Signerat: Tokiga åsikter, men berömvärt ändå

Av Svante Nordin.

Torbjörn Tännsjös nyttomoral leder honom till tokiga och provocerande ställningstaganden, men klarspråket i hans självbiografi förtjänar lovord.

Etikprofessorn är andra delen av Torbjörn Tännsjös memoarer. Den första, Vänsterdocenten, kom för ett par år sedan. Precis som förra delen vinner denna del i läsvärde genom att innehålla stora mängder öppenhjärtigt personskvaller. Tännsjö är häpnadsväckande benägen att skriva precis vad han tycker om fortfarande levande och aktiva kolleger. Professor X är en koleriker som ofta får utbrott mot personer i sin omgivning. Professor Y talar bara om filosofi och gör det med sådan uthållighet att man slår dövörat till. Professor Z har en publicering inom medicinsk etik som är allt annat än imponerande. Professor Å … Men nu kommer vi in på ömtålig mark och professor Tännsjö svävar en smula på målet när det handlar om vad professor Å egentligen hade för sig. Och var det i så fall på tjänsterummet eller i en buss??

Lika oförblommerad är Tännsjö när han berättar om hur det gick till när han själv 1994 blev professor i praktisk filosofi i Göteborg. Tre huvudsökande fanns det till tjänsten. Tre professorer var sakkunniga. Var och en av dessa satte den av de sökande som var hans egen elev främst. Tännsjö kommenterar att samtliga sökande var uppenbart jäviga och att de yttrade sig helt förutsägbart: »Så bör det inte få gå till och så går det inte längre till.» Det kanske kan tillfogas att det numera går till på ett ännu mycket sämre sätt genom en sorts pseudomatematisk »bibliometrisk» metod som i grunden inte lämnar utrymme för kvalitativa bedömningar av de sökande.

Varför blev Torbjörn Tännsjö då utnämnd när tre stod mot varandra? Själv tror han att det berodde på att han var kommunist och att en annan kommunist som hade utslagsröst i tjänsteförslagsnämnden avgjorde saken. Så kan det kanske ha varit. I vart fall hedrar det Tännsjö att han yttrar sig med sådan anspråkslöshet om sin egen utnämning. Akademiska tjänstetillsättningar avgörs ofta av tillfälligheter, men det ligger nära till hands för de inblandade att förneka detta, särskilt om de som Tännsjö i detta fall drar det längsta strået.

Största delen av den nya memoardelen upptas av redogörelser för debatter där Tännsjö varit inblandad. För det mesta handlar det om medicinsk etik, om aborter, om fosterdiagnostik, om tvång i vården, om dödshjälp och mycket annat.

Jag ska inte gå in på Tännsjös åsikter i dessa frågor, de förefaller mig genomgående tokiga, liksom hans åsikter i alla andra frågor han kommer in på. I stället vill jag kommentera ett par intellektuella dygder som jag menar utmärker Tännsjö och som jag kanske borde anses kunna bedöma med stor opartiskhet eftersom jag inte i något avseende är hans meningsfrände.

För det mesta går debatter i Sverige, det må handla om den partipolitiska debatten eller om den så kallade kulturdebatten, ut på att hälla ut slaskhinkar över motståndaren. EU-debatten våren 2019 förklarades exempelvis handla om »värderingar». Det innebar att framställa motståndarna som onda och dåliga människor medan man såg sig själv som ädel och god.

Torbjörn Tännsjö avviker på ett hälsosamt sätt från detta gängse svenska sätt att debattera. Han är inte primärt ute efter att visa att motståndarna är dåliga människor, utan efter att visa att de har fel. Det innebär att han anstränger sig att framställa även motståndarens argument något så när klart. Och att han försöker formulera vilka argument som talar för eller emot dem, samt varför de senare är de starkaste.

Gentemot bland andra Alf Svensson vill Tännsjö argumentera för aborter. Han förvirrar motståndaren genom att utan vidare medge a) att livet börjar vid konceptionsögonblicket samt b) att abort innebär att en mänsklig varelse avsiktligt dödas:

»Vad jag invände mot var inte att foster och embryon är mänskliga varelser, utan att mänskliga varelser skulle åtnjuta ett särskilt moraliskt skydd. Varför skulle man inte avsiktligt kunna döda dessa mänskliga varelser? /…/ Vad är det som är så särskilt med att vara människa?» Naturligtvis är det i Tännsjös fall hans utilitarism, eller nyttomoral, som gör det möjligt för honom att ändå argumentera för aborter. Ibland är det rätt att döda, helt enkelt.

Detta innebär också att Tännsjö på filosofiskt vis är beredd att gå till roten av problemen och inte dölja dem bakom floskler. Provocerande? Ja, förvisso! Men hur ska man kunna diskutera så moraliskt och filosofiskt fundamentala frågor som abort och rätten att döda utan att provocera? Klarspråk är ofta nödvändigt om man vill komma någonvart i en diskussion.

Varför skriver så få svenska filosofer memoarer? Ingemar Hedenius gjorde ett försök men kom inte längre i skildringen än till sin studentexamen. Konrad Marc-Wogau skrev minnen från sina tidiga år under ryska revolutionen. De var högst intressanta men berörde enbart författarens förfilosofiska stadium. Tidigare svenska filosofer har bara i mycket ringa utsträckning skrivit memoarer.

Kanske har filosoferna haft en misstanke att allmänhetens intresse skulle visa sig begränsat. Kanske har de tvivlat på sina egna litterära färdigheter. Kanske har de ifrågasatt att självbiografier kan ha något filosofiskt värde. Men där tror jag de lurar sig själva. Filosofi handlar i mycket mindre utsträckning än vad filosofer brukar medge om eviga sanningar. Den handlar i stor utsträckning om tendenser, frågeställningar, begrepp och tankevanor som härstammar ur en bestämd situation, ur ett tidsläge, ur en stämning. Filosofiska bekännelser tjänar därför ofta i hög grad till att klargöra hur och varför filosofiska problem och filosofiska lösningar uppstår. Torbjörn Tännsjö förtjänar beröm för sitt bidrag till en annars mycket torftig svensk litteraturart.

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker