Ledare: Medielogik

Massmedierna brukar anses ha fyra huvuduppgifter:

• krönika, att rapportera vad som hänt sedan senast,

• kritik, att skydda allmänheten genom att peka på faror och brister,

• kommentar, att förklara och tolka det som sker,

• kommunikation, att förmedla det sociala arvet mellan grupper och generationer (inkl. underhållning).

En naturlig följd av detta är att medieinnehållet tenderar att bli negativt: olyckor, skandaler, brottslighet, korruption. Eller som det brukar heta bland journalister: det är viktigare att varna för en annalkande epidemi än att berätta att de allra flesta är friska, även om det senare skulle ge en bättre bild av hälsoläget.

Dessa samhällsuppgifter fullgörs bäst om medierna når en stor publik. Men stor publik är angelägen också av ett annat skäl – goda inkomster. Även här finns en klassisk journalistfras: endast medier som har god ekonomi kan stå fria från annonsörer och myndigheter och vågar utföra sin kritiska granskningsfunktion.

Gott så, men tendensen till övervikt för negativa nyheter förstärks av att människor – påvisat i psykologisk forskning – särskilt gärna tittar, lyssnar och läser om skandaler, konflikter och olyckor. Det kan i sin tur leda till att medierna, för att öka sin publik och sina inkomster, tycker sig se skandaler och annat elände vart de än tittar.

Denna förstärkning av det negativa innebär att mediehållet i än mindre grad ger en representativ bild av världen, utan planetens framtid ser mörk ut och alla makthavare är automatiskt suspekta.

Av detta skäl är det angeläget att både allmänheten och de som omtalas i medierna är medvetna om mediernas samhällsroll och sätt att fungera. En insiktsfull guide här är den nya boken Inte lögn, inte sant av Staffan Dopping och Stig- Björn Ljunggren.

BJÖRN FJÆSTAD, verkställande redaktör