Släpp aldrig individen ur sikte!

I samband med en diskussion om transsexualism och införande av ett tredje kön i Sverige hösten 2013 argumenterar redaktionschefen Mattias Irving på den kristna nättidningen Dagens Seglora övertygat för allas rätt att slippa tvingas in i könsroller. Svenska röster inom kristenheten som ifrågasätter tredje könet sägs ge uttryck för en ”totalitär könsideologi” och torgföra transfobiska tankegångar, reliker från en svunnen tid.[i] Kort därpå går Irving i försvar för den man i Trollhättan som vägrat skaka hand med en kvinnlig chef, med hänvisning till sin muslimska tro, och därför gått miste om anställning. (Han kompenserades senare ekonomiskt medan chefen fick en varning.)  Vilken typ av könsideologi ligger bakom mannens handlande, vilka fobiska betingelser styr det? Dessa frågor intresserar inte Irving. I stället påminns vi om att mannen vuxit upp i en miljö där ”män och kvinnor inte tar i varandra hur som helst”. Den som inte inser att man därmed borde respektera hans ovilja att komma i beröring med en medlem av det andra könet måste lida av en djupliggande etnocentrisk syn på hälsningsseder, och för övrigt – deklarerar Irving – är hela saken trivial.[ii]

Även nättidskriften Feministiskt perspektiv kommenterar handskakningsfallet. Det sker i en text mullrande av ord som ”normpraktik”, ”normativa beteenden och sociala konventioner” och ”de redan privilegierade”.[iii] Där feminister vanligen har sett en norm värd att ta strid för – konsekvent likabehandling av könen i arbetslivet – uppfattar den intersektionella genuspedagogen Aisha Susanne Lundgren, liksom Irving, inget annat än godtycke och högmod. Språkbruket är betecknande. När en muslimsk man klandras för sin vägran att vidröra en kvinnlig kollega, beskrivs kritikernas reaktion just som slapp efterföljelse av ”normen” eller ”konventionen” (underförstått den svenska), snarare än som ett principiellt försvar för jämställdhet. Men det antyds inte någonstans att den man som vägrar skaka hand med en kvinna skulle vara slav under sociala konventioner. Det heter inte att hans handling, eller icke-handling, syftar till att upprätthålla en viss maktordning som gynnar honom själv och förminskar någon annan. Lundgrens ärende är kort sagt att övertyga om hur mannens religiösa könsideologi nedvärderas av en självbelåten svensk majoritetskultur. Inte desto mindre frågar man sig: Om en sådan ”normpraktik” – vägran att beröra människor av motsatt kön – kan passera just med hänvisning till religion, men svårligen på andra grunder i arbetslivet, vem är då den privilegierade?

 

MISSTRONS TID

Med dessa reflektioner skriver jag in mig i en idétradition med påstått dunkla motiv. Jag riskerar att bli stämplad som falsk feminist, en av dem som utger sig för att bekämpa könsmaktordningen – oberoende av kulturella eller religiösa förtecken – men i själva verket bidrar till att sprida främlingsfientlighet. Som Tiina Rosenberg förklarar i Bang (2/2010): ”Det är ibland svårt att veta vad vissa ord egentligen betyder och det är ännu svårare att lita på dem. När det talas om feminism finns alltid en risk att det i själva verket menas något annat.”[iv]

Kulturjournalisten Johan Lundbergs bok Ljusets fiender ger intressanta perspektiv på den misstänksamhet och de dubbla måttstockar som till stor del präglar svensk idédebatt i dag. Normer som fördöms i väst kan slätas över, eller plötsligt omhuldas, när de framträder i mer exotisk skepnad. Yttranden bedöms mer sällan efter vad som sägs, oftare efter vem som säger något och mot vem det sagda riktas. Det leder till ett samtal styrt av misstro, spekulation i avsikter och antaganden gjorda a priori, inte sällan grundade i debattörers hudfärg och kön (även kvinnor kan med lätthet skrivas in i det ”vita patriarkat” som Rosenberg med flera varnar för) och därför omöjliga att bestrida. Det finns knappast något sätt för mig att övertyga om att jag i religionsdebatten menar vad jag säger – att totalitära könsidéer bör bekämpas vem som än står bakom dem – och inget annat. Desto mindre chans då tongivande feminister inte säger något alls, eller rycker ut till sexisternas försvar, samtidigt som många svär sig fria med krampaktiga försäkringar på temat ”Jag är ingen anhängare av könsseparatism, men…” (för att åter citera Irving i handskakningsfallet).[v]

Det är ett bistert samtalsklimat. Religionskritiker tystnar av rädsla eller uppgivenhet, orkar inte gång på gång bemöta talet om hur deras tal om könsförtryck ”gör” kvinnor till ”offer”, som om någon empirisk verklighet inte existerade. Det är enklare att posera i hijab än att förklara varför sådana aktioner inte gynnar feminismens syften. Den självklarhet med vilken alla parter i debatten vet och känner detta – vem av oss som bär förklaringsbördan, vems förhållningssätt som kräver argument och vilken ståndpunkt som i stället uppfattas som så naturlig att den knappt behöver formuleras – belyser skarpare än några akademiska definitioner innebörden av begreppet hegemoni.

 

FRÅN KLASS TILL KULTUR

I Ljusets fiender följer Lundberg en idéhistorisk linje bland (främst svenska) vänsterintellektuella under 1900-talet, en tendens han vill beskriva som kritik av upplysningens ideal, västfientlighet och vurmande för totalitärt tänkande. Varför, frågar han, leder den sorts självkritik som är den europeiska civilisationens drivkraft så ofta till stöd för ideologier och regimer där samma typ av självkritik lyser med sin frånvaro? Hans sondering rör sig från mellankrigstiden, genom kalla kriget fram till några av det senaste decenniets mest kontroversiella idédebatter. Genomgående beskrivs en kulturrelativistisk dragning, efterhand förstärkt av postmodernismens genomslag bland forskare, politiker och konstnärer i väst. Kommunismens sammanbrott fick enligt Lundberg vänstern att skifta fokus, från ”klass” till ”kultur”. Sannolikt är det förklaringen till att många i dag tar parti för (eller underlåter att kritisera) olika versioner av politisk islam. Fatwan mot Rushdie kan ses som vattendelare. År 1989 slöt de flesta vänsterdebattörer utan tvekan upp bakom den dödshotade författaren. I dag avslöjar reaktionerna på Lars Vilks rondellhund att stämningarna radikalt förändrats. Som Lundberg påpekar har få kulturskribenter försvarat Vilks yttrandefrihet utan förbehåll. Desto fler har med hjälp av olika retoriska manövrar, som boken övertygande belyser, sökt förklä sin egen flathet till respekt och tolerans. Det är tydligt att den sekulära hållning som tidigare var en självklar del av vänsterns identitet inte längre är det. I praktiken accepteras idén om hädelse, samtidigt som människor med en viss tro kollektivt omyndigförklaras.

Lundberg ställer reaktionerna i fallet Vilks mot dem som mötte Anna Odells kontroversiella konstprojekt Okänd, kvinna. Samma konstnärliga drivkrafter som i kulturdebatten hyllas hos Odell, påpekar han, underkänns eller fördöms hos Vilks – till synes utan annan orsak än att provokationen i Odells fall anses riktad mot kategorin ”svenskar” och hos Vilks mot kategorin ”muslimer”.  Tydligen bedöms de senare inte kunna uppskatta utmaningar av konsensus, antipopulism och djärvt tänjande av konstens gränser. Det är svårt att se något annat än rasism i en sådan sortering.

För oss som i dag häpnar över idédebattens paradoxer, inte minst vad gäller synen på religion, är det fascinerande att ta del av Lundbergs historiska exposé. Släktskapet blir tydligt mellan nutida och tidiga kulturrelativister. De dubbla måttstockarnas logik och retorik är sig förvånande lik, från Artur Lundkvist till Olof Lagercrantz och Mattias Gardell. Man behöver inte instämma i alla delar av Lundbergs historieskrivning för att uppskatta att denna genomlysning sker. Lundberg gör också en väsentlig insats genom att kartlägga det nätverk av svenska organisationer som i dag, i namn av antirasism, bedriver verksamhet som i praktiken ofta innebär stöd till islamister med en antisemitisk och terrorvänlig agenda, och i denna verksamhet finansieras av staten, vilket även uppmärksammats i andra forum.[vi]

 

DEN BÄSTA AV VÄRLDAR?

Relativism och en romantiserad idé om ”de andra” är problemet, inte västlig självkritik som sådan. Det är Lundberg mån om att betona. Självkritik är motorn i vår civilisation. Likväl, rakt igenom Ljusets fiender, medan fall efter fall av perverterad självrannsakan hos västerländska intellektuella radas upp och jag inte sällan instämmer i analysen, gnager frågan i mig: Vilken form av civilisationskritik skulle Johan Lundberg acceptera? Jag får känslan att han anser sig leva i den bästa av världar. Skulle inte varje ansats till att komplicera denna bild dömas ut som stridande mot upplysningens anda? Kommer jag att räknas till de hopplösa relativisterna om jag skriver att hans bok avslöjar en alltför enkel syn på makt?

Mer än något annat fruktar Lundberg det ”totalitära”, definierat som en maktutövning som genomsyrar samhället i varje vrå och får individerna att upplösas i kollektivet. Denna typ av tänkande och makt förknippar han – till synes enbart – med tydligt utmejslade, våldsförhärligande ideologier som nazism, fascism, kommunism och politisk islam. Att något som på allvar hotar individens frihet skulle kunna associeras med ”västerländska liberala demokratier”, eller för den delen med mittfårans islam eller kristendom, synes honom främmande. Och det intresserar honom inte att pröva tanken. Socialkonstruktivisters sökande efter en mer subtil förståelse av makt, förtryck och likriktande krafter (bortom våldsutövning, och med vaksamhet på fler variabler i ett samhälle än den formella skiljelinjen mellan demokrati och diktatur) avfärdas med något slags förakt på ett tidigt stadium i boken. Därtill sätts likhetstecken mellan ”liberal” och ”borgerlig”, och i grunden mellan borgerlighet och upplysningsidéer, på ett sätt som många av oss inte skulle uppfatta som självklart. Den möjlighet som Lundberg aldrig snuddar vid är att man kan omfamna demokratin, sky relativismen och inte desto mindre starkt ifrågasätta vissa av det ”fria” västerländska samhällets grundantaganden, exempelvis vad gäller kön, sexualitet och familjerelationer. Med begreppet norm vill man belysa den sorts makt som kännetecknas av att få är fullt medvetna om den, eller känner sig personligt ansvariga för den, samtidigt som den har just en samhällsgenomsyrande (om man så vill totalitär) verkan. Informella men för individen tryckande förväntningar om hur livet ska gestaltas; krav förmedlade på tusen sätt genom massmedier, marknadskrafter och i det sociala samspelet på alla nivåer. Självfallet förmedlade även i konsten – den som Lundberg säger sig vilja skydda från varje form av ”politisk” influens.

I vad mån skiljer Lundberg mellan är och bör, mellan ideal och sakförhållanden som ventileras i idédebatten? I den bästa av världar skulle människor bemötas som individer. Det är en sak. En annan är att samhället de facto präglas av ”strukturer och former av kollektivism som härrör från kulturella grundantaganden”, för att citera sociologen Malcolm Payne, vars resonemang Lundberg återger med skepsis. Befrielse ur påtvingade kollektiv är möjlig men förutsätter att vi gör oss medvetna om dem. När någon påtalar strukturers existens eller former av kollektivism, innebär det alltså inte att hen visar ”förkärlek för kollektiviseringar”, med Lundbergs ord. Inte heller innebär det att vi alla ses som dömda att inta vissa ideologiska positioner. Syftet med att vara vaksam på strukturerna och de kollektivt riktade förväntningarna är just det motsatta, nämligen att värna individens egenmakt. Så borde det åtminstone vara. Vilket för oss åter till utgångspunkten – de oroande tendenserna i svensk idédebatt. För när handlingar och argument inte äger någon tyngd i sig, utan avslås (eller gillas) enbart utifrån den makt (eller vanmakt) och den synvidd som förmodas känneteckna olika aktörer i kraft av hudfärg, kön, sexualitet, tro eller kultur, har kampen för att upplösa strukturerna och synliggöra individen vänts i sin motsats. Den som förmodas stark kan aldrig göra rätt. Den som förmodas svag låses in i svaghet genom att frånkännas moraliskt ansvar för sitt handlande. Jag delar Lundbergs innerliga trötthet inför dessa attityder i debatten. Likväl är problemet inte att vi erkänner eller för samtal om strukturell diskriminering, utan att så mångas tal fått drag av en ny rasism och sexism – maktmissbruk i maktkritisk förklädnad.

 

FÖRVILLELSER

Då och då visar Lundberg prov på samma tankelättja som hans bok vill göra upp med. Alltför mycket i kritiken av meningsmotståndarna förblir outtalat, liksom underförstått. Alltför lättvindigt strör han vissa epitet omkring sig, som då Feministiskt initiativ stämplas som ett ”extremistparti”. Vari består det extrema? Jag misstänker att det är strävan efter fullt realiserad jämställdhet som stör Lundberg; en feministisk ambition och diskussion utsträckt från det plan där könens villkor rent formellt regleras (lagar, demokratiska rättigheter) till den mer komplexa normvärld där våra livsval avgörs i praktiken. Lundbergs jämställdhetsanspråk gör halt vid formellt lika rättigheter för män och kvinnor. Allting därutöver, det vill säga alla initiativ som kunde kallas genusanalytiska och genuskritiska, framstår i hans ögon som extremism. Bokens få exempel på den sortens verksamhet är minst sagt tendentiöst valda och tacksamma att raljera över.

Det hindrar inte att Lundberg stundtals träffar svidande rätt i sin kritik av postkoloniala feminister. En Mattias Gardell som omhuldar Muslimska brödraskapet och samtidigt vill kriminalisera ”antifeministiska trakasserier” (utan närmare definition) i skandinavisk tappning får svårt att vinna trovärdighet. Genusgurun Judith Butlers stöd till Hamas och Hizbollah kan bara beskrivas som personlighetsklyvning, för att nämna två av de mer förfärande exempel som lyfts fram i Ljusets fiender. De fall jag berörde inledningsvis – handskakningsdebatten och hijabuppropet – vittnar om samma postkoloniala förvillelse. Tyvärr har Lundberg också rätt i att många feminister i dag har en problematisk syn på sanning och kunskap. Han citerar åter Gardell, enligt vilken idén ”att det finns en verklig verklighet där fakta är fakta och sanningar universella” kännetecknar antifeministers syn på världen. Med andra ord likställs feminism med sanningsrelativism, och ytterst med kritik av ett vetenskapligt sätt att tänka. Om vi accepterar denna självbild är det feministiska projektet chanslöst. Genusvetenskapen i sin nuvarande form har solkats av relativism, men det finns inget vetenskapsfientligt i själva ansatsen att undersöka hur kön som social konstruktion blir till. Könsmaktsordningen är verklig verklighet och universell sanning. Liksom lidandet den skapar. Objektivitet och respekt för fakta kan därför aldrig undergräva feminismens ärende, utan bara göra det mer brännande. Detta är den insikt som tragiskt nog går både Johan Lundberg och Mattias Gardell förbi.

Som chefredaktör för Axess gjorde Lundberg en viktig insats genom att uppmärksamma Ayaan Hirsi Alis kamp mot islamiskt könsförtryck, och genom att tidigt lyfta frågan om hur kvinnors mänskliga rättigheter kringskärs av mångkulturalism och identitetspolitik. Under samma tid publicerades en mängd texter som gav intrycket att svensk och västerländsk sexism är försumbar och som häcklade idén om genus; en linje Lundberg alltså driver vidare i Ljusets fiender. Även detta är dubbla måttstockar. Och symtom på en trångsynthet som rimmar illa med upplysningstanken.

Postmoderna maktkritiker är på villovägar. Språk och tankeredskap skapade i syfte att dekonstruera makten tillämpas inkonsekvent och omdömeslöst, till gagn för makten själv. Lundbergs bedrift är att sätta ljuset på problemen. Hans misstag är att stanna vid observation av allt det som gått snett. Han ser inte värdet av den sortens språk och redskap, ser inte hur de – rätt använda – skulle fylla en central funktion i upplysningsprojektet. Kritiskt förnuft inbegriper normkritik, som är en förutsättning för jämlikhet och frihet. Katalogen över postkoloniala misstag borde föda en konstruktiv impuls: Fortsätt undersöka det som skaver i er omvärld, men kräv inget mindre av andra! Mät med samma mått oberoende av vem som talar och agerar. Släpp aldrig individen ur sikte. Tala om de privilegierade. Tala också om de förfördelade, men frånkänn ingen människa moraliskt ansvar. Bara på så sätt kan underordning rubbas, utanförskap brytas.

Det har blivit tyst om Ljusets fiender. Trots att boken går i närkamp med tidens mest akuta frågor verkar ingen känna sig berörd. Ingen bland de utpekade kliver fram för att ta debatten om idédebatten. Ingen känner sig på allvar manad att svara Lundberg. Beror det på hans skarpa insikter eller på det han inte ser?