Ska organsmitning tolereras?

En av 2012 års Nobelpristagare i ekonomi, amerikanen Alvin E. Roth, belönades för en matematisk metod som anpassar utbud och efterfrågan till varandra. Formeln kan användas på en rad problem, till exempel hur utbudet av jobb ska matchas mot de arbetssökandes önskemål. Vad som väckt särskild uppmärksamhet är att formeln också kan tillämpas på organtransplantation. En stor andel njurar tas numera från levande donatorer, ofta nära släktingar. Organ från samma familj löper statistiskt sett mindre risk att stötas bort. Men det är inte alltid nära släktingens organ passar ihop med mottagaren; man kan till exempel ha olika blodgrupp. Det är här Roths fördelningsformel kommer in. I en grupp med många givare och mottagare kan man med Roths algoritm matcha givare och mottagare korsvis. Ju fler familjer som deltar i byteskedjan desto större chans att varje mottagare får ett organ som passar.

Metoden har framgångsrikt prövats i USA, men har dessvärre begränsad effekt på själva grundproblemet: att de rika länderna lider kronisk brist på organ med långa köer för transplantation. Medan det i de fattiga länderna finns organ som kan köpas av behövande västerlänningar. Fattiga luras att sälja organ utan att få mer än en spottstyver i ersättning eller upplysas om konsekvenserna av ingreppet. I Kina har kända politiker blivit mångmiljonärer på handel av organ från avrättade. Det finns ett flertal privata kliniker i framför allt Asien som står till tjänst med kirurgin.

Regeringar i den rika världen fördömer organhandeln och lägger gärna ansvaret på den enskilda, sjuka människan. Vilket är oanständigt. Den som i desperation köper sig ett organ för att överleva är inte skyldig på samma sätt som de regeringar som struntar i att lösa frågan inom sina gränser. En del ekonomer – också Roth själv – är inne på att lösningen skulle ligga i att öppna för en ren marknadsmodell, där organ kan säljas och köpas till dagspris också i de rika länderna. Västvärlden skulle därmed bli ”självförsörjande”.

Sverige spelar en trist roll i sammanhanget. Som ”moralisk stormakt” är vi snabba med att fördöma organturismen, samtidigt som Sverige ligger i botten bland jämförbara länder när det gäller organtillgång. Detta har i decennier varit ett känt faktum och är särskilt sorgligt i ett land som har så utmärkta resultat av de transplantationer som trots allt blir av.

Den svenska lagen utgår från att den som inte sagt nej till organdonation efter döden är villig att donera. Men det fungerar dåligt i praktiken. Anhöriga kan inlägga veto – säkert i allmänhet inte av ovilja utan av villrådighet. Hur kan man veta att den som i livet inte yttrat sig om en eventuell donation och som plötsligt och oväntat dör, verkligen velat donera? Många närstående säger i det läget nej som en ren reflex.

Vad är det för fel på det svenska systemet? För det första att lagen inte lever upp till sin föresats, att alla som inte sagt uttryckligen nej är villiga att donera. För det andra att många organ missas för att intensivvården är underdimensionerad. Eftersom organdonation är en ovanlig händelse kan vårdpersonalen vara oförberedd när den psykologiskt svåra frågan kommer upp, kanske mitt i natten. För det tredje har Socialstyrelsens donationsregister – dit man kan anmäla både ett ja och ett nej – trots flera kampanjer aldrig annat än högst tillfälligt lyckats ta sig över en och en halv miljon anmälningar. Detta i ett land där innevånarantalet närmar sig tio miljoner. En annan broms är att tillgången till registret är hårt reglerad och kan fördröja donationsprocessen.

Vad kan då göras? Om man inte vill gå på ekonomernas etiskt tveksamma linje och öppna en ren köp-och-säljmarknad, vore den mest rationella åtgärden att införa ett rent nej-register. Bara den som inte kan tänka sig donera organ behöver då anmäla sig till Socialstyrelsen. Alla andra betraktas – precis som nu – som positivt inställda. Ett nej innefattar i detta förslag två beslut: att jag varken vill donera eller ta emot organ. Det senare tillägget är viktigt. Det finns nämligen människor som kan tänka sig ta emot organ men inte donera. Vilket är en grov kränkning av en moralisk grundprincip. Vilket försäkringsbolag skulle ersätta en kund som vägrar betala premien? Eller kan en demokrati tolerera att somliga tar emot välfärdstjänster utan att vilja göra rätt för sig. Här handlar det inte om skattesmitning utan om organsmitning.

Hur ska man då förvissa sig om att den som varken vill donera eller ta emot organ verkligen kommer med i nej-registret? Få länder har större möjlighet att garantera detta än Sverige. Kan så gott som varje medborgare nås av skattemyndigheterna, kan man också nås i frågan om organdonation. Det skulle också vara tillåtet att ångra sig. I de fall religiösa betänkligheter finns kan församlingarna hjälpa till. Men i slutänden är det den enskildes eget ansvar. Den som absolut inte vill donera har ett starkt egenintresse, långt starkare än den som svarar ja av altruistiska skäl.

Kommer regeringen att ta tag i problemet? Knappast före valet 2014 – om inte organbristen blir en valfråga. I så fall måste alliansregeringen som helhet ta ställning till om det är rimligt att låta Kristdemokraterna – tidigare negativa till alla transplantationer – ensamma bestämma över denna fråga som kan handla om att leva vidare, eller dö. Varje nation måste ta ansvar för bristen på organ. Och inte på kolonialistiskt manér exportera problemet till u-länderna