Kina visar musklerna, nu även inom medicinen

Av Kjell Asplund.

Den kinesiska regeringen driver på för att exportera landets traditionella läkekonst och når internationella framgångar. Men att preparaten har flertusenåriga rötter och kommer från naturen innebär ingalunda att de är fria från allvarliga biverkningar.

När jag nyligen ledde en statlig utredning om komplementär och alternativ medicin (KAM), ställde många journalister frågan: Varför ökar intresset för KAM så snabbt?

Ja, vilka är drivkrafterna bakom det stora medieintresset för komplementär och alternativ medicin? Även om vi i vår utredning (SOU 2019:15 och 2019:28) lyfte fram en rad möjliga faktorer, så var det en förklaring som vi bara snuddade vid: Kinas soft power. En nyhetsnotis här, en debattartikel där, spirande vetenskapligt underlag, nya officiella dokument – tillsammans börjar de ge en bild av att Kinas soft power numera också omfattar hälso-och sjukvård. Stormakten Kina har ambitioner att globalt sprida traditionell kinesisk medicin – den kinesiska uppfattningen om hur ohälsa uppkommer, hur sjukdomar diagnosticeras och hur de behandlas med till exempel örtmediciner, akupunktur eller qigong.

KINAS SOFT POWER

Begreppet soft power myntades i slutet av 1980-talet av Harvardprofessorn Joseph Nye, senare rådgivare till både Bill Clinton och Barack Obama. För stater handlar det om förmågan att attrahera, övertyga och samarbeta snarare än att tvinga. Kultur, värderingar, sociala och politiska uppfattningar påverkas, och ekonomiska påtryckningar spelar en framträdande roll. Nye var tidigt ute, i dag känner vi igen mönstret.

Kinas soft power tar sig många uttryck. Mest uppmärksammade är de gigantiska investeringarna i de nya sidenvägarna till lands och havs med syftet att knyta länderna längs dessa vägar närmare till Kina. På det kulturella området byggs så kallade Konfuciusinstitut upp i snabb takt i en rad länder; nu finns över femhundra sådana världen över. Det första institutet i Europa etablerades för övrigt vid Stockholms universitet, men det lades ner 2014 efter kontroverser om finansieringen och med hänvisning till risken för politisk styrning. Kinesisk tv och radio sänder globalt på en rad olika språk. De stora statskontrollerade dagstidningarna China Daily och Global Times har global spridning. Den ultimata symbolen för Kinas vänskap med andra länder är pandadiplomatin – vem blir inte välvilligt inställd till ett land som delar med sig av detta rara djur till Berlin, Köpenhamn, Edinburgh, Memphis och tjugotre andra djurparker utanför Kina?

Hälso- och sjukvården är ett av de områden där Kina utövar sin soft power. Jag vill börja med historien om klassifikationssystemet ICD: Kinas senaste stora globala framgång på hälso- och sjukvårdsarenan.

EN KINESISK TRIUMF

När en patient har besökt en vårdcentral eller ett sjukhus får han eller hon en diagnos som kodas enligt ICD, International Classification of Diseases. Systemet tillämpas världen över och förvaltas av Världshälsoorganisationen WHO. De flesta läkare har blandade känslor inför ICD. Det är tidskrävande och frustrerande att ständigt tvingas leta rätt på ett ICD-nummer för att sätta diagnos eller namnge ett symtom. Men samtidigt gör ICD det möjligt att beskriva sjukdomars utbredning, att jämföra länder och regioner, att forska på en viss sjukdom, att följa upp grupper av patienter och att planera hur sjukvårdens resurser ska fördelas. Den svenska sjukvårdens ekonomiska ersättningssystem baseras i stor utsträckning på ICD.

Klassifikationssystemet revideras återkommande. Vid WHO:s världskongress i maj 2019 togs beslut om ICD-11, som ska börja tillämpas i januari 2022. I ICD-11 införs ett nytt kapitel, där man beskriver tillstånd utifrån hur de uppfattas i kinesisk, koreansk och japansk traditionell medicin. Detta är ingen liten sak: från kinesiskt håll har det nya kapitlet beskrivits som epokgörande. Många förespråkare av komplementär och alternativ medicin men också många KAM-kritiker håller med – det är epokgörande!

I rutan nedan ges ett exempel på hur ett tillstånd (»mönster») beskrivs.

För mig är detta svårgreppat, skolad i västerländsk medicin som jag är. Under ett långt läkarliv har jag aldrig stött på någon som varit ens i närheten av denna överväldigande symtomkonstellation. Men klart är att man i kapitel 26 i ICD-11 har lyckats få in symtom från hela blåsmeridianen. De kommentarer som finns på nätet har mest gällt tårflödet. Om man drabbas av allt detta – och samtidigt! – vem skulle då inte gråta?

Att traditionell kinesisk medicin (TCM) nu tar plats i klassifikationssystemet skulle kunna ses som respekt för eller erkännande av en annan medicinsk kultur än den västerländska. Men det kan också ses som en triumf för enveten, skicklig, framgångsrik marknadsföring från kinesisk sida. Andra uttrycker det mer burdust. Amerikanen David Gorski, professor i kirurgi och onkologi och profilerad kritiker av alternativmedicinen, har kallat ICD-11 »en triumf för integrationen av ’kvacksalveri’ med riktig medicin».

DET BÖRJADE MED MAO … OCH NU VÄRLDEN

David Gorski påminner oss om hur det började. Det vi nu kallar traditionell kinesisk medicin bygger på flertusenåriga filosofier och behandlingar inom konfucianism, taoism och buddism. Men det var Mao Zedong som paketerade allt detta till TCM. Under 1940- och 50-talen var bristen på läkare skriande i Kina. Partiet drog igång en kampanj för att inventera den traditionella medicinen och ge den en mer intellektuell inramning. Visserligen gick Mao i täten för kampanjen, men enligt hans husläkare trodde Mao inte på TCM och han vände sig själv enbart till västerländsk medicin (Li Zhisui: The private life of Chairman Mao: The memoirs of Mao’s personal physician).

Det som Mao drog igång har i dag vuxit till en väldig industri, som 2016 omsatte 130 miljarder dollar. Tillväxten är snabb, för närvarande omkring 20 procent årligen. Det mesta av omsättningen rör inhemsk användning av TCM, men också exporten, främst av växtbaserade traditionella läkemedel, växer. China Daily har rapporterat att den 2017 var uppe i 3,6 miljarder dollar.

Bakom tillväxten står en långsiktig, målmedveten strategi från den kinesiska ledningens sida, en strategi som har nationalistiska dimensioner. President Xi Jinping har ägnat ett utförligt tal åt att traditionell kinesisk medicin nu står inför en global expansion. Långsiktigheten illustreras av att Kinas arbete för att inkludera TCM i det internationella klassifikationssystemet pågick i femton år innan det resulterade i det nya avsnittet i ICD-11.

Det kinesiska inflytandet i WHO är långt ifrån begränsat till klassifikationssystemet. Under de elva år som Margaret Chan från Kina ledde WHO (2006–17), togs en rad initiativ för att främja traditionell kinesisk medicin. En stor WHO-kongress 2008 om traditionell medicin utmynnade i den så kallade Beijingdeklarationen, ett manifest för traditionell medicin. Den senaste versionen av WHO Traditional Medicine Strategy finansierades av Kina. Där har för övrigt bokstaven C i TCM för Chinese bytts ut mot Complementary, möjligen för att blanda bort korten. Ingen som läser dokumentet behöver ändå tveka om vilka intressen som ligger bakom. I dokumentet uppmanas medlemsstaterna att – »när så är lämpligt» – integrera traditionell och komplementär medicin i sina hälso- och sjukvårdssystem.

Nyligen införde Kina en lag för att på hemmaplan förverkliga dessa ambitioner. I lagen krävs att det ska finnas TCM-inrättningar på alla offentligt finansierade sjukhus och vid alla mödra- och barnavårdscentraler. Lagen ska också underlätta privata investeringar i traditionell medicin. Kinas strategiska plan för att utveckla TCM sträcker sig till år 2030.

Ambitionerna är världsomfattande. En vitbok om TCM publicerad 2016 av den kinesiska regeringen avslutas med en global vision:

Kina kommer också att aktivt introducera traditionell kinesisk medicin för resten av världen och främja integrationen av TCM och annan traditionell medicin med modern teknik, i syfte att utforska en ny hälsovårdsmodell för att förbättra välbefinnandet för alla människor i världen.

Enligt den kinesiska dagstidningen Global Times byggs nu en rad TCM-centra upp längs de nya sidenvägarna. Dessutom har Kina tecknat överenskommelser om TCM-samarbete med ett fyrtiotal andra länder, regioner och organisationer i bland annat USA, Ryssland, Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Kanada och Italien. I samband med att en svensk delegation ledd av Socialdepartementet besökte Kina för ett par år sedan, tecknade landstingen i Stockholm och Östergötland överenskommelser om samarbete kring traditionell kinesisk medicin (samarbetena verkar dock ha runnit ut i sanden).

FLERTUSENÅRIGT, NATURLIGT – MEN INTE OFARLIGT

De argument som används i marknadsföringen av traditionell kinesisk medicin handlar i mycket om de flertusenåriga traditionerna, det ursprungliga och det naturliga. Blotta det faktum att terapierna bygger på urgamla erfarenheter ska borga för att de inte bara är effektiva, utan också för att de inte är belastade med större biverkningar. Att örtmediciner, i motsats till syntetiskt framställda läkemedel, är naturprodukter är också ett vanligt säljargument.

Fakta säger annat. Enligt en nyhetsartikel i Nature mottar Kinas läkemedelsmyndighet över 230 000 rapporter årligen om biverkningar av TCM. Uppemot hälften av alla fall av leversvikt i Kina, Sydkorea och Singapore kan tillskrivas örtmediciner. Och det finns andra exempel på förödande biverkningar. I Kina avled minst fyrtiofyra personer efter injektion av örtmedicinen Houttuynia, som sägs påverka lungmeridianen. I Belgien orsakade den kinesiska örtmedicinen Aristolochia svår njursvikt hos över hundra personer som tagit medlet för att gå ner i vikt. Många av dem behövde dialys eller njurtransplantation. Aristolochia orsakar dessutom cancer och kan förklara att dödstalen i urinvägscancer är högre på Taiwan än i något annat land i världen. Kinesiska örtmediciner innehåller höga halter av tungmetaller, och numera rapporteras också höga halter av bekämpningsmedel. Det är inte ovanligt att örtmedicinerna i det fördolda förstärkts med konventionella läkemedel, till exempel kortison eller potenshöjande medel. Slutsats: att kinesiska örtmediciner är en del av en flertusenårig tradition och är naturprodukter innebär ingen garanti mot allvarliga vårdskador.

UTMANAREN INDIEN

När Kina ligger i frontlinjen, befarar indierna att de hamnar på efterkälken. Om nu ostasiatisk traditionell medicin tas upp i klassifikationssystemet ICD, varför inte sydasiatisk? I en ledare i Annals of Auyurvedic Medicine beskrivs hur WHO nu har missat tillfället att bredda sin ICD-repertoar med de sjukdomstillstånd som ayurvediska läkare diagnosticerar.

Den indiska statens ansträngningar att främja traditionell indisk medicin (TIM) tycks än så länge främst ha inhemska syften. De har uppfattats vara en del av den hindunationalistiska politiken, där Indiens ärofulla medicinska arv ska återuppväckas. President Modi har personligen engagerat sig i TIM, och sedan 2014 finns ett regeringsdepartement kallat Ministry of Ayurveda, Yoga & Naturopathy, Unani, Siddha and Homoeopathy. Ministeriet ska bland annat upprätta samarbetsavtal med andra länder om traditionell medicin, inrätta lärostolar i traditionell indisk medicin vid universitet i andra länder och etablera informationscentra om TIM i andra länder.

År 2018 omsatte världsmarknaden för ayurvediska preparat 4,4 miljarder dollar. Den beräknas öka stadigt med omkring 16 procent per år fram till 2025. Indien är också stor producent av homeopatiska preparat. Den indiska regeringen ger ekonomiska incitament för att stimulera den inhemska konsumtionen – momsen på ayurvediska preparat är mycket lägre än på de flesta andra konsumtionsvaror. Huvudintrycket är att Indien visserligen har ambitionerna, men talar vi om soft power för att främja traditionell medicin ter sig indierna än så länge rätt spinkiga jämfört med de kinesiska muskelpaketen.

Kjell Asplund är professor em. i medicin, f.d. generaldirektör för Socialstyrelsen och ordförande för Statens medicinsk-etiska råd, samt regeringens utredare av komplementär och alternativ medicin.

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker