiken understryker att barn inte ska utsättas för opåkallade medicinska under­sökningar eller ingrepp. Konventionerna om mänskliga rättigheter utgår alltid från individens rättigheter. Reli­gionsfriheten handlar således om individens rätt att utöva sin religion och inte om gruppers rättigheter som överord­nade individens. Manlig omskärelse får den vuxne som vill praktisera. Men att göra ingrepp på spädbarn och småpoj­kar är alltså inte en rättighet föräldrar eller en religiös grupp kan ta sig.

I debatten var det i första hand judiska företrädare som tog till orda och uppfattade kravet på förbud mot omskä­relse av småpojkar som ett angrepp på den judiska identi­teten och tron. Den muslimska gruppen trädde inte fram. Trots att diskussionen till stor del handlade om deras krav på sjukvården samt det muslimska sättet att omskära poj­kar. Det är mer komplicerat än det judiska och kan ske då barnet är några år upp i åldern. Pojken kan alltså vara ett antal år gammal och förstå vad som händer, men ändå inte ha möjlighet att slippa. Den som själv vill bilda sig en upp­ fattning om hur ingreppen går till kan hitta bildmaterial på nätet. Argumentet att det är en liten sak, nästan en bagatell, är inte trovärdigt när man sett och satt sig in i hur ingreppen faktiskt utförs.

Ett annat argument är att det finns vetenskapliga belägg för att omskärelse minskar spridningen av HIV. Nu är dessa vetenskapliga studier möjliga att tolka på skilda sätt. Men det spelar egentligen ingen roll eftersom det inte ändrar något i sak. Bebisar och småpojkar har ju inte sex. De kan låta omskära sig när de är mogna både för det och för att ta ställning till vad de vill göra med sina egna kroppar.

Motivet för att omskära skiljer sig åt rent teologiskt mel­lan judendom och islam. I den judiska traditionen är om­skärelsen förbundstecknet som Gud knyter med Abraham (men Abraham själv är gammal när han omskär sig). Det finns i den hebreiska bibeln (Gamla testamentet för krist­na) ett direkt påbud att omskära pojkar när de är åtta dagar gamla (1 Mosebok 17:12). I debatten fick man intrycket av att detta korta textställe inte kan eller får ifrågasättas. Man kan därför undra vad som hände med den inställning många såväl ljumt som varmt religiösa brukar förfäkta: att man tolkar, att traditioner kan förändras, att man intellek­tuellt brottas med sina ”heliga” texter och sin Gud. Och att detta är något positivt och utvecklande. Den inställningen var som bortblåst.

Man fick också bilden av att omskärelse är något opro­blematiskt inom judendomen.

Men så är det inte. Inom den judiska feministteologin finns ett flertal forskare som borrat i detta förbundstecken och hävdat att det är en patriarkal Guds patriarkala påbud. Ett förbund som enbart innesluter pojkar och män. Kvin­nors roller och uppdrag blir (som vanligt) andra och ackompanjeras inte av denna särställning där till och med kroppen ska bära Guds märke.

En av dessa är Judith Plaskow. Hon har varit verksam och inflytelserik inom judisk feministteologi sedan 1970­ talet. Hur kvinnor osynliggjorts inom traditionen – och i texterna – och vikten av att låta kvinnors erfarenheter, tolkningar och teologiska reflektion träda fram är en forsk­ningsambition och drivkraft som hon delar med feminist­teologer inom andra religioner. Judith Plaskow menar att eftersom förbundstecknet enbart hänförs till den manliga kroppen ställs judiska kvinnor utanför den judiska trons centrum.

Inom den judiska feministteologin ställs även frågan om man inte i själva verket kan se omskärelseförbundet som ett sätt att skapa en polarisering mellan könen. Mannen säkras religiöst en privilegierad och överordnad ställning och kvinnan tilldelas den motsatta: beroende och under­ordnad.

Inom islam finns inte påbudet att omskära pojkar i Kora­nen. Däremot ses Abraham – med vilken Gud sluter sitt förbund i 1 Mosebok 17 – som stamfader även för musli­mer. Men ofta uppfattas omskärelse ändå som tydligt före­skriven av profeten Muhammed. I själva verket är det en sedvänja som praktiserats och förutsatts, men inte före­ skrivits. Sedvänjan finns dock inflätad i religionens kon­ text, tolkningar och traditioner. Därför är det motiverat att ändå tala om att omskärelse har en religiös betydelse inom islam. Men man skulle också kunna säga att eftersom på­ budet inte tydligt finns i Koranen skulle man lättare kunna vända det ryggen. Så argumenterar exempelvis Socialsty­relsen mot kvinnlig könsstympning.

Det är till syvende och sist en religiös text, 1 Mosebok 17, som styr att svensk lag tillåter dessa ingrepp på judiska och muslimska småpojkar. Det är inte rimligt.

Det är förbjudet att könsstympa flickor i Sverige. Det är en sedvänja som är omgärdad av förställningar om sexua­litet och renhet. Det är en patriarkal maktutövning som syftar till att stympa och kontrollera sexualiteten. Men omskärelse av pojkar handlar också om patriarkal maktut­övning och om renhet. Den ingår i ett batteri av tänkande kring att kön och sexualitet ska kontrolleras och regleras.

Även pojkar måste skyddas från denna typ av maktut­övning, oavsett vilka skälen är för att vilja utöva den.

Annika Borg är teol.dr i tros­ och livsåskådningsvetenskap, författare, samhällsdebattör och präst i Svenska kyrkan.