Korpelarörelsen – från fröjd till förfall

Vi som var tonåringar i Kiruna i slutet på 1950-talet berättade gärna Korpelahistorier. Särskilt anekdoterna med sexuella inslag var uppskattade i den åldern. Men min favorithistoria var nog i alla fall att de så kallade korpelanerna skulle ha försökt springa igång stelfrusna lik, ungefär som med en trögstartad motorcykel.

Några decennier senare blev jag historiker och började undersöka vad som egentligen låg bakom alla skrönor. Bland annat kunde jag använda den stora polisutredningen från 1939 mot försäkran att inte avslöja några namn i min bok Protest och profetia, som kom ut 1985.

I 1930-talets Tornedalen var Korpelarörelsen förvirrande och obegriplig, men egentligen var den ganska typisk. Det har funnits hundratals liknande, kortlivade domedagssekter. Den bästa definitionen jag hittat är utformad som en kravlista. Rörelsen ska se frälsningen som

  • kollektiv, i betydelsen att den ska upplevas av de trogna som grupp,
  • jordisk, i betydelsen att den ska realiseras på jorden och inte i en utomvärldslig himmel,
  • nära förestående, i betydelsen att den ska komma både snart och plötsligt,
  • total, i betydelsen att den helt ska omforma livet på jorden, och
  • mirakulös, i betydelsen att den ska åstadkommas med hjälp av övernaturliga krafter.

Ofta bestämmer rörelserna ett datum för domedagen. När den inte inträffar flyttar de fram tidpunkten en gång eller två under ständigt ökad extas. Sedan dör sekterna i regel bort lika plötsligt som de uppstod. Men några har modererats och blivit mer stabila samfund. Så gick det till exempel med kristendomen. I Bibeln talas på flera ställen om en nära förestående domedag, och många sekter i den tidiga kristendomen tog det på allvar. Men efter några hundra år bestämde kyrkans ledning att det var falska föreställningar.

Toivo Korpela föddes år 1900 i byn Ähtäri utanför Vasa i Österbotten. Han började predika bland læstadianerna – den dominerande fromhetsrörelsen i norra Skandinavien – vintern 1928–29. Predikningarna höll sig inom ramen för det læstadianska budskapet, men han följde inte de regler som gällde. Predikanter skulle resa runt två och två. Korpela åkte ensam, och därför kom han i konflikt med de ledande læstadianerna. Som så ofta vid splittring i religiösa rörelser spreds rykten om att avvikaren lurade till sig pengar. Även Korpela råkade ut för det, och han anklagades också för att vara kommunist. Men inget av detta var sant, utan han var en sansad man och duktig predikant. I januari 1934 Korpela lämnade plötsligt Sverige och reste hem till Ähtäri. Därefter fick den rörelse som skulle bära hans namn ett helt nytt innehåll.

FÖRÖDELSENS STYGGELSE

En ny finsk bibelöversättning blev officiell 1 januari 1934, vilket var en viktig händelse i Pajala kommun där 95 procent av befolkningen var finskspråkig. Nyöversättningar av Bibeln brukar skapa problem för bokstavstroende, för när ordalydelsen ändras måste ju någon av versionerna vara felaktig. En 33-årig man, som jag i fortsättningen kallar Förste profeten, vände sig emot den nya översättningen. Han hade tillhört Korpelas fraktion inom Iæstadianismen, men tagit avstånd från den 1933 och börjat studera Bibeln på egen hand. Mannen, som hade ett medelstort jordbruk, ansågs i bygden vara en skötsam medborgare. Under de första åren av 1930-talet hade han blivit allt mer inåtvänd och grubblande. I början av 1934 fick han en drömsyn som uppenbarade att den nya finska bibelöversättningen var den ”förödelsens styggelse” som nämns i Daniels bok i Gamla testamentet. Förödelsens styggelse var det Jupiteraltare som nya härskare reste ovanpå brännofferaltaret i det judiska templet år 168 fvt. Från den dag då förödelsens styggelse blir uppställd ”skola ett tusen två hundra nittio dagar förgå. Säll är den som förbidar fram till ett tusen tre hundra trettiofem dagar” (Dan. 12:11–12. Jag använder genomgående 1917 års svenska bibelversion). En lantbrukare från en annan by i trakten hade fått ungefär samma uppenbarelse. Han kallas i fortsättningen Andre profeten. Genom att räkna i almanackan kom de fram till att Messiasriket skulle ta sin början den 24 juli 1937.

Deras budskap var att de två profeterna tas upp till skyn på den angivna dagen. Ett år senare kommer en ark från himlen och tar upp resten av de troende (Upp. 11:19). Den landar först i Kiruna och hämtar sedan anhängarna i deras hembyar. Endast 666 människor får plats i arken (Upp. 13:18). Profeterna och de övriga troende förs till det jordiska Palestina, där de sjunger Moses, Guds och Lammets sång (Upp. 15:3–4). Under hundra dagar samlar de 144 000 människor från Israels tolv stammar (Upp. 7:4–8). Väckelser som då uppstår i Norden och resten av världen ger upphov till blodiga förföljelser från folkens styresmän. De 70 000 människor som är nämnda i Första Krönikeboken 21:14 är i själva verket de som ska ljuta martyrdöden i norra Skandinavien. Sveriges, Norges och Finlands regeringar står bakom förföljelsen, men England, Frankrike och Tyskland griper in på de troendes sida. Hela Skandinavien går under. De 666 troende vistas i det nya Jerusalem ett tiotal år. Sedan förvandlas större delen av jorden till ett paradis och resten till ett brinnande Gehenna. De troende, som då också innefattar de 144 000 från Israels tolv stammar samt 101 miljoner frälsta hedningar, förs till paradiset och resten till Gehenna. Därefter kommer allt att bestå oförändrat i evighet.

Detta budskap predikades av Förste och Andre profeten under våren och sommaren 1934. Efterhand utvecklades det av bland annat en 40-årig gruvarbetarhustru i Kiruna. Hon fick syner, som skulle få stor betydelse. Jag kallar henne Profetissan. En annan framträdande profet i Kiruna kallades Moses. Han var en aktad person i staden, handelsman med renkött och hudar som specialitet. Rörelsen erkände ytterligare tre profeter. En var snickare och en ”lägenhetsinnehavare” i Kiruna, den tredje var skomakare i en by utanför staden. Redan på hösten 1934 fick Profetissan en uppenbarelse om att Förste och Andre profeten skulle tas upp till himlen ett år tidigare – alltså 24 juli 1936. Profeterna godkände förändringen med hänvisning till Matteus 24:22. Någon månad senare tidigarelade Profetissan himlafärden ytterligare ett år, till 24 juli 1935. Nu gick rörelsen in i ett intensivare skede. De som inte anammade läran om arken kallades ”Babylons sköka” (Upp. 17–18). I början av mars 1935 började anhängarna hoppa upp och ner under mötena, klappa händer (Hes. 6:11) och ropa Babylonin portto helvittiin (Babylons sköka till helvetet).

Under våren 1935 intervjuades Toivo Korpela av flera journalister – de två profeterna hade ju givit rörelsen hans namn. Dock tog han bestämt avstånd från läran om arken.

EXTAS MED EFTERSPEL

Den första tidningsartikeln om Korpelarörelsen publicerades i Norrbottens-Kuriren den 8 mars 1935 under rubriken ”En ’väckelserörelse’ av betänklig art i Kiruna. Folk gör sig av med sina ägodelar i väntan på luftfärd till Palestina.” Vid samma tid fick Profetissan en ny uppenbarelse. Nu hade hon sett att arken skulle landa på sjön Luossajärvi vid Kiruna redan den 14 mars klockan 06 på morgonen. Profeterna skulle inte längre tas upp ett år i förväg.

Den 13 mars började korpelaner från byarna strömma in till Kiruna. På kvällen hölls ett möte i læstadiankapellet. Många nyfikna hade samlats utanför lokalen. Polis var närvarande, men såg ingen anledning att ingripa. Dagarna därefter skrev länstidningarna att den religiösa förvillelsen i stort sett var över. Men snart fick de ta tillbaka uppgifterna om att den hade dött ut, och även huvudstadstidningarna började sända reportrar till Tornedalen. I vissa byar drev grupper om tio–tjugo korpelaner omkring på vägarna, hoppade, skrek och förbannade omgivningen. Under de sista dagarna av mars och de första av april 1935 ingrep polisen mot en del korpelaner som uppträdde alltför hotfullt mot omgivningen.

Korpelanerna höll nu möten varje kväll i kapellet i Kiruna. Profetissan hade fått en uppenbarelse om att profeterna skulle tas upp i arken under påskhelgen, 19–21 april. Nu hade det också framträtt en flicka i övre tonåren som kunde se på människors ansikten om de var besatta av djävulen. De måste hoppa sig fria från förbannelsen och ropa Saatanan perkelet helvettiin (Satan djävulen i helvetet). Lördagskvällen 6 april 1935 blev kulmen på Korpelarörelsens extas. Hela bönhuset var fullt av djävlar, enligt den synska flickan. Svärandet och hoppandet pågick i flera timmar. Vid midnatt grep polisen Moses, Profetissan, samt Förste och Andre Profeten. En läkare konstaterade att samtliga var i behov av vård, och Förste profeten, Moses och Profetissan fördes med tåg till Furunäsets sinnessjukhus utanför Piteå. Därefter förekom inga extatiska möten i Kiruna.

På sjukhuset konstaterade läkarna att korpelanerna lugnade ner sig så snart de skilts från sekten. När Förste profeten kom hem efter två månader på mentalsjukhus avskaffade han och Andre profeten läran om arken. De använde samma argument som många tidigare domedagssekter. Att profetiorna inte blivit verklighet berodde på att de bara hade symbolisk mening. Arken var i själva verket Ordet och Kristus, och de hade ju redan kommit. Profeterna skulle inte heller ha tagits upp till himlen i fysisk mening, utan bara andligen. Även det hade redan skett. Därmed var Korpelarörelsen inte längre en domedagssekt.

I april 1935 förändrade rörelsen sitt beteende ännu en gång. Mose psalmer, ”hatets sånger”, avlöstes av Lammets psalmer. Det innebar att korpelanerna slutade förbanna omgivningen och i stället prisade Gud medan de hoppade upp och ner. Ett nytt moment var att korpelanerna började uppföra sig som ”oskyldiga barn” för att lättare komma till himmelriket (Matt. 18:3–4). De låtsades köra varandra med tömmar eller sprang runt med renhorn fastbundna i pannan. De byggde leksakshus och rullade runt på golvet. I juni 1935 gick det barnsliga skedet mot sitt slut.

FÖRFALL OCH OTUKT

Under de följande två åren var det tyst om korpelanerna. Men Förste profeten och några till höll samman dem som var kvar. Från sommaren 1936 hävdade Förste profeten att han representerade Kristus och kunde befria sektmedlemmarna från all synd. De kunde leva utan några inskränkningar ifråga om sexuella relationer, spritförtäring, dans och kortspel. Att ägna sig åt sådant var att uppfylla Guds vilja. Den sexuella friheten motiverade Förste profeten med att ordet ”äta” i Bibeln egentligen betyder att utöva samlag. Därmed fanns det många bibelcitat till stöd för sexuell frihet. Vad gällde åldersgränsen för sexuellt umgänge behövde man inte följa världslig lag. Hänsyn skulle endast tas till kroppsutveckling och förståndsgåvor. Från sommaren 1937 drack man alkohol och dansade vals, polska, schottis och hambo till dragspel och grammofon på mötena.

Under de två följande åren hade Förste profeten, enligt egen uppgift, samlag med trettio kvinnor och flickor. Oftast hade han varit spritpåverkad. Samlagen skedde oftast i avskildhet, men de som önskade kunde komma och titta på. Rörelsen var nu i sitt absoluta slutskede. Då infördes två säregna ceremonier, kamning och pensling. Enligt Förste profeten hade de inte någon direkt eggande avsikt, utan genomfördes ”på skoj” under glam och skratt. Kamningen gick till så att mötesdeltagarna blottade könsorganen för varandra. Sedan gick en av dem, oftast en kvinna, runt och kammade könshåren. Pensling innebar att en medlem böjde sig framåt och blottade ryggslutet. Någon hällde en kaffekopp ljummet vatten längs ryggraden. Därefter ströks medlemmen i ryggslutet med en mjuk brödpensel och torkades sedan med en handduk. Under det sista året inleddes mötena med att man drack mäsk, spelade kort och dansade. Sedan följde kamningar och penslingar, och mer drickande, dans och kortspel. En del par kunde då dra sig undan för mer eller mindre enskild verksamhet. Efterhand började det läcka ut uppgifter om att minderåriga var inblandade i rörelsens sexuella aktiviteter.

Polisen tog in Förste profeten för förhör i april 1939. Han var berusad och ansågs vara i behov av vård. Vid hösttinget 1939 dömdes Förste profeten och några andra män för otukt med fyra minderåriga flickor. Förste profeten bedömdes lida av ”av en kronisk sinnessjukdom på alkoholbasis (Korsakoffs psykos)”. Dessutom fanns tecken på hjärnförskrumpning. Han straffriförklarades och förpassades till sluten psykiatrisk vård. Han skrevs ut i början av 1950-talet och avled 1965. Eftersom barn, som tagits med av föräldrarna, varit med på mötena ingrep polisen också mot övriga som varit kvar i rörelsen 1938–39. Långt över hundra personer förhördes. Ett femtiotal personer dömdes till dagsböter som skyldiga till ”gärningar som sårat tukt och sedlighet, så att fara för andras förförelse därav kommit”.

Samtidens reaktioner på Korpelarörelsen varierade. Från kyrkligt håll menade man till att börja med att rörelsen snart skulle självdö. Men när extasen höll i sig föreslog biskopen att mötena skulle förbjudas. Polisen betonade att ingripanden var nödvändiga ”för att upprätthålla den allmänna ordningen”. Läkarna såg medicinskt på saken och betecknade korpelanerna som en ”epidemiskt uppträdande hysteriskt extatisk rörelse av kvasireligiös karaktär”. Korpelarörelsen utnyttjades också som slagträ i det tidiga 1930-talets hårda politiska strider i Norrbotten. Högern förklarade att rörelsen var inspirerad av den kommunistiska drömmen om ett lyckorike på jorden. Kommunisterna hävdade att rörelsen var ett resultat av att kristendomen förgiftade själarna redan i barnaåren.

DE BAKOMLIGGANDE ORSAKERNA?

Under 1950- och början av 1960-talet förklarades domedagsrörelser av många forskare med dragningskraften hos en karismatisk ledare. Förste profeten beskrivs dock som ”en liten oansenlig man med vattniga ögon” och hans predikan som ”entonig och mässande”. När rörelsen var som störst hade den mellan tvåhundra och trehundra anhängare. Könsfördelningen var jämn och gruppen var något yngre än genomsnittsbefolkningen. De allra högsta skikten i samhället deltog inte, men i övrigt fanns allt från välbeställda näringsidkare till fattiga som levde på yttersta marginalen.

De första åren av 1930-talet var en orolig tid i Pajalatrakten. Sinnen var i svallning och många invanda värderingar ställdes på huvudet. Arbetarrörelsens genombrott i Pajala socken kom sent, gick snabbt och blev dramatiskt. I valet 1928 hade högerpartiet 70 procent av rösterna. Socialdemokrater och kommunister fick 18 procent tillsammans. Reglerad arbetstid och avtalsmässig lön var praktiskt taget okända företeelser. Efter en framgångsrik strejk fick kommunisterna hela 45 procent av rösterna i valet 1932, högern 36 och socialdemokraterna 8. Efter en ny, denna gång misslyckad, strejk rasade kommunisterna till 28 procent, socialdemokraterna fick 20, högern 49 och nazisterna 4 procent i kommunalvalet 1934. Därefter blev den politiska situationen i bygden mer stabil.

Forskningen är ganska enig om att domedagssekter har samband med snabb och omvälvande social och/eller ekonomisk förändring. Sekterna förlitar sig på att den himmelska makten ska återställa ordningen. I Pajala hade alltså maktförhållandena välts över ända under hårda klasstrider med en del våldsinslag. Det är inte förvånande att Förste profeten fick gensvar för sitt budskap hos något hundratal av dem som hamnat i ett ledarlöst, religiöst tomrum när Toivo Korpela lämnat dem.

Efter domarna drog sig anhängarna undan. All anknytning till Korpelarörelsen, att ens ha haft en avlägsen släkting i rörelsen, blev något oerhört skamligt. I de byar där rörelsen haft sitt främsta fäste härskade ”en religiös liknöjdhet” de följande åren, enligt prästmötet i Luleå 1941. Jämfört med senare domedagssekter som begår kollektivt självmord eller försöker ta livet av tusentals utomstående var Korpelarörelsen trots allt en ganska harmlös historia. Men att fyra minderåriga flickor utnyttjades sexuellt är givetvis oförlåtligt.

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker