»Det goda våldet»

Det är inte rätt att plåga andra människor bara för att man anser att de har gjort sig förtjänta av det.

Av Torbjörn Tännsjö

Att döma av utvecklingen av svensk rättspraxis under de senaste årtiondena och av tongångarna i 2018 års valrörelse, liksom i svallvågorna efter den, åtnjuter en lära som jag ska kalla »retributivism» ett starkt och växande stöd. Retributivismen är tanken att brottslingen genom straffet ska plågas därför att hon har gjort sig förtjänt av plågan. Hon har fritt valt att handla fel, då hon kunde ha handlat rätt. Därmed ådrog hon sig skuld. Och den skyldige förtjänar att straffas.

Notera att straffet enligt retributivismen utdöms uteslutande för brottslingens egen skull, för att hon ska få vad hon förtjänar. Straffet måste utdömas och exekveras utan avseende på konsekvenserna. Det hjälper inte att korrekt (i något fall) påpeka att straffet varken gör brottslingen till en bättre människa eller avskräcker andra från att begå brott. Om brottet verkligen reformerar brottslingen och avskräcker andra från att begå brott är det ett slags »bonus», men inget som avgör om brottslingen ska straffas eller ej. Straffet måste utmätas också om det inte medför någon sådan bonus.

Straffets stränghet ska stå i proportion till brottets allvar. Det är så talet om brottets »straffvärde» – ett uttryck som återkommit i kriminalpolitiska diskussioner – kan förstås.

Jag har i många sammanhang kritiserat retributivismen (till exempel i min Grundbok i normativ etik). Retributivismen vilar på ett orimligt filosofiskt (metafysiskt) antagande om vår fria vilja. Vi äger inte en sådan fri vilja som skulle göra läran rimlig. Läran implicerar ju, om vi saknar fri vilja, att det aldrig är rätt att straffa någon. I så fall är ju alla, med lärans mått mätt, oskyldiga! Men också om vi hade fri vilja och många brottslingar fritt valde det onda framför det goda, är det något perverst över tanken att tillföra världen lidande, om detta lidande inte samtidigt gör någon nytta (lindrar annat lidande eller skapar lycka på sikt).

 

EN FELAKTIG OCH FARLIG LÄRA

Den diskussionen lämnar jag nu därhän. Jag har nämligen slagits av att retributivismen inte bara är en felaktig lära och en lära som då den tillämpas innebär att man tillför onödigt lidande till världen. Jag har slagits av tanken att retributivismen också är en farlig lära. Den kan underlätta det mest sataniska våld som människor utövar mot varandra.

Det är rimligt att tänka sig att retributivismen verkligen har haft en sådan inverkan, allt ifrån de »banala» fallen då en man misshandlar sin hustru till de nazistiska utrotningslägren. Förövarna har trott att de handlat rätt, skipat rätt, gett offren vad de förtjänar, då de utövat sitt våld.

Tanken kom till mig med särskild kraft då jag läste boken Virtuous violence av Alan Page Fiske & Tage Shakti Rai (med ett entusiastiskt förord av Steven Pinker).

Boken utgör i sig skakande läsning. Författarna driver tesen att det mesta av det våld vi människor utövar mot varandra har sin grund i föreställningen att vi gör vår plikt då vi är våldsamma. Visst finns det psykopater och sadister, men de är få, och då vi tar det samlade våldet i betraktande är de närmast försumbara. Våldet har genom den mänskliga historien präglats av att det utövats av människor som känt att de, då de dödat och plågat varandra, har gjort sin moraliska plikt. Ibland med entusiasm, ibland motvilligt, men i stort sett alltid i en känsla av att man i sin våldsutövning gör vad man bör (måste) göra.

Denna huvudtes kopplas i boken till ett ganska komplicerat socialpsykologiskt resonemang om hur olika mänskliga moraliska föreställningar fyllt uppgiften att upprätthålla sociala relationer. Alla våra moraluppfattningar, tycks författarna mena, har funktionen att bära upp viktiga sociala relationer. Det kan handla om att hålla ihop den grupp man tillhör, att försvara sin status inom den, att försvara gruppen mot andra grupper och så vidare.

Jag blir inte helt övertygad av dessa socialpsykologiska resonemang (och saknar för övrigt kompetens att sakligt bedöma dem). Jag lämnar dem därhän i det här sammanhanget. Mitt intresse här riktar sig uteslutande mot påståendet att våldet normalt är motiverat av en föreställning att det är vad moralen kräver av oss (att det handlar om virtuous violence).

Om detta påstående är sant skapar det ett extra problem för tillämpningen av retributivismen. Det är endast då någon uppsåtligen handlar fel som hon ådrar sig moralisk skuld. Men om hon handlar (objektivt sett) fel i tron att hon handlar rätt, måste hon inte i så fall frias? Den juridiska praxisen är växlande på den här punkten, men då den är perifer i sammanhanget ska jag inte säga mer om den saken här.

Sådant våld som vi finner vara moraliskt nödvändigt kan vara svårt för oss att utöva, påpekar författarna. Det kan stå i strid med hämningar vi har mot att döda andra, särskilt fysiskt och på nära håll. Det är till exempel inte lätt för en ung man att döda sin syster för att hon har blivit våldtagen, även om han anser att detta är vad moralen kräver av honom. Det kan bjuda emot för gängmedlemmen att döda sin bästa vän sedan denne pratat bredvid munnen. Ändå har vi normalt kunnat komma över sådana hämningar.

 

AVHUMANISERING AV OFFREN

En ofta påtalad mekanism som gjort det möjligt för oss att utöva våld mot våra medmänniskor har varit att vi tenderar att avhumanisera våra offer. Det är lättare att döda dem om vi inte ser dem som fullt ut mänskliga.

Så sker nog ofta, förklarar författarna, men det är inte hela sanningen, ja bara en liten del av den. Det är förstås lättare för en läkare att skära i en patient, om hon ser sin patient som just en patient (i raden), och inte som en medmänniska. Läkarutbildningen går ju delvis ut på att träna upp ett sådant synsätt. Men det tycks finnas fall där vi dödar villigt utan någon sådan avhumanisering, ja där en avhumanisering skulle blockera vår aggressivitet. Det är här retributivismen kommer in i bilden.

Om vi har föreställningen att den som vi dödar förtjänar sitt öde, blir det lättare att också med entusiasm ta itu med dödandet.

Jag tror efter att ha läst boken och tänkt på frågan om retributivism att det är så vi ska se på nazisternas dödande av judar, kommunister, fackföreningsfolk och ryska krigsfångar under andra världskriget. Jag väljer detta som mitt enda, av utrymmesskäl, och mest spektakulära exempel. Det finns förstås många andra.

Just i det här sammanhanget har hypotesen om avhumanisering ofta förts fram. Om man stämplar nummer på fångarnas kroppar som man gör med boskap och ser dem som icke-människor, så blir det lättare att döda och plåga dem. Så har den gängse förklaringen sett ut.

Hypotesen kan framstå bestickande, men jag har kommit att luta åt att den är i grunden felaktig. Då nazisterna behandlade sina fångar »som djur» gjorde de så i medvetande om att det handlade om verkliga medmänniskor. Men det handlade om medmänniskor som gjort sig förtjänta av att dö. Det öde de underkastades kunde ses som ett rättvist straff.

Varför behandlade man dem då som djur? Jo, man insåg att de var medmänniskor, det var därför man kunde ge dem vad de »förtjänade». Då man hanterade dem som om de vore djur var det för att man ville lägga vad man såg som en välförtjänt förolämpning till den skada man vållade (to add insult to injury, som det heter på engelska).

För att göra en hisnande reflexion: nazister var ofta djurvänner. Varför skulle de ha plågat sina koncentrationslägerfångar, om de sett dem som själlösa djur? Det var då de såg dem som människor med fri vilja, vilka valt att handla fel, som de ansåg sig ha en förpliktelse att straffa dem.

Som Fiske och Rai uttrycker saken:

Vid retributiva straff vill moraliskt motiverade förövare att deras offer ska känna smärta, skam, förödmjukelse, vanära, eller fruktan och förfäran inför döden, vilket förutsätter att offret är kapabelt att tänka, hysa avsikter, och planera sina handlingar … offren är inte avhumaniserade, de är humaniserade. (S. 159, min övers., förf:s betoningar.)

De grupper som det typiskt handlade om var just grupper som ansågs konspirera mot det Tredje riket. Judarna (inte som religion och ens som ras, utan som en bakslug internationell sammanslutning), kommunisterna, fackföreningsfolket och, förstås, de sovjetiska krigsfångarna. Alla utgjorde de hot mot det Tredje riket, alla hade de förbrutit sig mot den tyska nationen då de vägrat erkänna dennas särskilda historiska mission.

Men var inte judeutrotningen en del av det eugeniska programmet snarare än ett straff för vad judarna som grupp ansågs ha gjort? Nej, så tolkar Fiske och Rai i förbigående saken då de jämför med utrotningen av indianer i USA, men jag tror att de på just den punkten tar miste.

 

DÅ BLEV HITLER ANTISEMIT

Hitler förklarar i Mein Kampf att han först uppfattade judar som en religiös grupp. Han ville inte att staten skulle blanda sig i religionen. Han hade därför inget mot judarna. Så »insåg» han att det förelåg en judisk konspiration. Då blev han övertygad antisemit.

I Mein Kampf är det lite oklart hur han ser på den judiska identiteten, men övervägande är bilden av en illasinnad konspiration. Och i sina så kallade bordssamtal säger han:

Vi använder för enkelhetens skull begreppet »judisk ras». I verkligheten och ur genetisk synpunkt finns ingenting sådant som »den judiska rasen».

Hitler anlade ett annat synsätt i sitt eutanasiprogram, som verkligen var motiverat av eugeniska hänsyn (vilka han ju för övrigt delade med länder som USA, Storbritannien och Sverige), där förment icke-livsvärdiga individer skulle avlivas (hos oss steriliseras). Hitler sade sig förstå att det var svårt att döda dessa individer, som ju inte gjort något brottsligt, men då deras död var »nödvändig» för den tyska rasens fortbestånd, måste de ändå utplånas.

Här kunde avhumanisering vara till en hjälp, och över huvud taget anlades redan i Mein Kampf ett kyligt vetenskapligt angreppssätt då det gällde att se till att de av naturen svaga också fick dö. Det gällde för starka individer att stålsätta sig då man försvarade allas och rasens långsiktiga intressen.

Om jag har rätt är alltså retributivismen inte bara en filosofiskt orimlig och moraliskt felaktig lära. Den är direkt livsfarlig, då den kan brukas för att motivera människor att begå olika illgärningar. Det blir lätt att plåga och döda om man känner att den man plågar och dödar har gjort sig förtjänt av sitt straff. Historien bjuder på många exempel på detta.

Och botemedlet?

Insikten, förstås, att det inte finns några välförtjänta straff!

Torbjörn Tännsjö är professor emeritus i praktisk filosofi, Stockholms universitet. Senaste bok på svenska: Etikprofessorn.

 

Virtuous violence: Hurting and killing to create, sustain, end, and honor social relationships
Av Alan Page Fiske & Tage Shakti Rai
Förord av Steven Pinker
Cambridge University Press 2015