Bevare oss för godheten

VIA MARTYRDÖDEN TILL PARADISET

Kanske är det så i vissa extrema fall, som Nietzsche en gång antydde, att ett starkt fo­kus på målet bortom den jordiska tillvaron bi­drar till att man inte står ut med världen som den är, i synnerhet inte om man har drabbats av sociala motgångar eller psykiska problem. Det finns uppgifter om att Stockholmsterro­risten var deprimerad. En till synes harmlös och uppbygglig predikan om paradiset, och att man tar sig dit allra snabbast via martyrdö­den, kan förmodligen vara en aldrig så explo­siv cocktail om åhöraren är psykiskt labil eller lever i social utsatthet.

Inom den tidiga kristendomen fanns en stark benägenhet hos många inom försam­lingarna att välja döden som martyr. Evange­liet tolkades så att om den troende gav upp sitt världsliga liv för ett högre syfte, skulle belö­ningen bli en genväg till himmelriket. Kon­kret innebar det att den kristne skulle offra sitt liv i kamp mot den »hedniska» eller »orätt­färdiga» överheten. Faktum är att martyrdö­den blev så populär bland kristna att 500­-ta­lets kyrkofäder på rent demografiska grunder såg sig föranledda att slå fast att »självspil­lan» inte kunde vara en sådan väg till himlen. Kanske behövs en förnyad diskussion även in­om islam på detta tema? Hur, och i vilken ut­sträckning, kan vi tala om »paradiset» – utan att nedvärdera världen omkring oss med all dess mångfald och ofullkomlighet, inklusive den demokrati som är förutsättningen för vår fredliga samexistens? På motsvarande sätt kan vi fråga oss hur – och om – vi bör tala om martyrskap.

ATT BLI UTSTÖTT AV DE EGNA

All religionstolkning handlar naturligtvis inte om att utmåla det sinnliga jordelivet som något negativt, som ett blidkande av den alls­mäktiges latenta vrede, där individen måste behaga Gud och förtjäna hans kärlek, så att denne inte upphäver nåden och drar tillbaka sina löften. Samtidigt går det inte att komma ifrån att både kristendomen och islam tradi­tionellt har varit inriktade på »rättfärdiggö­relse», där den troende förväntats bejaka det heliga och avstå det orena. Inom delar av kris­tendomen har det emellertid funnits en in­byggd risk för att den fromme, med aldrig så små felsteg, när som helst kan förskjutas av omgivningen som trossvag, trolös, orättfärdig, syndare, dödssyndare, ogudaktig, ond, kättare, hädare, schismatiker, renegat, avfälling, avhoppare, apostat, bannlyst, förkastad, för- dömd, förbannad, dömd, förtappad, fördärvad, förlorad, död, gudlös, avgudadyrkare, hedning, ondskans hantlangare, Satans anhang, lögnens avkomma, ockult, trollkvinna/ trollkarl. Hotet att omdefinieras på detta sätt, bokstavligt eller metaforiskt, måste ses som en följd av kristendomens starka dualism, vil­ken har en motsvarighet i islams uppdelning mellan halal (det som är tillåtet) och haram (det som är förbjudet), och plikten för den tro­ende att främja respektive bekämpa deras manifestationer bland sina trosbröder. Iro­niskt nog är det religioner med ett kärleksbud­skap som samtidigt har så många ord för att utdefiniera och stöta bort dem som lever och tänker på ett annat sätt.

Enligt ärkebiskopen ska terrorism bekäm­pas med »det goda». Men historien visar att det också kan vara tvärtom, att det goda ska­par det onda. Det tål att tänkas på, som den nyligen avlidne bulgariske litteraturteoreti­kern Tzvetan Todorov visat, att hoten mot den moderna demokratin särskilt har utgjorts av de rörelser som varit allra mest ivriga att på­dyvla andra sin uppfattning om godhet och renhet, berusade av tron att de äger en över­lägsen ideologi, civilisation eller religion. Det är det sekulära – och de facto inkluderande – demokratiska samhället vi bör värna, snarare än att som terroristen fortsätta dela in värl­den i ont och gott.