Uppväxtmiljön gör oss till kristna och muslimer

Att vara muslim behöver inte betyda att man är religiös, hävdar Nedim Kirlic.

Jag är muslimsk ateist, skrev jag i en debattartikel för någon månad sedan. Med benämningen muslimsk ateist ville jag visa så kallade islamkritiker att de föreställer sig en farlig, homogen och extrem islam som inte existerar i verkligheten.

Sansad kritik av en religion flyter lätt ihop med åsikter som syftar till att marginalisera en viss grupp, exempelvis ”invandrare” eller muslimer. Vissa extremister använder sin föreställningsvärlds argument till att ta ifrån människor deras mänskliga rättigheter, att påstå att alla ”deras” religiösa ritualer är fel, hur harmlösa de än är.

Problemet är att människor har svårt att skilja människan från hennes religion. Vi har en stark benägenhet att förenkla verkligheten. När vi inte har möjlighet att själva uppleva verkligheten, utan löpande bombarderas av negativa beskrivningar av exempelvis muslimer, då blir våra föreställningar om muslimer negativa. Min egen föreställningsvärld fick sig en törn efter en vecka i Egypten nyligen, där jag under några dagar umgicks med lokalbefolkningen. Jag skämdes över att jag blev överraskad att de är helt normala människor, som jobbar, som går ut med sina vänner på kvällen, kanske till en karaokebar, där ingen tittar snett på eller dömer den som dricker öl eller vin.

Genom min debattartikel efterfrågade jag en mer sansad debatt. Om vi definierar hotet mot vårt samhälle som religionen islam, blir alla muslimer farliga. Och även vi, de muslimska ateisterna, kommer att tillhöra fiendesidan. Faktum är att bosniska muslimer före kriget 1992–95 var ungefär lika religiösa som genomsnittssvensken. Men även de som inte hade någon särskild religiös eller politisk övertygelse kom att förföljas och mördas under kriget. För den ideologiskt, nationalistiskt berusade mördaren spelar det ingen roll vem du själv tycker att du är. Det kunde man se hos den norske massmördaren, vars namn jag vägrar skriva.

Ja, jag har som barn upplevt kriget i Bosnien och Hercegovina på plats, men ”bara” under åtta månaders tid – jag lyckades fly. Kriget var dock en erfarenhet som ingen människa borde behöva uppleva. Allt eftersom jag växte upp i Sverige, lärde jag mig mer om det som hände. Det kommer jag för alltid att bära med mig, som en emotionell tatuering, som ett psykiskt ärr. Det är som en mängd bilder och röster som ständigt återkommer. Jag har erfarit vad en generaliserande, fientlig propaganda kan göra i ett samhälle – väcka och bygga på paranoia – och vad den kan göra med människor: göra dem till mördare. Propagandan skapas av en liten elit för dess egna maktpolitiska och finansiella mål, och när väl hjulet satts i rullning är det nästintill omöjligt att stoppa vansinnet. Därför är jag angelägen om att berätta om detta. Det man kunde läsa mellan raderna i min debattartikel var detta: ”Definiera vad du menar med islam!”

Artikeln mottogs fel. Diskussionen handlade inte om synen på ”de andra” och hur de behandlas av ”oss”, den handlade inte om hur vettigt och konstruktivt det egentligen är att testa yttrandefriheten på muslimer genom förolämpande karikatyrer, den handlade inte om det faktum att diskussioner allt som oftast handlar om hur ”de” ska integreras i ”vårt” samhälle med ”våra regler och normer”, och den handlade inte heller om huruvida det verkligen kan finnas en enda organisation, några få personer och några få tolkningar som ska få representera alla Sveriges muslimer.

Den efterföljande diskussionen handlade inte om mina rop efter individualisering av kollektivet muslimer, utan om att jag inte kan vara både ateist och muslim. Men visst kan jag det, utan att låta det handla om min demokratiska rätt att kalla mig vad jag vill. Bakgrunden är i stället att den kultur som en människa växer upp i, alltså det omgivande samhället, formar människan. Språket, traditionerna, allt det som Sverigedemokraterna idealiserar, är en del av kulturen. Men även religionen är en del av kulturen. Etniska svenskar, inklusive mina kritiker, är alltså kulturellt kristna oavsett om de är uttalade ateister.

Att jag växte upp i en sekulär familj i det kommunistiska Jugoslavien skulle per definition göra mig till en religiöst obunden indoktrinerad kommunist. Men kulturer är, som de flesta av oss vet, mycket flytande. Troende och religiöst praktiserande människor fanns ständigt i min omgivning. Religionen var inte viktig, men kulturhistoriskt har den format samhället och de människor som levde i det. Visst kan jag som ateist hävda att jag är muslim. Det är möjligt för en religion att vara en kulturell tillhörighet.

Eller som min egyptiske vän för en dag, Fam, sade: ”Religionen (islam) är viktig i Egypten, men långt ifrån alla är praktiserande. Jag är inte troende, men jag respekterar dem som är det.”

Jag vill inte tvinga på någon mina åsikter. Jag har inget behov av att gå fram till en djupt troende människa och berätta hur befängt det är att hon tror på Gud, att det strider mot allt vad förnuft heter. Om denna individ med sina subjektiva känslor känner att Gud finns, får jag acceptera det. Det är först när denna individ börjar tala om vikten av att religionen tar över samhällets alla sfärer och vara det enda som styr och därmed begränsar individen som vi har ett problem som vi måste bemöta. Den religiöse individen får vi inte på förhand döma på grund av ett fåtal våldsamma fundamentalister som råkar basera sin tro på samma heliga bok.

Vad är det vi pratar om? Hur pratar vi om det? Kritiserar vi islam som religion eller människor vars tolkningar av religionen uppmuntrar till våld? Spelar det verkligen någon roll om du hävdar att du är ateist om bödeln har bestämt att du tillhör det som måste utrotas?

Nedim Kirlic