En ny upplysningstid!

Trots fantastiska framsteg inom vetenskap och teknik frodas fortfarande ovetenskap, pseudovetenskap och vidskepelse.  Låt oss tillsammans arbeta för en ny upplysningstid, manar Vetenskapsakademiens preses.

Den 2 juni 1739 samlades fem herrar i Riddarhuset i Stockholm. Resultat av deras möte blev instiftandet av den svenska Vetenskapsakademien.[1] Två år senare, den 31 mars, godkände Fredrik I grundreglerna och akademin blev därmed kunglig.

Målet för den nybildade akademin var att ta fram och sprida kunskaper i matematik, naturkunnighet, ekonomi, handel, nyttiga konster och manufakturer. Redan 1710 hade en vetenskaplig akademi bildats i Uppsala, men den ansågs av de unga herrarna vara lite gammalmodig; deras ambition var att föra fram den moderna experimentella naturvetenskapen. Detta skedde bland annat genom utgivandet av Vetenskapsakademiens Handlingar, vilka sammanfattade de senaste rönen inom vetenskapen. Än i dag är akademins uppgift att på olika sätt främja vetenskaperna och stärka deras inflytande i samhället.

VETENSKAP MOT VIDSKEPELSE

Som förebilder för den svenska vetenskapsakademin tjänade främst de engelska och franska akademierna, vilka båda grundades redan under 1660-talet; den franska akademien fyller 350 år just i år. Redan då hade genom Newtons epokgörande arbeten en grund lagts för modern vetenskap – Newton insåg att världen styrs av naturvetenskapliga lagar, inte av en gud.

Men under 1600-talet var naturvetenskapens idéer inte spridda till gemene man. Människor i allmänhet var mycket vidskepliga. I Sverige anklagades kvinnor för att ha rest till Blåkulla. Här liksom på kontinenten pågick häxprocesser, och kvinnor som förmodades vara häxor brändes på bål.

Vid ett tillfälle kom det till strid mellan vetenskapen och vidskepelsen. Vetenskapsjournalisten Ulrika Engström har berättat om vad som hände Katharina Kepler, den berömde astronomen Johannes Keplers mamma.[2] Tidigt en morgon trängde fyra beväpnade vakter in i den gamla änkans hem. De hade med sig en kista som de tvingade henne att lägga sig i. De lade på locket och bar i väg med henne till rådhuset. Hon ansågs vara djävulens hantlangare på jorden, och de fruktade att hon skulle använda sina trollkonster på dem. Anklagelserna var många, bland annat beskylldes hon för att ha gjort skomakaren lam, fått sadelmakarens och tegelmästarens djur att bli galna, fått kor att klättra på väggarna och försökt rekrytera unga kvinnor till ett ogudaktigt leverne.

Katharina Kepler placerades i en fängelsecell, kedjades fast vid fötterna och vaktades av två vakter. Hon hotades med tortyr om hon inte erkände men medgav ingenting. Det var så Johannes Kepler fann henne. Han anhöll om att få försvara henne mot anklagelserna. Det fick han, och han gjorde det med vetenskapliga argument – och räddade henne från att bli bränd på bål.

Den gången vann vetenskapen över vidskepelsen.

UPPLYSNINGEN

Frihetstiden på 1700-talet var en blomstringstid för vetenskapen, inte minst i Sverige. Upplysningens idéer – förnuft, vetenskap, sekularisering och tolerans – var idealen, och man satte stor tilltro till framsteg, speciellt inom naturvetenskaperna. Det var alltså då vår svenska vetenskapsakademi grundades, och flera framstående vetenskapsmän var verksamma i landet. En av dem var Carl von Linné, som utsågs till akademins första preses. Han företog forskningsresor både inom och utanför landet och var i färd med sin systematisering av botaniken. Anders Celsius, framstående astronom från Uppsala och en av de två först invalda i akademin, införde Celsiusskalan. Inom ingenjörskonsten skedde en imponerande utveckling. Mårten Triewald, som var en av akademins grundare, hade studerat hos en av Newtons elever och tog med sig hem konsten att bygga ångmaskiner. Christopher Polhem hade påbörjat konstruktionen av Slussen.

En framstående utländsk ledamot i vår svenska akademi var den franske matematikern och filosofen Jean Antoine de Condorcet, invald ett par år före inledningen av franska revolutionen. Condorcet var också ledamot av såväl den franska vetenskapsakademin som av Franska akademien och valdes senare in i Vetenskapssocieteten i Uppsala. Han anslöt sig till revolutionen, men anklagades under skräckväldet för förräderi mot republiken. Han försökte att fly, klädd i kvinnokläder, men tillfångatogs. Hans liv slutade i en fuktig fängelsehåla.

Condorcet var en sann upplysningsman. I Människosläktets andliga förkovran, skriven under flykten, beskriver han hur människan vandrat från grymhet och bristfälligt förnuft mot allt djupare insikt i naturens förlopp och hur fördomar fått ge vika till förmån för vetenskapliga framsteg. Men han, liksom många andra, underskattade mänsklighetens förmåga när det gäller naturvetenskaplig-teknisk utveckling – de tekniska framsteg som skett på de snart 250 åren sedan dess kunde ingen på den tiden ens drömma om.

FÖRNUFTET FÖRVÄNTADES SEGRA

Condorcets spådomar om mänsklighetens andliga utveckling överskattade däremot människans förmåga. Han menade att människans moraliska och intellektuella utveckling borde kunna förutsägas på samma sätt som naturvetenskapens lagar gör det möjligt att förutsäga fenomen i naturen. Efter en lång kamp mot intolerans och vidskepelse hade förnuftet segrat, och en tillbakagång var inte möjlig. Han föreställde sig att ökad vetenskaplig kunskap skulle leda till en bättre värld, med individuell frihet, materiellt välstånd och moralisk medkänsla. Han trodde att vetenskapen skulle råda på jorden, och han föreställde sig att religionen helt skulle försvinna. Han skrev:

En dag kommer det ögonblick då solen bara lyser över fria människor som inte känns vid någon annan herre än sitt eget förnuft.

Han föreställde sig att jämlikhet kommer att råda, att allt förtryck kommer att vara borta. Kunskap om hur man ska undvika konflikter kommer att vara spridd. Han förnekade riskerna med överbefolkning – människan är för klok för att överbefolka jorden. Och han trodde att vetenskapen skulle fullända etiken. Han menade att ju mer vi vet, desto bättre handlar vi.

Condorcet var en sann feminist, och han trodde att kvinnan skulle bli jämställd med mannen – om kvinnan i något avseende var underlägsen berodde det endast på hennes sämre möjligheter till utbildning. Då kan man betänka att drygt hundra år senare yttrade en framträdande ledamot av vår akademi:

Om akademien börjar med att välja in fruntimmer, var på de skapade varelsernas skala skall den då sluta?

Vår önskan är förstås att göra framtiden så ljus som möjligt. Vi lever, som Sven-Eric Liedman så vackert uttryckt det, i skuggan av framtiden. Vi har alla en möjlighet att påverka den framtiden, men hur det bäst ska ske är svårt att veta – vi har inte lyckats särskilt väl med att infria Condorcets förhoppningar.

Kunskap skulle enligt Condorcet göra människan fri och lycklig. Kunskap är också vår tids motto och vägen till framsteg och välfärd. Hur kommer vi att klara kunskapsutvecklingen i landet? En dator till varje elev, en högskola i varje region, är det vägen till framgång? Eller krävs framför allt starka forskningsuniversitet? Det är frågor som förtjänar djupgående analys eftersom våra universitet har en viktig roll när det gäller att utbilda för framtiden, att utveckla ny kunskap och att bidra till vår kulturella utveckling.

OVÄNTAD NYTTA

Frågan är också var de stora framstegen kommer att ske. Vad bestämmer vad vi bör göra inom forskningen, och vilken forskning är bäst att satsa på? Det är svårt att säga, för de stora genombrotten bryter mot konventioner och kan inte förutses. Det är helt enkelt inte möjligt att peka ut en säker väg mot nya framsteg.

Det finns otaliga exempel på oväntad nytta. Här är bara ett bland många: Den japanske forskaren Osamu Shimomura fångade och undersökte 850 000 maneter för att förstå deras luminiscens, alltså vad som gör att de är självlysande. Det här var en aktivitet till synes långt ifrån tillämpningar. Och han sa själv:

Jag bedriver inte min forskning med tanke på nyttan. Jag gör den för att förstå maneternas luminiscens.

Men hans undersökningar ledde till en metod att märka proteiner som gör det möjligt att observera till exempel hur nervceller utvecklas i hjärnan och hur cancerceller sprids. För detta tilldelades han ett Nobelpris 2008.

Hur står det till med ovetenskapen i dag? Står sig vetenskapens seger över vidskepelsen? Man blir ibland tveksam. Vetenskapliga argument klingar ofta ohörda, som när det gäller människans påverkan på klimatet och nyttan med GMO, genmodifierade organismer. Homeopatiska produkter, som inte behöver vara annat än rent vatten, tillskrivs medicinsk verkan och får användas som om de vore läkemedel. Dagens trend är att allt bör vara naturligt, trots att naturen är en betydligt värre giftmakare än människan. Det händer att Darwins utvecklingslära ifrågasätts till förmån för Bibelns skapelseberättelse, till och med i den svenska skolan. Konspirationsteorier hävdar att kemikalier, virus och tungmetaller, så kallade chemtrails, sprutas från flygplan. Det finns till och med än i dag de som påstår att jorden är platt.

Det hävdas ofta, förvånande nog, att vetenskaplig kunskap är provisorisk och inte mer att lita på än pseudovetenskaper av olika slag, och ovetenskapliga argument kläs i vetenskapliga termer. Det påstås ibland att det helt enkelt inte går att veta vad som är sant – eller att kanske allt är lika sant. Det är förvisso riktigt att vetenskapliga teorier ibland måste omvärderas eller helt kullkastas. Men vårt vetande ökar hela tiden, och ny kunskap innebär för det mesta en förfining av tidigare kunskap.

Vi har alla angelägna uppgifter när det gäller att bekämpa okunskap, pseudovetenskap och annan ovetenskap. Det finns mycket kvar att göra. Låt oss tillsammans arbeta för en ny upplysningstid!

Denna essä bygger på anföranden vid Kungl. Vetenskapsakademiens högtidssammankomst år 2016.

[1] De fem var Jonas Alströmer, Anders Johan von Höpken, Sten Carl Bielke, Carl Linnæus och Mårten Triewald. Även Carl Wilhelm Cederhielm, som inte deltog i mötet, var en av instiftarna.

[2] Forskning & Framsteg 6/2014.