Kropp och själ?

Exakt när människan började inse hjärnans betydelse för tänkande och beteende är inte känt. Men de ödesdigra följderna av svåra skallskador som uppstått i strid eller genom olyckor måste redan i förhistorisk tid ha lett till en allmän medvetenhet om betydelsen av att skydda huvudet.

HIPPOKRATES, PLATON OCH ARISTOTELES

Det är belagt att den framstående grekiske läkaren Hippokrates (ca 460–377 fvt) kom fram till att hjärnan utgör grunden för våra tankar, känslor och uppfattningar. Som läkare hade han säkert utfört dissektioner av människor som dött av slaganfall. Kanske hade han också träffat på soldater som efter huvudskador förlorat en viss funktion, till exempel synen eller talet. Han blev troligen även vittne till komplicerade förlossningar som gav barn mentala funktionshinder.

I likhet med andra grekiska tänkare sökte Hippokrates förklaringar i naturen till hur saker och ting fungerar, inte i det övernaturliga. Platon (427–347 fvt), däremot, hade en dragning åt det mystiska. Han tänkte sig att var och en av oss begåvas med en själ som existerar i själarnas rike redan innan vi föds. Sedan kroppen dött går den tillbaka till en lycksalig tillvaro i själarnas rike, där också alla absoluta sanningar finns. Man kan likna det vid att tro att papperskorgen på datorskärmen överlever att själva datorn förstörs – att den sedan går vidare till de virtuella papperskorgarnas rike. Platons tankar blev upphovet till föreställningen om en icke-fysisk själ, om en tudelning, inom den västerländska traditionen. Hinduiska filosofer hade kommit fram till samma slutsats tidigare.

Enligt Platons teori är kunskap och förnuft sådant som själen håller på med, medan rörelse, varseblivning och liknande är kroppens domän. Genuin kunskap uppnås genom reflektion, ansåg Platon, och erövras bit för bit, trots att den fysiska kroppen hindrar själens nobla försök att erinra sig de absoluta sanningar som den varit invigd i under vistelsen i själarnas rike.

Aristoteles (384–322 fvt) var visserligen Platons främste elev men ändå förankrad i den fysiska världen. Precis som Hippokrates anslöt han sig till naturalismen. Aristoteles var son till en läkare och därför van att tänka kring kroppen och medvetandet inom ramen för medicinen. Han ansåg att alla känslotillstånd – som vrede, rädsla, glädje, medkänsla, kärlek och hat – är tillstånd i kroppen. Han var dock mindre tydlig kring huruvida även intellektet är en kroppslig funktion.

Från mystikern Platon och naturalisten Aristoteles utgick västerlandets två traditioner: dualismen (själ och hjärna) och naturalismen (enbart hjärna). Omkring trehundra år senare börjar den kristna tideräkningen. En framträdande föreställning vid den tiden var att kroppen efter en kristen människa som dött väcks till liv på nytt för att rent fysiskt stiga upp till en plats någonstans ovanför månen. Det här synsättet kräver ingen platonsk själ – bara en kropp. Föga förvånande uppstod snart en hel del frågetecken om detaljerna. Folk undrade vilken ålder den återuppståndna kroppen skulle ha – var den i sina bästa år, helt ung eller kanske totalt utsliten? Skulle en sedan länge amputerad kroppsdel skulle komma tillbaka, skulle dödande sår vara läkta, och – om man haft flera makar – skulle man vara gift med sin första eller sista make? Evigheten var lång, och därför var de här frågorna varken oviktiga eller enbart hypotetiska.

Det var uppenbart att det fanns sådant som inte hängde samman i den kristna föreställningen om fysisk återuppståndelse, eftersom det var väl känt att kroppen bryts ner efter döden. Ett sätt att få ihop detta var att hävda att Kristus gör om våra förgängliga kroppar till andliga, odödliga kroppar i himlen. En sådan upphöjd kropp var den himmelska belöningen för tron på Jesus, men för bekvämlighets skull lät de kristna företrädarna bli att gå in på exakt hur det här skulle fungera.

 

RENÉ DESCARTES OCH HERMANN VON HELMHOLTZ

Långt senare, på 1600-talet, grunnade den franske filosofen René Descartes över medvetandets natur. Han trodde att hjärnan har två grundfunktioner: att verkställa rörelser som själen gett order om och att reagera på yttre stimuli, till exempel beröring av huden eller ljusets flöde in i ögat.

Descartes anslöt sig till Platons tanke om att själen är det som kan förklara att människan använder språk och kan fatta beslut utifrån förnuftsskäl – bedrifter som han ansåg ligga utom räckhåll för någon fysisk mekanism. Att Descartes föreställningsförmåga var så begränsad kan hänga samman med att de mest fantasifulla mekanismer som han kände till var klockor och fontäner. Sådana kunde visserligen vara imponerande, men de kan inte skapa något nytt. Det kan däremot det mänskliga medvetandet – framför allt med språket som verktyg.

Descartes kom alltså fram till att alla mentala funktioner – förmågan att uppfatta omvärlden, tänka, hoppas, fatta beslut, drömma och känna – inte är hjärnans verk, utan den icke-fysiska själens. Han tänkte sig att informationsutbytet mellan hjärnan och själen äger rum i tallkottkörteln, som genom försynens skickelse är placerad mitt i huvudet. Senare har det visat sig att tallkottkörtelns huvudfunktion är att producera melatonin, som reglerar vakenhet och sömn. Att förmedla signaler mellan kroppen och själen ingår inte i dess uppgifter.

På 1800-talet insåg vissa forskare, i synnerhet den tyske fysikern, läkaren och filosofen Hermann von Helmholtz, att själar, ockulta krafter och andra icke-fysiska företeelser inte är någon framkomlig väg för att förklara mentala funktioner. På ett insiktsfullt sätt formulerade von Helmholtz hypotesen att mycket av det som sker i hjärnan är omedvetet. Han hade kommit fram till det när han begrundat det faktum att en människa som tittar sig omkring kan uppfatta och läsa av en komplex omgivning med ögonen på mindre än en halv sekund utan någon medveten tankeverksamhet över huvud taget. Att läsa av omgivningen är en mycket krävande uppgift, eftersom det enda som stimulerar näthinnan är mönster av ljus. Trots det urskiljer vi färger, former, rörelse och olika objekts inbördes positioner, och bekanta ansikten och föremål känns igen direkt.

von Helmholtz resonerade som så att i det ögonblick när vi ser och känner igen ett bekant ansikte har en hel del icke-medveten bearbetning i hjärnan redan skett, och det med förvånansvärt hög hastighet och avsevärd precision. Han visste inte vad den bearbetningen innebär, eftersom man vid den här tiden inte hade så mycket kunskap om neuronala funktioner. Ändå hade han helt rätt i att en sådan bearbetning äger rum, i parallella banor och under den medvetna nivån.

Om den medvetna och icke-medvetna bearbetningen är beroende av varandra framstår det dessutom som långsökt att, som dualisterna gjorde, uppfatta en icke-fysisk själ som förknippad enbart med medveten aktivitet. Det vore ungefär som att uppfatta näsan som hela kroppen.

 

DUALISMEN TAPPAR GREPPET

Vid mitten av 1900-talet hade luften gått ur den dualistiska hypotesen som en rimlig beskrivning av tänkande, varseblivning och beslutsfattande. Det byggde på en rad olika belägg, från studier av neurokemiska substanser till systemet som helhet, vilka tillsammans ledde bort från föreställningen om andelika själar. Det är generellt utmärkande för vetenskap att ett väl etablerat paradigm sällan byts ut över en natt utan i stället bit för bit i takt med att beläggen blir fler. I religiösa sammanhang lever däremot en vagt beskriven dualism kvar än i dag.

Beläggen emot tanken om en separat själ kom alltså från många olika håll. Till exempel ledde fysiska förändringar i hjärnan till förändringar i funktioner som hade förknippats med själen, som medvetande, tänkande och slutledningsförmåga. Inandning av bedövningsmedel gjorde människor medvetslösa, medan andra substanser gav människor hallucinationer. Neurologer beskrev hur specifika förmågor gått förlorade i samband med skador i vissa områden i hjärnan. En person som drabbas av stroke i det så kallat fusiforma området i hjärnbarken förlorar sannolikt förmågan att känna igen bekanta ansikten, medan stroke i ett annat område leder till förlust av förmågan att förstå tal. Sociala hämningar kan försvinna efter en hjärnblödning som förstör pannlobens främre del. Alla de här fenomenen pekade i riktning mot nervsystemet i sig, inte mot någon spöklik själ.

Det var framför allt en upptäckt som skapade kalabalik bland de inbitna dualister som ännu återstod. Under 1960-talet studerade den blivande Nobelpristagaren Roger Sperry och hans kolleger vid California Institute of Technology patienter vars hjärnhalvor hade separerats kirurgiskt som en sista utväg för att få bukt med svåra epileptiska anfall. Försökspersonerna kom att kallas split brain-patienter. Deras hjärnhalvor blev då i vissa avseenden kognitivt fristående från varandra.

Hos sådana patienter kan vardera hjärnhalvan uppfatta stimuli som riktas specifikt till den. Om man till exempel placerar en nyckel i vänster hand och en ring i höger hand och patienten ombeds att använda händerna för att peka på en bild av det föremål vederbörande uppfattar, kommer vänster hand att peka på en bild av en nyckel och höger hand på en bild av en ring. Händerna hos en försöksperson vars hjärnhalvor separerats kan också göra rörelser som står i motsats till varandra: vänster hand lyfter telefonluren medan höger hand lägger på den igen. Och om visuella stimuli presenteras enbart för ena hjärnhalvan vet den andra inte om dem. Det här var häpnadsväckande resultat. Gav en kluven hjärna en kluven själ? Eller två själar? Dualisterna ansåg själen vara odelbar, så forskningen kring delade hjärnor gav starkt stöd för hypotesen att mentala tillstånd i själva verket är tillstånd i den fysiska hjärnan, inte i en icke-fysisk själ.

Descartes föreställning om själen gick inte särskilt bra ihop med fysiken heller. Om en icke-fysisk själ framkallar skeenden i en fysisk kropp, och tvärtom, innebär det ett brott mot lagen om energins oförstörbarhet. Dessutom, varifrån skulle själen få kraft att åstadkomma informationsöverföringen till kroppen? Intressant nog var Descartes medveten om detta problem och misströstade om sina möjligheter att lösa det.

När man funderar över vad en icke-fysisk själ egentligen skulle kunna vara slår besvärande fakta hål på idéns trovärdighet. Tänk till exempel på det som händer när min tandläkare bedövar en visdomstand och min ”själ” slutar känna smärtan från tanden. Neurovetenskapen har en väl etablerad förklaring till att jag inte längre känner någon smärta. När det lokala bedövningsmedlet injiceras kan närliggande nervceller inte längre aktiveras, och inga smärtsignaler går till hjärnan. Vi vet exakt hur bedövningen åstadkoms. För att en nervcell ska vara aktiv behöver natriumjoner först pumpas ut från cellen, och när nervcellen stimuleras öppnas natriumkanalen och jonerna strömmar tillbaka in i nervcellen. Bedövningsmedlet blockerar natriumkanalerna tillfälligt och hindrar därmed nervcellen från att signalera. Efter hand bryts medlet ner och effekten upphör. Nervcellen återfår då sin reaktionsförmåga, och upplevelsen av smärta återkommer.

I princip skulle en dualist kunna försöka formulera en motsvarande teori om själen, alltså komma fram till hur själar fungerar och vilka egenskaper de har. Experiment skulle kunna göras och hypoteser skulle kunna prövas. Det skulle kunna finnas en själens naturvetenskap, som förklarar varför själar blir medvetslösa när kroppen andas in narkosmedel eller varför själar hallucinerar när kroppen får i sig LSD. Men det finns ingen sådan själens vetenskap. Frånsett en del bräckliga jämförelser med kroppen (”själen är inte fysisk”, ”själen saknar massa och laddning”, ”själen saknar temperatur”) har det inte hänt någonting sedan Descartes formulerade sin hypotes för 350 år sedan. Det märkliga är att dagens dualister, även de mest övertygade, inte ens försöker åstadkomma någon själsvetenskap. Det tycks som om de menar att utsagan ”själen gör det” skulle vara förklaring nog.

Detta visar att den dualistiska teorin om själen står och stampar – eftersom det helt enkelt inte finns någon själ.

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker