De andras religion finns i oss alla

Kampen mot vidskepelse är central i upplysningstänkandet. Men det vore oupplyst att tro att människan helt kan frigöra sig från det vidskepligas tankevärld.

Ordet vidskepelse har negativ klang. Ingen säger sig tro på sådant. Alla anser att det bara är andra som ägnar sig åt det. Ändå är det förstås fullt rimligt att använda ordet vidskepelse som beskrivning av vissa trosföreställningar. Till yttermera visso används det inom forskningen, där det ofta har en bred betydelse. Enligt Beck & Forstmeier (2007) skulle en allmänt erkänd definition inom psykologisk forskning vara ”en felaktig föreställning om yttervärlden” (”a wrong idea about external reality”). Det är oklart om detta innebär att varje felaktig uppfattning – till exempel föreställningen att USA har 52 delstater – skulle kvalificera sig som vidskeplig, eller om vidskepelse anses ligga på en högre strukturell nivå än enkla faktafel. Vi skulle ju inte säga att uppfattningen att USA har 52 delstater är typisk vidskepelse. Denna etikett klistrar vi snarare på föreställningar som kan ha någon inverkan på individens övriga uppfattningar och handlingssätt.

I alla händelser verkar de flesta vara överens om att vidskepelse omfattar felaktiga idéer, oavsett hur de uppkommit och vem som bär på dem. Exempelvis var BF Skinners berömda duvor vidskepliga: de trodde att deras rörelser påverkade sannolikheten att få mat, men i själva verket skedde utfodringen vid helt slumpmässiga tidpunkter oberoende av duvornas beteende (Skinner 1948).[1] Duvorna hade själva skapat dessa föreställningar. Vidskepelse kan också vara inlärd, som när människor vill undvika talet 13. Vidare kan den vara biologiskt betingad, till exempel fobi för ofarliga spindlar.

Vidskeplighet har i psykologiska studier visats vara statistiskt korrelerad med ett stort antal mätbara variabler såsom personlighetsdrag, motivation, demografiska karakteristika och sociala faktorer. Det verkar dock troligt att många sådana samband är ointressanta för att förstå vidskepelsens uppkomst. Jag ska här ta upp två tankespår ur forskningslitteraturen som berör frågan. Det första är att vidskepelse skapas genom tankefel, det andra att den uppstår på grund av okunnighet om hur världen är beskaffad.

VIDSKEPELSE SOM TANKEFEL

Flera forskare som funderat över vidskepelses ursprung har konstaterat att felaktiga föreställningar lätt kan uppkomma till följd av det så kallade post hoc ergo propter hoc-misstaget. Det innebär att man tror att två händelser som inträffar nära varandra i tiden är orsaksmässigt förbundna fast det inte alls behöver vara så. Om jag tänker på en vän och denna ringer mig i samma ögonblick, är det inte givet att mina tankar har orsakat telefonsamtalet. Att händelser infaller tätt inpå varandra i tiden (och eventuellt i rummet) verkar dock skapa en benägenhet att tro att det finns orsakssamband mellan dem. Somliga har hävdat att just en sådan felaktig tro utgör kärnan i vidskepelse.

Det finns även en rad andra, mer eller mindre vanliga logiska felslut som skulle kunna ge upphov till vidskepelse. Ett exempel kunde vara följande tankeschema (Scheibe & Sarbin 1965):

  • A har egenskapen x.
  • x och y är egenskaper som typiskt tillkommer sådant som tillhör sorten M.
  • Slutsats: A har även egenskapen y och är medlem av sorten M.

Slutsatsen är logiskt ogiltig: det följer varken att A har egenskapen y eller att A är av sorten M. Anta att det enda vi vet om Eva (förutom hennes kön och namn) är att hon är bibliotekarie. Av detta drar vi slutsatsen att hon är offentliganställd och socialdemokrat. Men detta följer förstås inte logiskt av hennes yrke.

Man kan säga att denna typ av resonemang går ut på att sortera in händelser och objekt i lättbegripliga kategorier, bland annat genom att bunta ihop flera olika objekt och tillskriva dem större likhet än man faktiskt observerat. Detta i sin tur är ett exempel på den välkända psykologiska tendensen att se samband även där det inte finns några. Även flera andra logiskt ogiltiga tankescheman kan tänkas ligga bakom vidskepelse av olika slag.

Notera att en slutledningskedja självfallet kan vara logiskt ogiltig men ändå med hög sannolikhet leda till en riktig slutsats. Utifrån premissen att någon är svensk bibliotekarie torde det till exempel vara högst sannolikt att hon är offentliganställd (men kanske bara ganska sannolikt att hon är socialdemokrat).

TANKEFEL HOS GRUPPER?

Även om det vore sant att logiska tankefel kan förklara uppkomsten av vidskepelse hos enskilda individer, är det inte uppenbart att de förklarar hur den fått fäste bland flera. Man kunde visserligen hävda att somliga tankefel är så vanligt förekommande att de räcker som förklaring till att vidskepelse sprids. Felet skulle alltså upprepas av individ efter individ. Tankefel som går ut på att händelser tillskrivs större likhet än de verkligen har kunde kanske upprepas på detta sätt.

Men hur är det med post hoc ergo propter hoc-misstaget? Det verkar inte rimligt att alla som tror att det innebär otur att gå under en stege skulle ha erfarenheten att gå under en stege och sedan uppleva otur. Snarare har kanske någon enstaka person råkat ut för detta och begått tankefelet. Föreställningen har sedan spridits vidare. Att det blir regn om man dödar en spindel är ytterligare ett typexempel på vidskepelse hos många som inte alls har någon empirisk erfarenhet av att detta stämmer. Även tron på tur- och otursdagar hör förmodligen till denna typ. Det tycks vara så att olika (mänskliga) kulturer håller sig med varierande uppsättningar av vidskepliga idéer, som i huvudsak förs vidare muntligen. Dessa utgör alltså ett slags kulturarv, en bank av föreställningar som är allmänt accepterade trots att de är felaktiga. (Att de är felaktiga behöver dock inte vara allmänt känt.)

OKUNNIGHET OM VÄRLDEN

Logiskt ogiltiga resonemang kan alltså kanske förklara uppkomsten av vissa typer av vidskepelse, men det är osäkert om de också kan förklara dess spridning. En annan analys, som framförts av en grupp finländska forskare, går ut på att vidskepelse är ”core knowledge confusion” (Lindeman et al. 2011), alltså något slags sammanblandning eller förvillelse inom ramen för en grundläggande ”kärn-kunskap”. Denna kärna omfattar bland annat kunskap om hur livlösa materiella objekt, levande organismer och mentala tillstånd är beskaffade och vilka inbördes relationer de kan ha. Till exempel: Stenar, som är livlösa objekt, kan inte tänka. Att tro att stenar kan tänka vore ett typfall av ”core knowledge confusion”. Andra liknande förvillelser är att gamla möbler minns allt som hänt i rummet där de står, att materiella föremål bara existerar när man tittar på dem, att växter blir gröna för att de vill eller att man kan påverka sin omgivning med ”tankekraft”.

Små barn hyser många kärnkunskapsförvillelser, men i takt med att de växer upp försvinner alla eller de flesta av dessa. Hos somliga personer finns de kvar i vuxen ålder – ofta dock något förändrade – och enligt de finländska forskarna utgör de då vidskepelse. Forskarna aktar sig dock för att direkt jämställa vidskepelse i vuxen ålder med mental barnslighet. I stället menar de att alla människor verkar kunna tänka både intuitivt och analytiskt, och att dessa tänkesätt finns parallellt hos alla genom hela livet. En viss individ kan rentav hysa två inbördes oförenliga uppfattningar i en viss fråga, där den ena uppstått genom intuitivt tänkande och den andra genom analytiskt. Ett exempel kunde vara att både tro att ”döden är slutlig” och att ”själen lever vidare när kroppen dör” (Lindeman & Aarnio 2007).

Att tro att möbler kan minnas eller att man kan påverka sin omgivning med tanke kraft låter kanske inte som typisk vidskepelse, utan snarare som magiskt tänkande och paranormala trosföreställningar. De båda sistnämnda begreppen diskuteras också rikligt i forskningslitteraturen, men någon allmänt accepterad avgränsning mot vidskepelse finns inte. Sammanblandningen av begreppen är därför avsiktlig från de finländska forskarnas sida – de anser att alla tre ska förstås som kärnkunskapsförvillelser.

Många former av vidskepelse kan säkert förklaras på detta sätt. Samtidigt finns det typiska fall där man kan undra om analysen verkligen är riktig. Ta detta med otursdagar. Kärnkunskapsförvillelsen i denna tro skulle vara att vissa dagars namn och datum, som är mänskliga uppfinningar, hade någon kausal inverkan på den fysiska världen. Frågan är bara om detta är vad de vidskepliga tror. En be-tydande andel av dem som ser fredagen den 13 som otursdag har sannolikt ingen bestämd uppfattning om hur denna dag kan medföra otur. De anser bara att det är en otursdag, punkt slut. Det är tveksamt om det under dessa omständigheter, när personerna själva kanske aldrig ens funderat över saken, vore berättigat att säga att de lider av en kärnkunskapsförvillelse om dagars och datums inverkan på världen.

Precis som jag inte är övertygad om att vidskepliga idéer alltid ska förstås som logiska tankefel, är jag inte heller övertygad om att de måste vara kärnkunskapsförvillelser. Bägge idéerna tycks göra anspråk på att förklara vidskepelse, men såvitt jag kan se förklarar de inte varför varje vidskeplig person hyser vidskepelse. Om man däremot nöjer sig med att säga att idéerna om tankefel och kärnkunskapsförvillelser i någon mening karakteriserar vidskepelse är det svårare att invända mot dem och de verkar snarast komplettera varandra.

EVOLUTIONSPERSPEKTIVET

Flera forskare har sett det som en utmaning att förklara vidskepelses uppkomst evolutionärt. Vidskepelse medför ju ibland påtagliga kostnader som inte i längden borde belönas av det naturliga urvalet. Ändå fortlever den. Det ligger nära till hands att tänka sig att vidskepelse är en oundviklig bieffekt av människans fantastiska inlärningsförmåga. Såväl Beck & Forstmeier (2007) som Foster & Kokko (2009) tycks ha denna uppfattning. De förstnämnda gör en jämförelse med de statistiska begreppen typ 1-fel och typ 2-fel. Ett typ 1-fel begår man när man tror att ett meningsfullt fenomen eller samband existerar fastän så inte är fallet. Ett typ 2-fel begår man om man misslyckas med att finna ett meningsfullt fenomen eller samband som faktiskt existerar. Typ 1-fel svarar mot vidskepelse, typ 2-fel mot okunnighet. Riskerna att begå dessa respektive fel måste vägas mot varandra, ty när risken för det ena minskar ökar risken för det andra. Man kan inte undvika dem båda och ingen tycker i praktiken att typ 1-fel ska undvikas till varje pris, eftersom risken för typ 2-fel då blir alltför hög. Därför är det omöjligt att inte ibland begå typ 1-fel, det vill säga falla för vidskepelse.

Foster & Kokko (2009) är inne på en liknande tankegång. De talar inte så mycket om felen som kan begås som om de vinster som kan uppnås. Tänkesättet som ger upphov till vidskepelse – nämligen ”felaktiga antaganden om orsak och verkan” – leder enligt dem i de allra flesta fall till svagt negativa resultat ur evolutionär synvinkel. Men de menar att samma tänkesätt ibland ger stora vinster och därför ett positivt totalnetto, vilket gör att det kan överleva.

EN VIDSKEPLIG FRAMTID?

Eftersom vidskepelse i de flesta fall leder till ganska små uppoffringar framstår den ofta som harmlös. Men naturligtvis finns undantag. Somliga religiösa påbud och förbud är allt annat än harmlösa. Man ska dock minnas att det kan vara svårt att leda i bevis att religiösa regler är direkta följder av vidskeplig tro. Religion innefattar onekligen vidskepelse, men är ofta mycket mer än så. Den kan till exempel vara sociologiskt och organisatoriskt komplex, vilket ibland inte alls går att koppla till felaktiga föreställningar inom religionen. Även om vi lämnar de stora religionerna därhän kan påtagliga skador ibland påvisas av vidskepelse, till exempel de ökade sjukvårdskostnader som i Japan uppkommer genom att människor låter en tro på tur- och otursdagar påverka sjukhusvistelsers längd (Hira et al. 1998).

De evolutionära betraktelsesätten antyder att vidskepelse är en förväntad följd av vår nyfikenhet och vårt ständiga sökande efter mönster. Det betyder också att det kan vara svårt att motverka dess uppkomst. I de fall där vidskepelsen får oförsvarliga följder bör vi givetvis ändå försöka. Men kanske måste vi vara beredda på att bekämpandet av vidskeplig tro i än högre grad än kampen mot andra felaktigheter riskerar att bli ett otacksamt sisyfosarbete.

Jesper Jerkert är civilingenjör och lärare vid KTH, Stockholm. Han har varit ordförande i föreningen Vetenskap och Folkbildning, samt redaktör för flera böcker som behandlar pseudovetenskap, antroposofi och andra liknande ämnen. Bland hans tidigare böcker finns Antroposofin: en kritisk granskningFakta eller fantasier : föreställningar i vetenskapens gränstrakter och Akustik från grunden.

NOTER

1. Skinner har kritiserats för vissa tolkningar av duvforskningen, men resultaten har väsentligen upprepats av senare forskargrupper, om man ska tro Beck & Forstmeier (2007).

REFERENSER

Beck, J & W Forstmeier (2007). Superstition and belief as inevitable by-products of an adaptive learning strategy, Human Nature 18(1), 35–46.
Foster, K & H Kokko (2009). The evolution of superstitious and superstition-like behaviour, Proceedings of the Royal Society B: Biological Sciences 276(1654), 31 – 37.
Hira, K et al (1998). Influence of superstition on the date of hospital discharge and medical cost in Japan: Retrospective and descriptive study, British Medical Journal 317, 1680–1683.
Lindeman, M et al (2011). Core knowledge confusions among university students, Science & Education 20(5–6), 439–451.
Lindeman, M & K Aarnio (2007). Superstitious, magical, and paranormal beliefs: An integrative model, Journal of Research in Personality 41, 731–74 4.
Scheibe, KE & TR Sarbin (1965).
Towards a theoretical conceptualisation of superstition, British Journal for the Philosophy of Science 16(62), 143–158.
Skinner, BF (1948). ’Superstition’ in the pigeon, Journal of Experimental Psychology 38(2), 168 –172.

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker