Signerat: Socialkonstruktivism

Att vi konstruerar verkligheten innebär inte att det är vi som bestämmer vad som är sant.

Av Lars Bergström, professor em. i praktisk filosofi vid Stockholms universitet.

I dessa tider av identitetspolitik och alternativa fakta ser man rätt ofta hänvisningar till den så kallade socialkonstruktivismen. Ibland tycks den innebära någon sorts relativism som innebär att det inte finns en bestämd verklighet, utan flera olika. Ibland går den ut på att vi säger det vi säger för att få fördelar, inte för att vi tror att det är sant.

En bättre definition hittar man i Nationalencyklopedin, där socialkonstruktivismen sägs innebära att »verkligheten eller aspekter av verkligheten är socialt konstruerade, dvs. att de är produkter av mellanmänsklig interaktion och kollektivt handlande».

Att hela verkligheten skulle vara socialt konstruerad kan vara svårsmält. Den sociala verkligheten har vi visserligen konstruerat eller åstadkommit, delvis oavsiktligt, men att även sådant som stjärnor, atomer och järnmalm har skapats av oss människor är inte så lätt att förstå. Särskilt som stjärnorna fanns långt innan det fanns några människor.

Men vid närmare eftertanke är det inte så konstigt. Det vi tror oss veta om verkligheten orsakas av fysikaliska signaler som når våra sinnesorgan. För att signalerna ska ge upphov till uppfattningar om omvärlden måste de tolkas. Därför är till och med enkla observationer en sorts små teorier, ofta sådana vi har fått lära oss att göra genom uppfostran och utbildning. För att förklara våra observationer skapar vi sedan andra teorier, till exempel om atomer eller om människors avsikter och önskningar.

Våra teorier försöker vi sedan jämka ihop till en världsbild. Och den världsbild vi kommer fram till är just verkligheten. Visserligen kan vår världsbild vara bitvis felaktig. Det visar sig ibland och den måste då korrigeras. Men världsbilden kan inte vara felaktig på något annat sätt än det gamla vanliga, nämligen att den inte hänger ihop. Den kan inte dessutom vara felaktig genom att inte motsvara en verklighet som är helt oberoende av våra observationer. En sådan verklighet finns inte. Att tro på en sådan är som att tro på Gud.

Detta innebär att den verklighet vi skapar med våra teorier, vår världsbild, är den sanna verkligheten – med reservation för eventuella korrigeringar i framtiden. Det vill säga social konstruktivism.

Att stjärnorna är skapade av oss, trots att de fanns långt innan vi fanns, är inte heller konstigt. Ty vi har ju skapat dem med just den egenskapen att de fanns före oss.

Dessutom ingår det i vår världsbild att det finns en och endast en verklighet. Inte flera. Även om olika kulturer kan ha olika världsbilder, så är de överens om detta. Alla vill veta hur det är, inte bara hur-det-är-enligt-oss.

Verkligheten är objektiv. Inte subjektiv. I viss mening väljer vi visserligen världsbild, men att vi konstruerar verkligheten innebär inte att det är vi som bestämmer vad som är sant. Ty våra konstruktioner uppstår som ett resultat av faktorer utanför oss som påverkar – eller tidigare har påverkat – våra hjärnor. Vi har ingen kontroll över vad vi tänker eller över vilka teorier vi konstruerar. En av mänsklighetens bästa tänkare, Albert Einstein, uttryckte detta mycket klart i en intervju i The Saturday Evening Post den 26 oktober 1929: »Det är tveklöst så att min egen forskning inte har orsakats av min vilja, utan av olika faktorer som jag inte har någon kontroll över».

Alltså: vi konstruerar verkligheten, men enligt vår konstruktion styr verkligheten våra konstruktioner.