Var går gränsen för samhällets makt över familjen?

Ska staten lägga sig i att barn lärs att tro på Bibelns skapelseberättelse i stället för på evolutionen? Eller ifrågasätta att unga besjalade flickor förbjuds av sina föräldrar att delta i gymnastik? Torbjörn Elensky har inget enkelt svar.

Sverige är ett gammalt överhetsland. Staten och dess förlängda arm kyrkan styrde hur folket skulle tro, hur de skulle leva, vad de skulle anse om livet, döden, överheten och varandra. I viss mån, om man hårdrar det, kan man säga att socialdemokratin under en rätt stor del av 1900-talet fortsatte att förvalta detta arv. Även om de såklart ofta var i opposition mot den traditionella svenska överhetens treenighet: kronan, kyrkan och militären. De nationella enhetskraven kunde långt fram i tiden, långt över halva seklet, ta sig uttryck i intolerans mot minoriteter och avvikare. Många är vittnesmålen av personer som växt upp i exempelvis Tornedalen om hur deras hemspråk, meänkieli, var helt förbjudet att använda i skolan också på rasterna och hur de blev luggade av lärare då de inte kunde låta bli att ropa på det under leken. Jo, den svenska öppenheten och toleransen är av ganska färskt datum, och vi har inte precis varit pionjärer i vare sig Europa eller övriga världen för allas rätt att vara annorlunda, att själva få bestämma över sina liv.

Den italienske författaren Italo Calvino föddes 1923 och växte upp i fascismens Italien. Ända tills han var 22 år präglades hans tillvaro av fascistiska slagord, Mussolini-bilder, svartskjortor, och så kriget, där han 20-årig gick ut som partisan och deltog i kampen mot de sista resterna av fascism som bet sig fast i form av den ökända Salòrepubliken. I hans postumt utgivna essäsamling Eremita a Parigi från 1994 har en självbiografisk artikel från 1960 återtryckts, Ungdomlig politisk självbiografi, som är mycket intressant läsning.

Calvinos föräldrar var bägge vetenskapsmän, vänstersympatisörer och kompromisslösa ateister. Hemmavid tog familjen avstånd från fascismen, vilket tydligen lät sig göras så länge man inte talade högt. Förutom våldsamheten, inkompetensen, undertryckandet av all kritik samt den aggressiva utrikespolitiken var det framför allt två saker som stötte bort Calvinos föräldrar från fascismen: alliansen med det italienska kungahuset och samverkan med Vatikanen. En av de centrala upplysningarna i artikeln är att föräldrarna begärde att han skulle slippa all medverkan i religiösa sammanhang i skolan. När de andra besökte kyrkan, höll morgonbön eller mässa var den unge Italo Calvino befriad. Det är rätt häpnadsväckande läsning. Vid samma tid var det ännu förbjudet för svenska medborgare att lämna statskyrkan, om de inte konverterade till ett annat samfund. Ateismen fanns över huvud taget inte som något alternativ, och det är tveksamt om en svensk skolelev kunnat befrias från morgonbönen ända fram till 1950–60-talen.

Calvino själv tror att det hela underlättades för honom då han bodde i det kosmopolitiska San Remo. En vacker kuststad, nära den franska gränsen, med många judar, ryska flyktingar, britter och andra protestanter. Detta gjorde det också lättare för honom själv att avvika, eftersom miljön helt enkelt inte var så homogen. Visst kunde det vara pinsamt att sitta ensam i korridoren och vänta medan de andra höll bön och så vidare, men han menar att hans föräldrar gjorde rätt som begärde att få uppfostra sin son i enlighet med sin egen övertygelse, inte samhällets, och att detta gjorde honom öppnare och mer tolerant också mot andras egenheter. Varför, frågar han, ska ett barn anpassa sig efter alla de andra, när det i längden är mycket mer uppbyggligt att redan som liten lära sig att ta ställning och uthärda de små obehag som följer med varje självständigt ställningstagande. Inte anpassning, utan styrka att övervinna svårigheter är det som formar en karaktär, en personlighet.

Det som detta handlar om är föräldrarnas rätt när det gäller de egna barnen. Det är ett svårt problemkomplex, där det finns självklara krav på att samhället ska beskydda barn vars föräldrar behandlar dem illa, exempelvis misshandlar, drogar eller utnyttjar dem sexuellt. Knappast någon har väl några invändning mot samhällets rätt att ingripa i sådana fall? Men då ett barn tillhör en annan tro, en knasig ideologi, om föräldrarna vill att det ska gå klätt i saffransfärgade kjolar eller vill förbjuda det att delta i flera olika egentligen obligatoriska undervisningsmoment, från simning till musik och religionsundervisning – hur långt ska samhällets respektive föräldrarnas makt sträcka sig?

Jag tycker också det är knasigt med föräldrar som vill att barnen ska lära sig att tro på Bibelns skapelseberättelse i stället för evolutionen, och jag tycker det är sorgligt med dessa beslöjade flickor som inte får delta i gymnastik, simlektioner, kanske inte heller musik och religionsundervisning. Det blir stora delar av den obligatoriska utbildningen som de missar. Frågan är bara hur det kan åtgärdas. Är det verkligen klokt att tvinga dem att delta i sådant som deras familjer tar avstånd ifrån? Kommer den typen av tvång att göra dem mer toleranta? Lyckligare? Kommer de faktiskt att lära sig något? Vi har i Sverige lång erfarenhet, som sagt, av hur en rikssvenskhet, med statskyrka och kungahus, legat som en tyngd över landet och tvingat in alla i samma svenskhetsmall. Vi har så gott som aldrig haft den typen av mångkulturella miljöer som San Remo var redan för ett århundrade sedan. Detta är en av vår tids centrala frågor och den rör inte bara barnen, utan över huvud taget hur vi ser på medborgarskap och identitet i dagens Sverige: Hur långt in i familjerna ska statens makt verka? Hur fria ska svenska medborgare vara att uppfostra sina barn efter eget huvud oavsett om deras idéer går på tvärs mot de gängse uppfattningarna i landet? I förlängningen är detta en fråga som i grunden definierar hur vi ser på demokratin. Och nej, jag har inget enkelt svar på den.

Torbjörn Elensky är författare, kulturskribent, debattör, librettist och dramatiker. Han har skrivit romaner och novellsamlingar som Myrstack, Döda vinklar och Svensk drömtid, och han medverkar regelbundet i Svenska Dagbladet med essäer och s.k. understreckare.