Politiker kan lära av forskares dialog

I filmen Genombrottet från 1981, som bygger på ett manus av Jan Guillou, utspelas en debatt i en tv-studio mellan några politiker och en taxichaufför vid namn Erik Gyttorp (gestaltad av Janne ”Loffe” Carlsson). Det visar sig att Gyttorp har en del invandrarfientliga och gentemot politiker föraktfulla åsikter som han menar sig dela med ”vanligt folk”. Och själva poängen med att bjuda in Gyttorp verkar vara att ge de övriga, inklusive programledaren, en möjlighet att sätta honom på plats och att visa vilket dumhuvud han är. Detta misslyckas emellertid grovt. Gyttorp behåller lugnet, medan de självbelåtna politikerna trasslar in sig och går vilse i sina resonemang.

Guillou såg tidigt det utrymme i svensk politik som senare kom att fyllas av Ny demokrati och sedermera av Sverigedemokraterna. Men det mest intressanta, tycker jag, är den totala handfallenhet som de fiktiva politikerna visade när de försökte ge honom mothugg. De rådde helt enkelt inte på honom.

Samma handfallenhet visar Sverigedemokraternas debattmotståndare i dag. Ett exempel: Jimmie Åkesson vill sänka tidsgränsen för fri abort. Detta fick Jonas Sjöstedt (V) i en debatt att upprört utropa: ”Du vill bestämma över unga tjejers kroppar!” Varpå Åkesson svarade: ”Men det vill ju du också. Du vill inte att man ska få göra abort fram till födelseögonblicket”. Sjöstedt famlade under pinsam tystnad efter ett snärtigt svar, som emellertid aldrig uppenbarade sig.

Varför blev han så ställd? Tja, Sjöstedt är klyftig nog att inse att kvinnors (och mäns) rätt att bestämma över sina kroppar måste vägas mot andra legitima intressen. Så för att kunna fortsätta att hävda bilden av Sverigedemokraterna som en reinkarnation av kvinnoförtryck och sexism, skulle han vara tvungen att inta någon av följande två hållningar. Den ena vore att hävda att kvinnoförtryckets gräns går just vid den 18:e graviditetsveckan, vilket, som var och en kan inse, är en löjeväckande ståndpunkt. Den andra vore att påstå att Åkessons annorlunda avvägning inte alls är betingad av någon omsorg om andra relevanta intressen utan rätt och slätt av viljan att kedja fast kvinnan vid spisen. Men även om Sjöstedt skulle ha rätt i detta så ingår den ambitionen trots allt inte i Sverigedemokraternas officiella program. Därför skulle resultatet bara bli att Åkesson skulle kunna dra på sig offerkoftan: ”Se där, än en gång tillskriver de oss åsikter som vi inte har!” Med andra ord, i båda fallen skulle Åkesson vinna. Inte undra på att Sjöstedt kände sig obekväm.

Åkessons debattmotståndare sitter i samma rävsax när det gäller Sverigedemokraternas huvudfråga, migrationspolitiken. Sjöstedt och hans meningsfränder vill ta emot fler flyktingar än Åkesson. Men det finns gränser även för dem, eftersom de inser att skyldigheten att hjälpa flyktingar måste vägas mot andra legitima samhällsmål. Exempelvis måste man beakta konsekvenserna för välfärdsstaten. Invandring är som bekant i regel en god affär för ett (rikt) samhälle, såväl ekonomiskt som i andra avseenden, bland annat genom att många invandrare är vuxna och således kan bidra till arbetskraften utan att samhället varit tvunget att bekosta deras skolgång. Därför bör invandring snarast ses som en förutsättning för välfärdsstatens fortlevnad än som ett hot mot den. Men på kort sikt kan givetvis en stor mängd flyktingar utsätta trygghetssystemen för svår press. Det är ju ingen konst för länder som USA att ha en generös invandringspolitik, eftersom immigranter i dessa länder får klara sig själva. Så för att skydda den lilla enklav av medmänsklighet som välfärdsstaten utgör måste vi, enligt resonemanget ifråga, ransonera med medmänskligheten vad gäller flyktingmottagandet.

Poängen är att denna argumentation är tillgänglig även för Sverigedemokraterna. Om man vill fortsätta att hävda att deras invandringspolitik är etiskt oanständig, måste man således antingen påstå att anständighetens gräns går just vid något visst antal flyktingar eller att Sverigedemokraterna drivs av andra motiv och värderingar än de som de uppger. Och ingen av dessa strategier har alltså visat sig framgångsrik.

Så vad ska man göra? För min del tror jag inte att vi, som en del verkar mena, behöver bredda ”åsiktskorridoren” genom att bli mer respektfulla gentemot åsikter som vi tycker är helt fel eller mot debattörer som står för värderingar vi starkt ogillar. Däremot bör vi ägna mindre energi åt att enbart basunera ut dessa attityder och mer åt att förklara argumenten för våra egna åsikter. Om vi exempelvis anser att våra bedömningar vad gäller abortfrågan eller flyktingfrågan utgör de enda adekvata sätten att väga grundläggande värden såsom frihet, demokrati, jämlikhet, jämställdhet, medkänsla och så vidare mot varandra, så bör vi visa att så är fallet snarare än att bara påstå att våra motståndare inte delar dessa grundläggande värden. Här har politiska debattörer en del att lära från andra arenor där argumentation förekommer, såsom vetenskaperna. Det är inte ovanligt att forskare betraktar andra forskare som okunniga och aningslösa. Men man kommer trots allt inte särskilt långt med att enbart hävda detta, eftersom det i slutänden är evidensen som kommer att avgöra vilka teorier och idéer som vinner. Genom denna strategi berövar vi oss själva drömmen att utdela retoriska knockoutslag som får våra motståndare att kräla iväg för att aldrig återvända. Men bland annat med tanke på hur verklighetsfrämmande den drömmen är så är det nog ingen större förlust.

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker