Fans mot fans

Naturligt urval är den procedur som formgivit och formger byggnad och beteende hos jordens alla arter inklusive vår egen. Vissa individer föds med en uppsättning gener som ger dem chans till rikligare fortplantning (högre fitness) än individer med andra gener, och oundvikligen kommer då dessa gynnsamma anlag att bli allt mer förhärskande i beståndet, som därmed anpassas till de rådande yttre betingelserna. Gott och väl, men bara tills miljön förändras, för då blir det plötsligt andra anlag som ger högre fitness. Tiderna förändras – och vi med dem!

Ibland blir emellertid den sociala miljön, det vill säga det sällskap som en individ ingår i, av stor betydelse för dess livstida fortplantningsframgång. En individ kan faktiskt öka sin personliga fitness genom att bidra till gruppens effektivitet vad gäller exempelvis att hålla vakt mot rovdjur eller avvisa konkurrenter om hemområdets resurser – även om dessa insatser innebär vissa risker och kostnader för individen. Att drabbas av en minskning i fitness från 100 till 50 är väl värt en insats om alternativet är att inte hjälpa till och då få sin fitness reducerad från 100 till 25 (eller 0). Grupper som innehåller många individer med så kallat prosocialt beteende står pall i krislägen, vilket är till fördel för alla individer i gruppen, medan de grupper som innehåller många fripassagerare har dålig motståndskraft, tynar bort och försvinner. Vad som händer är naturligt urval på gruppnivå.

Gruppselektion har varit ett fult ord i den vetenskapliga debatten ända till ganska nyligen. Men i dag hörs det ofta, eftersom forskarna insett att det hos vissa arter, speciellt människan, utvecklats en allt större förmåga att samla på sig traditioner eller med andra ord bygga upp en kultur, något som ökar gruppens betydelse för individens fitness.

Många arter lever i avgränsade bestånd med varierade miljöbetingelser och ringa utbyte mellan grupperna. Ungefär så levde också de flesta människor ända till för ett halvsekel sedan, och än i dag finns det folkgrupper som livnär sig genom jakt och insamling och som har samma fläckvisa utbredningsmönster. Mellan sådana grupper uppstår diverse skillnader beroende dels på att de lever i lite olika miljöer och utvecklar olika anpassningar, dels och framför allt på att de bygger upp olika kulturer: boendeformer, sätt att jaga och fördela byten, språk och myter, äktenskaps- och arvsregler… Framför allt? Ja, för visserligen växelspelar den genetiska och den kulturella evolutionen, men den senare är mycket snabbare. Att utveckla och förmedla kunskap om hur man bygger igloor går fortare än att utveckla isbjörnspäls genom naturligt urval.

Människans socialitet har utvecklats genom naturligt urval och utgör en av våra grundläggande anpassningar. Resurser nyttjas bäst samfällt. Alla har de dock en sak gemensamt: de är inte oändliga. När de sinar, är den enda utvägen för gruppen att vidga sitt sökområde. Men då stöter den på patrull (bokstavligt talat), och en konflikt är oundviklig.

Så långt tillbaka som vi har skaplig information om vår arts historia förefaller konflikter mellan grupper – krig, helt enkelt – ha uppstått titt som tätt, medan långa fredsperioder varit sällsynta. I nutid kämpar de folkgrupper som fortfarande lever som jägare/samlare med varandra, ofta med avsevärd manspillan (ja, det brukar vara männen som utgör ”armén” och riskerar livet), medan stormakterna hötter med sina kärnvapen och misstänksamt iakttar varandras försök till vidgat maktövertagande.

Mellangruppskonflikter – skulle det verkligen kunna vara den viktigaste faktorn bakom människans grundmurade etniska och kulturella chauvinism?

Sprillans ny neurobiologisk forskning med så kallad magnetkamera (fMRI) har avslöjat att människors hjärnor fungerar kategoriskt olika inför olika slags hot. När en människa i en experimentell situation ställs inför ett praktiskt problem som risk att förlora en bestämd summa pengar, reagerar en viss del av hennes hjärna. Men om hon upplever ett hot mot sin identitet, till exempel sin religiösa tro, är det en annan del av hjärnan som aktiveras, nämligen den som hanterar problem som är moraliskt laddade och därför inte förhandlingsbara. Historien ger många exempel på hur en strid mellan två folkgrupper om exempelvis ett landområde har intensifierats och förlängts, avsiktligt eller oavsiktligt, när kampen övergick till att handla om parternas ”heliga” och andra identitetsskapande skillnader. Då börjar soldaterna i de olika arméerna verkligen hata varandra, och det blir extra otrevligt att bli tillfångatagen.

Kanske, menar en hel del forskare, ser vi här en av orsakerna till den allmänmänskliga egenheten att bygga upp gruppspecifika religioner och andra slags sekter som kan utformas och omformas så att de tydligt skiljer ”oss” från ”dem”. Givetvis är det då livsviktigt att tydligt signalera sin grupptillhörighet, och mer effektiva gruppkriterier än just sakrala symboler – alltifrån krucifix till stympade genitalier – kan knappast tänkas.

Uppkom månne människans religiositet som en gruppselekterad anpassning framtvingad av vikten för individen att hålla isär ingrupp och utgrupp? Och fylls samma funktion i dag i de delar av världen där religionen tappat en hel del av sin potens inte minst av idrotten? Ta på dig en AIK-tröja och sätt dig mitt i Djurgårdsklacken nästa gång det är lokalderby i fotboll eller ishockey, så förstår du vad jag menar! Fans mot fans…