Vad bör man göra med smarta barn?

Så, du har ett smart barn som inte är tillräckligt utmanat i skolan. Vad bör du göra? Ett standardsvar är att ge henne mer arbetsuppgifter, antingen mer av samma eller i form av ytterligare ämnen. Det kan verka vara en rimlig lösning. Barnet är uttråkat men njuter av att lära sig, så låt oss ge henne möjlighet till mer lärande! Problemet är bara att detta merarbete inte kommer att uppfattas som en rolig aktivitet. Det är fortfarande något som sker i skolan, och än viktigare är att hon inte fått vara med att bestämma om att hon ska att göra detta extra arbete. Jag vet att jag alltid uppfattade extraarbete som en form av bestraffning.

Vad är då den rätta lösningen? Enligt min erfarenhet är den enda lösningen som verkligen fungerar att tillåta ett barn att hoppa över årskurser, särskilt om hon fortfarande är mycket ung. Om hon senare har en klar uppfattning om vad hon vill göra och har hunnit tillräckligt långt i sin skolgång så finns andra alternativ. Jag började ta kurser på universitetet tre år innan jag egentligen skulle börja studera där. Då var idén inte att få mer arbete, utan genom att ta kurser på universitetet hamnade jag i en miljö där jag kunde arbeta i min egen takt. Det erbjöd ett perspektiv på framtiden, en anledning att fortsätta i gymnasiet trots min vantrivsel.

Att hoppa över en klass är enda sättet att få det smarta barnet och hennes klasskamrater att vara på samma utvecklingsstadium. Smarta barn utvecklas snabbare, och de kan då hamna alltför långt före barn i samma ålder. Jag hör dock ofta att sociala hänsyn skulle kunna tala emot att hoppa över årskurser. Argumentet är att de smarta barnen må ligga före intellektuellt, men antagligen inte socialt. Enligt min erfarenhet är det helt enkelt inte sant, men det kan lätt se ut som om smarta barn är mindre sociala. Här följer här några exempel:

I Nederländerna börjar man skolan vid fyra års ålder, och den mesta tiden tillbringas med att leka med andra barn. Man kan tänka sig ett scenario där två barn leker med varandra och det smartare barnet ber det andra om en röd bil. Det andra barnet håller då fram en röd lastbil. Nu blir det smarta barn argt. Vad hände här? När allt kommer omkring, så var det ju med de bästa avsikter som det andra barnet räckte fram en röd lastbil; det försökte samarbeta. Vanligtvis är detta just den förklaring som ges till smarta barn, tillsammans med en förmaning om att inte bli arg.

Föreställ dig nu detta ur det smarta barnets perspektiv. Det som hände för henne var att hon bad om en röd bil, men helt klart fick fel sak. Det andra barnet agerade som om hon gav det som efterfrågades, men så var uppenbarligen inte fallet. Det smarta barnet blev argt, eftersom hon inte vet att det andra barnet ännu inte har förstått skillnaden mellan bilar och lastbilar. Allt som verkligen behövs är att någon berättar detta för det smarta barnet. Utan en sådan förklaring kommer hon att verka osocial, eftersom hon har svårt att förstå beteendet hos sina kamrater.

Ett annat exempel, från ett något senare skede i utvecklingen: Små barn kan lätt säga saker som ”Jag kommer aldrig att prata med dig igen”, utan att mena något med det. De säger så en dag, men nästa dag kommer de att leka glatt och prata igen. Vid en viss punkt slutar de att säga sådana saker, och detta sker normalt vid ungefär samma ålder för alla. Men detta fungerar inte om smarta barn ligger före när det gäller hur de tänker kring vänskap. För min del förknippade jag vänskap med lojalitet och frånvaron av utrop som de ovan nämnda vid mycket tidigare ålder än normalt. Så om en av mina vänner sa ”Jag kommer aldrig att prata med dig igen”, då var vänskapen över. För vuxna framstår detta som osocialt. Återigen är allt som behövs att någon vuxen berättar för det smarta barnet att det andra barnet inte menade någonting med vad det sa. Det kommer inte dock att ske, eftersom det är så vanligt att barn inte menar någonting med sådana utrop att ingen kommer att tänka på att förklara det för det smarta barnet. Således uppstår sociala problem därför att smarta barn ligger före i sin utveckling och har svårt att förstå beteenden hos barn i deras egen ålder. Märkligt nog är det alltså så att den som ligger före i social utveckling kan ge intryck av ligga efter.

Så mycket för upplevda sociala problem, som kan lösas så länge man är medveten om deras bakomliggande orsak: en svårighet att tolka beteende på grund av skillnader i personlig utveckling. Vad finns då att säga om sociala skillnader när en elev hoppar över en årskurs? I stället för att oroa sig över sociala problem på grund av ålder, kan ovanstående resonemang bidra till att inse att sociala interaktioner faktiskt underlättas av att hoppa över en klass.

Det finns emellertid ännu en viktig faktor för social framgång. Barn som har hoppat över en klass måste behandlas på samma sätt som sina nya klasskamrater, och inte som andra barn i deras egen ålder. Det gäller för både lärare och föräldrar. Enligt min erfarenhet bryr sig inte barnen så mycket om ålder. Vad de däremot bryr sig om är hur barnen i deras klass behandlas. Jag har i allmänhet bemötts på samma sätt som de andra barnen i min klass, och när så skedde fanns det inga problem. Men i de få fall där jag behandlades annorlunda, särskilt när jag bemöttes som uttryckligen smartare, ledde det till sociala problem. Om lärarna introducerade sociala skillnader i klassrummet, blev följden oundvikligen mobbning.

Även om det utan tvekan är mycket svårt, måste föräldrarna till smarta barn behandla dem som om de vore äldre. De måste ge sitt barn samma ansvar och frihet som klasskamraterna har. Annars kommer deras barn att få det dubbla budskapet att föräldrarna har placerat dem i en miljö som ger dem till vissa skyldigheter och val, samtidigt som de tycker att barnet egentligen inte är moget för detta. Barn behöver stöd och bekräftelse från sina föräldrar på att de befinner sig i en miljö där de hör hemma, både intellektuellt och socialt.