Terrordåden i Norge: Mer känsla än förnuft i intellektuellas självrannsakan

Terroristers mål är att skapa just den ängslan som nu uppenbaras i debatten om självcensur, menar Annika Borg i en replik till Per Dannefjord (Sans 4 • 2011).

När jag gick det avslutande pastoralteologiska året på präst­utbildning sade läraren i predikokonst att man som predi­kant inte enbart har ansvar för det man säger utan också för det människor hör att man säger. En annan lärare under­strök att inför allt man tänker uttala ska man ställa sig tre frågor: Är det sant? Är det nödvändigt? Är det snällt? Om svaret på dessa frågor inte är ja ska man låta bli att tala. Att tala sanning är ju förvisso en grundregel, men jag kommer
ihåg att jag tänkte att med dessa krav är det bäst att alltid vara tyst. Man kan också tycka att tumreglerna avslöjar en paternalistisk syn på andra människor.

Dessa tankegångar – att den som talar eller skriver har att ta ansvar för alla tolkningar, missuppfattningar, illvilli­ga tolkningar och rena dumheter som den som lyssnar eller läser uppfattar eller får för sig – anknyter Per Dannefjord
till i sin artikel i Sans (4 • 2011).

Att påstå något är en handling menar Dannefjord. Och här skulle man kunna gå in i en rad filosofiska tankar om vad vi gör när vi talar. Men jag vill endast lyfta fram den svindlande tanken på att en författare skulle vara ansvarig för alla tolkningar av sitt verk och för hur det påverkar lä­sares liv och handlingar.

Inom hermeneutiken är i stället den tongivande uppfatt­ningen att en text ”lämnar” sin författare och ”blir till” hos läsarna. Texten får liv i mötet mellan text och läsare, och därmed är det läsaren som får ta ansvar för sin tolkning.

Eller vi kan föreställa oss en konkret situation, ett miss­handelsförhållande. Kvinnan går ut för att köpa mjölk och träffar en väninna i butiken och kommer hem senare än be­räknat. Hennes man frågar ut henne och drar slutsatsen att hon träffat en man och följt med honom. Det spelar ingen roll att hustrun visar kvittot från affären och ber honom ringa upp väninnan för att kontrollera uppgifterna. Hans tolkning är att hon varit otrogen och han slår henne. Han gör inte en rimlig tolkning av situationen. Ska hustrun ­ändå läggas till last för hans illvilliga uppfattning utifrån hans världsbild och kvinnosyn? Knappast.

Slutsatsen vad gäller vårt ansvar bör vara att vi kan bära ansvar för rimliga tolkningar av det vi säger och gör. Det rimliga går att ringa in. Det orimliga lever sitt eget liv.

Men diskussionen om detta utvidgade och eviga ansvar för läsares och lyssnares tolkningar har väckts med stor kraft efter terrorattentatet och massmorden i Norge. Den har kretsat kring hur religionskritiska hyfsat sansade och pålästa debattörer skulle ha inspirerat Anders Behring Breivik till illdåden. Men här måste man kunna särskilja det sansade från det ovettiga. Denna överdrivna självrann­sakan hos vissa var en reaktion av mer känslomässig än förnuftig art. Ett slags kollektiv krisreaktion. Fullt förståe­lig, men ingen bra bas för viktiga ställningstaganden om vad man kan och bör säga.

Trots att Behring Breivik är hatisk mot stora delar av den kristna traditionen och trots att de flesta döda tillhörde en etnisk norsk och (i vid mening) kristen kontext kom debatten genast att handla om Behring Breiviks hat mot muslimer och mot islam. I detta fanns en ensi­dighet. Båda dessa förfärliga spår hade varit viktiga att belysa och bor­ra i. En reflektion över varför denna heterogena grupp människor – mus­limer – ensidigt blev fokus (anting­en är en muslim offer eller också är han/hon terrorist, tycks vara sam­tidens matris) och varför kristen­domen försvann i sammanhanget borde varit angelägen.

Dannefjord kretsar kring det han uppfattar som bristen på nyanser i debatten som följde på terrorattentaten och hänvisar bland annat till en artikel av mig och Christer Hugo som publice­rades på DN Debatt den 3 augusti i år. Den artikeln var ett svar till Torbjörn Tännsjö som på samma sida skrev om konsekvenserna av att tala kritiskt om islam. Tännsjös reso­nemang fördes utifrån etiska teorier. Men han lät de konse­kvensetiska resonemangen landa i det som svårligen kan uppfattas som något annat än att censur bör råda vad gäller vissa grupper och vissa områden i samhället. Tännsjö gör dock själv i artikeln en generalisering då han slår fast att re­ligioner som judendom, kristendom och islam är vidskepli­ga (punkt). I detta hade det behövts en gnutta nyanser.

I vår artikel ville vi nyansera synen på yttrandefrihet. Vi skriver: I ett öppet samhälle är det faktiskt inte enbart sak­liga uppfattningar och åsikter som får dryftas och vädras. Även osakliga, illa genomtänkta, rent ut sagt dumma och till och med extrema åsikter får uttryckas. Detta är öppen­hetens grund.

Vidare menar vi att den återkommande diskussionen om att just muslimer eller islam ska undantas från det öppna samhällets ständiga flöde av kritiska eller problematise­rande diskussioner bygger på en fördomsfull uppfattning. Vi skriver att det är: en underskattning av muslimers för­måga till kritisk reflektion (det handlar ibland om ren in­fantilisering).

Detta kan knappast kallas onyanserat. Självcensur och ängslighet som svar på terror är en väg som på allvar hotar yttrandefriheten. Terrorister vill att vi ska bära på och agera utifrån denna rädsla. Men det är de rimliga tolkningarna vi kan ta ansvar för. Att in absurdum utvidga detta ansvar får bara en följd: tystnad.

Det går inte förutse alla konsekvenser av det vi säger eller gör. Det går inte ens alltid att bedöma vad som är mest san­nolikt. Livet är ingen teori, utan i hög grad oförutsägbart.

De verktyg vi har för att hantera livet och samhället är öppenhet, förnuft, debatt och samtal.

Om sådana som Behring Breivik lyckats byta ut dessa mot kontroll, ängslighet och självcensur återstår att se.

Annika Borg är teol.dr i tros­ och livsåskådningsvetenskap, författare, samhällsdebattör och präst i Svenska kyrkan.

Slutreplik: Vi måste granska egna ord som andras

Jag har egentligen bara en invändning mot Annika Borgs replik, och den är knappast central i sammanhanget. Jag är helt enig med Tännsjö om att religioner som judendom, kristendom och islam bygger på vidskepelse. I övrigt hål­ler jag i princip med henne. Möjligen är jag tveksam till misshandelsexemplet. Jag anser inte att min text kan läsas som att jag drabbas av det exemplet. Jag tycker inte att vi, religionskritiker eller andra som har något att säga, ska vara tysta och jag tycker inte att vi ska känna någon skuld över illvilliga människors handlingar. Jag menar inte hel­ler att vi på något enda sätt kan göras ansvariga för helt galna tolkningar av det vi säger, men även om texten ”blir till” hos läsaren sker detta rimligen inte oberoende av själ­va texten.

När jag skrev att kritiken mot Tännsjös artikel var onyan­serad menade jag snarare det närmast reflexmässiga mot­ståndet än specifika uttryck för detsamma. Jag ansåg inte att Annika Borg och Christer Hugo var onyanserade. Där­emot kom de att ingå i en, enligt min uppfattning, känslo­mässig reaktion på ordet ”självcensur” som kom att försvåra vidare diskussion om ansvar och eftertanke. Min uppfatt­ning är att motståndet mot Tännsjö byggde lika mycket på en ovilja att reflektera över de egna ordens konsekvenser som på ett genomtänkt försvar för yttrandefriheten. Om jag har fel är det utmärkt.

Det finns dock lite att säga om det Annika Borg inte tar upp. Jag uppfattar hennes text som mer riktad mot Tänn­sjös ursprungsartikel än mot min och därmed utelämnar hon det jag ser som min huvudpoäng. Jag menar att vi re­dan gör analyser av faran i att påståenden tolkas på felaktiga och destruktiva sätt. Problemet är att vi i princip bara gör det när det gäller våra motståndare. Jag hör ofta mina religionskritiska meningsfränder säga sådant som ”det där är en dum sak att säga, det spelar SD/islamismen/kulturre­lativismen rakt i händerna”. Om det är ett argument när det gäller ”de andra” är det ett argument även i de fall då våra egna uttalanden riskerar att få oönskade konsekvenser. Detta eftersom argumentet antas vara ett argument oavsett om vederbörande har rätt eller fel i sak. Om sakfrågan vore det viktiga skulle argumentet vara ointressant även när det riktas mot motståndare.

Annika Borg skriver att hon och Christer Hugo ville nyan­sera synen på yttrandefrihet. Det är bra. Det är en viktig diskussion. Jag vill nyansera synen på det ansvar vi har. Jag anser fortfarande att vi har ett ansvar för hur det vi sä­ger kan tas emot och användas. Det gör mig inte ängslig, det kommer inte att göra mig tystare och jag kommer inte att försöka tysta någon. Däremot kommer jag även fort­sättningsvis att så långt det är möjligt fundera igenom eventuella konsekvenser av det jag säger.

Per Dannefjord