Abort är inte mord

Av Gunnar Rodin.

Under den senare delen av 1900-talet skedde på många håll i världen en utveckling mot friare regler för abort. Den utvecklingen har nu vänt, exempelvis i Polen där man under hösten 2016 ville skärpa abortlagarna ytterligare, så att abort även efter våldtäkt och incest skulle kriminaliseras, ett lagförslag som dock avvisades. Ett annat exempel är USA, där abortmotståndet växer med den nya regimen. Sannolikt kommer den nya konservativa ledamoten i Högsta domstolen att medverka till en mer restriktiv aborttillämpning i USA.

Även i Sverige har abortmotståndarna aktiverat sig. Föreningen MRO, Människorätt för ofödda, arbetar nära det relativt nybildade Kristna värdepartiet, som har kampen mot fri abort som en av sina huvudfrågor. Eftersom företrädare för dessa rörelser påstår att aborterna i Sverige årligen dödar trettioåttatusen små människor, är det viktigt att bemöta deras argumentation.

ABORTFÖRESPRÅKARNAS ARGUMENT

Bland abortförespråkarnas viktigaste argument finns de sociala aspekterna. De blivande föräldrarna har inte för avsikt att leva tillsammans, de vill inte ha fler barn eller de vill inte ha barn just nu. På senare tid har även fosterdiagnostik medfört att föräldrar kan välja bort att få barn som inte är friska.

Ett annat viktigt argument för abort är kvinnans rätt till bestämmande över sin egen kropp. Rätten till abort ses som en del i kvinnans frigörelse och som ett viktigt steg mot att göra könen jämställda. Abortmotstånd uppfattas då som ett led i ett systematiskt förtryck av kvinnor, som inte själva får bestämma över sin graviditet.

Barnets rätt att födas önskat är en princip som enligt mig framhålls alltför sällan. Rimligen får vi ett vänligare och mänskligare samhälle med personer som föds önskade.

Abortmotståndares skäl är ofta av mer principiell art. De anser att embryot och fostret har samma rätt till skydd som en vuxen människa, att det har rätt att inte bli dödat. Om man verkligen jämställer ett embryo med en människa, väger abortförespråkarnas skäl givetvis lätt eftersom abort i så fall innebär mord. Det krävs således mycket mer än sociala skäl för att övertrumfa fostrets rätt till liv.

För att vi allmänt sett ska anse det vara rätt att ta en persons liv, krävs att någon annans liv är i fara. Till exempel anses det rimligt att polisen skjuter en brottsling om denne hotar någon till livet, men inte om brottslingen bara håller fast offret. På samma sätt, menar abortmotståndarna, kan abort vara acceptabelt endast om moderns liv är i fara.

De vanliga argumenten för abort har således ingen relevans för abortmotståndare, som bygger sina skäl mot abort helt och hållet på fostrets rätt till liv. Det är meningslöst att försöka övertyga en sådan person med hänvisning till kvinnans rätt till sin kropp; argumentet om fostrets liv blir mycket viktigare. Ska man argumentera emot abortmotståndaren måste man i stället ifrågasätta själva utgångspunkten att fostret ska anses ha en ovillkorlig rätt till sitt liv, och det är det jag tänker försöker göra nu.

Jag kommer i första hand att vända mig mot det resonemang som Mats Selander framfört i olika bloggar, filmer på Youtube och tidningsartiklar (exempelvis i Sans 4•2015). Han är ordförande för MRO och antagligen den person i Sverige som har agerat kraftigast mot abort. Hans argumentering är genomarbetad och noggrann, och det är naturligt att jag hämtar mycket av abortmotståndarnas kritik från honom.

FOSTERS RÄTTIGHETER

Selanders viktigaste argument är att alla människor har inneboende värde och rättigheter och att dessa rimligtvis bör gälla även embryon och foster. Han hänvisar till FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, till Amsterdamdeklarationen som formulerats av humaniströrelsen och till barnkonventionen. Få ifrågasätter dessa rättigheter när det gäller födda människor. Vad frågan gäller är om de även gäller för foster.

Karakteriserande för de nämnda dokumenten är att de inte nämner foster, utan man kan läsa dem som att de enbart gäller för födda människor. Ett undantag är barnkonventionen som i inledningen nämner att barns rättigheter även inkluderar rättigheter före födseln, men i sin mycket omfattande rättighetskatalog nämner den inte något om foster eller om några speciella rättigheter för dem. Det borde konventionen rimligen ha gjort om den avsågs omfatta även embryon och foster. Jag ser inte att dessa deklarationer på något sätt skulle nödvändiggöra att foster skulle få samma rättigheter som de födda människor som konventionerna uppenbarligen är tänkta att omfatta.

Alternativet till att embryot och fostret har fulla rättigheter från befruktningen är en  gradualistisk syn – att det nyblivna embryot endast har få rättigheter och att dessa ökar successivt fram tills att fostret är fullgånget och då har fullständiga rättigheter. (Det kan tänkas andra former av gradualism där individen får fullständiga rättigheter först efter födseln, men det är inte en sådan syn som jag förespråkar här). Man kan motivera de långsamt ökade rättigheterna med att fostret så småningom får medvetande, minne, känner smärta, har ökade möjligheter att klara sig utanför livmodern med mera, men man behöver inte kunna specificera i detalj hur och när rättigheterna växer till. Det räcker med att säga att i enlighet med nuvarande lagstiftning är rättigheterna fram till vecka arton inte större än föräldrarnas rätt att bestämma över fostret och att fostrets rättighet till liv utom i speciella fall är större än föräldrarnas efter vecka arton.

Mot en sådan syn kan abortmotståndarna säga att den artonde veckan är godtycklig. Svaret är att detta är korrekt; tidpunkten är pragmatiskt vald som en kompromiss mellan föräldrars och fosters rättigheter. Det går aldrig att hitta någon exakt princip som kan avgöra frågan om den lämpligaste tidpunkten. Vi får nöja oss med en avvägning.

Parentetiskt kan man notera att enligt den nuvarande lagstiftningen har kvinnan ovillkorlig rätt till abort till och med den artonde veckan och att det finns ett absolut förbud mot abort vid en senare tidpunkt om fostret då är livsdugligt. Detta tolkas för närvarande av Socialstyrelsen som vecka tjugotvå. Selander ifrågasätter om livsduglighet utanför livmodern, med hjälp av massiva medicinska resurser, verkligen har någon bäring på fostrets rätt till liv. På den punkten håller jag med honom.

För Selander och hans meningsfränder är det naturligtvis viktigt att vederlägga en gradvis tillväxt av fosters rättigheter. När en maskin, exempelvis en bil, sätts ihop sker det successivt, och först när den är färdigbyggd är den en ”bil”. Informationen om hur den ska sättas ihop kommer utifrån. Hur ett foster utvecklas styrs i stället av information som finns i organismen redan från början. Det innebär att fostret har egen inre potential att bli en fullt utvecklad människa, medan en halvbyggd bil inte kan bli en färdig bil på egen hand. I denna inskränkta bemärkelse är fostret redan en människa, bara att dess inbyggda utveckling inte är helt klar. Detta innebär enligt Selander att man bör betrakta fostret som en människa redan från dess befruktningsögonblicket. Om man inte gör det så förtingligar man fostret, betraktar det som en maskin.

Mot denna syn kan man, som ovan, ställa uppfattningen att fostrets rättigheter utvecklas gradvis. Det ligger ingen nödvändighet i att betrakta fostret som en maskin utan inneboende rättigheter bara för att man inte tilldelar det fulla mänskliga rättigheter från början. Fostret intar en mellanställning med rättigheter som tilltar vartefter.

”DET VETENSKAPLIGA ARGUMENTET”

Abortmotståndarna har ytterligare ett argument, som brukar kallas det vetenskapliga argumentet. Det formuleras ungefär så här: Fostret är en mänsklig varelse, det vill säga att det har samma slags dna som alla människor och därmed är ett foster av arten Homo sapiens. Därav följer att fostret är en människa. Eftersom det är en människa omfattas det av de mänskliga rättigheterna, bland annat att vara skyddad mot att dödas.

Invändningen mot det är att det visserligen är helt klart att fostret är mänskligt just i meningen att det tillhör arten Homo sapiens. Av det följer dock inte automatiskt att det måste kallas för en människa. Huruvida det är lämpligt beror ofta på sammanhanget. När man räknar människor i en biosalong räknar man inte in eventuella foster, men i vardagslag talar man ofta om barnet i mammans mage. Huruvida fostret kan kallas människa eller inte är sålunda en terminologisk fråga. Det är inte rimligt att med utgångspunkt från terminologi bestämma fostrets rättigheter. Det måste motiveras på annat sätt. Över åttio procent av aborterna sker på åttaveckors eller yngre embryon. Det är olämpligt och absolut inte nödvändigt att kalla dessa och något äldre foster för människor och säga att trettioåttatusen människor dödas varje år i Sverige.

Mats Selander framhäver att det är ”naturligt” att fostret ska ha samma rättigheter som födda människor, men vad som är naturligt och onaturligt är i mycket en smaksak. Dessutom är inte något bra eller riktigt bara för att det är naturligt. Lite starkare är kanske hans argument att det dessutom är ”logiskt”. Med det menar han då att slutsatsen skulle följa logiskt ur det vetenskapliga argumentet ovan. Men det argumentet är som vi just sett inte övertygande. Att hänvisa till logik verkar alltså inte heller fungera.

Ett sista argument som abortmotståndare har är att om vi tillåter abort, så inkräktar vi på människovärdet vilket ökar risken för att vi inte kommer att respektera ens födda människors människovärde. Men detta är en empirisk fråga som vi kan få svar på genom att studera vårt samhälle av i dag. Förekommer det att man frångår människovärdet med hänvisning till att det förekommer aborter? Jag har då aldrig hört talas om något sådant.

Jag har inte tagit upp några religiöst betingade argument därför att de inte är relevanta för ateister och på den punkten vet jag att jag är ense med Mats Selander.

INGA VÄGANDE SKÄL

Sammanfattningsvis ser jag inte att abortmotståndarna har några vägande skäl som styrker att man måste ge embryot och fostret samma rättigheter som födda människor.

Vi har då en situation där det inte finns några principiella argument för att fostret ska tilldelas fullständiga rättigheter. Vi har heller inte några principiella argument för den alternativa uppfattningen, att fostret ska tilldelas rättigheter gradvis. Det är alltså inte möjligt att avgöra frågan om fostrets rättigheter principiellt, utan det blir fråga om en pragmatisk avvägning. Om vi väljer att inte tilldela embryon och unga foster (yngre än arton veckor) absolut rättighet till liv får vi en annan diskussion än den som abortmotståndarna vill föra. Vi kan då väga in de rättigheter jag nämnde inledningsvis, kvinnans rätt till bestämmande över sin kropp och föräldrarnas rättigheter. De kommer då att väga tyngre än embryots och det unga fostrets rättigheter.

Vad vi har att välja mellan är ett samhälle med abort och ett utan abort och vi måste försöka bedöma vilket samhälle som är mest önskvärt. Å ena sidan ett samhälle som förbjuder människor att bestämma över sina liv med emellanåt förödande sociala konsekvenser. Å andra sidan ett samhälle som vårt, som tillåter abort och där människor fritt kan välja om och när de vill ha barn. Som humanist är det inte svårt att välja.

Referenser

MRO www.abortnej.se/

Mats Selander: Därför är abort fel, www.youtube.com/watch?v=tJMa1RWM9Q8

Mats Selanders blogg: matsselander.wordpress.com

Mats Selander: ”Därför borde varje sekulär humanist vara abortmotståndare”, Sans 4•2015

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker