Människan bakom uniformen

Ett amerikanskt perspektiv på ett svenskt socialt initiativ för att underlätta invandrares integration. Artikelförfattaren är inte bara juristprofessor och historiker, utan tjänstgör också som frivillig i sin lokala ambulanskår hemma i USA.

Av Mark S. Weiner

»Unga män kastar ibland sten på brandbilar och ambulanser», säger Janina Sabra på ett ungdomscentrum i ett utsatt bostadsområde i östra Göteborg. »Men de skulle inte kasta på en vän – inte på ’farbror Daniel’.»

Sabra borde veta. Hon är föreståndare för Människan bakom uniformen (MBU), ett innovativt samhällsprogram som sammanför ungdomar och blåljuspersonal.1 Hon har obestridlig street cred. Hon växte upp i ett av de områden som polisen anser vara »särskilt utsatta». Det är ont om jobb och vanligt att känna utanförskap i dessa förorter, där de flesta invånarna är utomeuropeiska invandrare och deras barn.

Janina Sabra har själv invandrade föräldrar och hon förstår varför tonåringar, speciellt andra generationens pojkar, kan kasta sten på utryckningsfordon. I enlighet med gatans logik kan ofog ge respekt. Hennes mål är att få ordning på dessa ungdomar.

Tillfälligt antisocialt beteende – eller värre: gängvåld – kan utgöra en utmaning för ambulanssjukvården i Sverige. Ambulanser måste ibland invänta poliseskort innan de kör in i utsatta områden, vilket förlänger svarstiderna. Det minskar också förtroendet för utryckningspersonal hos dem som har invandrarbakgrund – samma dynamik som i USA gav upphov till den framgångsrika låten »911 is a joke» av hiphopgruppen Public Enemy.2 Medan en del vårdgivare i Sverige som är specialiserade på att arbeta med invandrargrupper inte rapporterar några störningar, finns det annan personal som säger att trakasserier från åskådare och rädslan för våld har minskat deras vilja att arbeta vidare i yrket.

Men psykisk belastning och försenad ankomst till skadeplatser är bara de mest dramatiska av de många utmaningar som akutvården i Sverige står inför. Landet var länge känt för sin etniska homogenitet: år 1930 var endast 1 procent av befolkningen född utomlands, och hälften av dessa kom från övriga Norden. Sverige har numera blivit ett eftertraktat mål för både ekonomiska migranter och asylsökande, vilka lockas av landets politiska stabilitet och starka sociala stödsystem. Sverige genomgår just nu en demografisk revolution. En fjärdedel av de drygt tio miljoner invånarna har utländsk bakgrund (utrikes födda och inrikes födda med två utrikes födda föräldrar). Och detta är då oräknat de asylsökande personer som befinner sig i landet, varav över 160 000 ankom 2015. De utomeuropeiska nyanlända kommer främst från Syrien, Irak, Iran, Somalia, Turkiet och Afghanistan.

Sociala och kulturella olikheter mellan dessa invandrare och etniska svenskar – liksom den personliga erfarenheten av förtryck och trauma som många flyktingar har fått utstå – kan skapa hinder för akutvård som är minst lika allvarliga som fysiska hot mot personalen, och mer ingripande.

»Kulturella skillnader är viktiga», säger Ulf Boström, polisinspektör som arbetar med integrationsfrågor i Göteborg. »De spelar stor roll för alla kvinnor och män i uniform.» Till exempel är traditionella svenska hushåll centrerade på kärnfamiljen. Men ambulanspersonal berättar att de ofta möter massor av släktingar – klaner – när de besöker invandrarbostäderna. Familjemedlemmarnas iver att hjälpa sin sjuka släkting, samtidigt som vårdpersonalen försöker arbeta koncentrerat, kan kräva känslig hantering för att undvika friktion. På motsvarande sätt rapporterar ambulanssjuksköterskor att invandrare har lägre trösklar för att uttrycka fysisk smärta än vad etniska svenskar har. Enligt intervjuundersökningar ser sig svenskar överlag som stoiska. Både skillnader i uppfattning och i verkligheten medför här risk för såväl under-som överdiagnoser. Ambulanssjuksköterskor berättar också att en del invandrare ogillar att behandlas av vårdgivare av motsatt kön, medan Sverige å sin sida toppar de globala jämställdhetsindexen.

Hur Sverige tar itu med dessa och andra utmaningar i tvärkulturell akutvård kan ge lärdomar till andra länder som genomgår liknande demografiska omvandlingar. I fråga om MBU kan det också bidra till att forma politiska diskussioner om integration långt bortom akutmedicin.

 

INGA GENVÄGAR

Människan bakom uniformen är ett systematiskt och omtänksamt svar på en obetänkt och dramatisk handling. År 2009 stod några unga män på en bro i Göteborg och släppte en sten stor som ett brödskrin från räcket ner på en passerande brandbil. Stenen krossade framrutan och skadade en brandman, som hamnade på sjukhus och strax därefter lämnade sitt jobb i frustration. Händelsen var unik i sin dödliga potential, men mindre allvarliga konfrontationer mellan unga män och offentliga myndigheter var vanliga. Staden levde också i skuggan av en nattklubbsbrand 1998 som dödade sextiotre unga män och kvinnor, de flesta med invandrarbakgrund. Branden var anlagd av fyra unga män som hade blivit nekade att komma in på en Halloweenfest.

Brandmännen i Sverige insåg att någonting behövde göras. I linje med landets konsensusinriktade kultur valde de en konstruktiv väg: de bestämde att unga personer och utryckningspersonal skulle få möta varandra ansikte mot ansikte. Men programmet som de skapade för att uppnå detta mål, Människan bakom uniformen, går långt utöver någon enstaka artighetsträff. I stället rör det sig om en omfattande och fokuserad seminarieserie som – ånyo karakteristiskt svenskt – kräver betydande tid och resurser av alla inblandade.

Varje MBU-klass löper i tio veckor och omfattar cirka tjugo deltagare i åldern 15–25 år. De sökande genomgår en noggrann urvalsprocess – ingen pågående brottslighet tillåts. För att få diplom från programmet – vilket är en merit både i skolan och i kommande jobbansökningar – måste man ha deltagit i samtliga möten och andra aktiviteter.

Programmet börjar avsiktligt mjukt. Deltagare och blåljuspersonal spelar spel, umgås och har trevligt. Det finns mycket tilltugg, och varje deltagare får en snygg svart T-tröja med MBU-logotypen. De påföljande mötena – tre timmar långa och på kvällstid – är mer dramatiska och intensiva. På hälften av dem medverkar utryckningspersonal som berättar öppenhjärtigt om sina liv och arbeten.

Andra kvällar lär sig deltagarna praktiska färdigheter och deltar i en serie simuleringsövningar, som kulminerar i en samlad utryckning till en trafikolycka med många skadade och som inte ger avkall på realismen. I MBU-programmet ingår numera brandmän, poliser, ambulanspersonal, det privata säkerhetsföretaget Securitas och till och med spårvagnsförare.

Det råder en obestridlig magi över verksamheten. En mörk vinterafton samlas ett dussin unga män och kvinnor på en utbildningsanläggning strax norr om Stockholm. De lyssnar på två ambulanssjuksköterskor i gröngula uniformer som lär dem hjärt-lungräddning. En lokal brandman tittar på, liksom en polis och en socialtjänsteman inriktad på ungdomsfrågor. Alla har just ätit en smörgås, och eftersom vi är i Sverige finns det också gott om kakor och bakelser.

»Tryck här, så här», instruerar ambulanssjukvårdaren Micke Aronsson när han står på knä bredvid en liten övningsdocka. »Kom ihåg takten i låten ’Stayin’ Alive’!»

Aronssons studenter har mycket att leva upp till. För två år sedan utförde en tidigare MBU-elev hjärt-lungräddning på en främling i centrala Stockholm som fått hjärtstillestånd, vilket framgångsrikt återupplivade honom.

Femtonåriga Adeeb, vars föräldrar kommer från Palestina, är entusiastisk inför möjligheten att lära sig mer. Han tänker så småningom studera till polis. Vad anser han om övningen? »Jag tycker den var bra! Det är svårt!» Lite senare säger han, på engelska. »Det gör ont i händerna!»

Sedan visar Aronssons kollega, ambulanssjukvårdaren Madeleine Mattiasson hur man rensar ett spädbarns luftvägar. Efter hennes instruktioner slår en långhårig pojke från Östafrika, som bär ett stort silverkrucifix, en övningsbabydocka mellan skulderbladen och tappar henne nästan i golvet. En tonårsflicka med huvudduk rullar med ögonen, men ler sedan medkännande och fångar hans skrattande blick.

Snart flyttar deltagarna till ambulansbryggan och simuleringsrummet i källaren, där specialistsjuksköterskan Daniel Björsson visar hur man försiktigt välter över en patient till en brits. Stämningen hela kvällen är klassisk MBU: allvarlig, godmodig och nogsamt grupporienterad.

Det kommer inte som någon överraskning att många av dem som har gått igenom programmet blir officiella ambassadörer för det och hänvisar till det som ett slags familj. I sina chica svarta MBU-tröjor med huva åstadkommer de goda spridningseffekter i sina respektive stadsdelar.

Människan bakom uniformen har nu spridits till femton städer över hela landet – ett bevis på dess framgång. Men kostnaden är betydande. För det första tar programmet en hel del blåljuspersonal och deras fordon i anspråk. Denna personal liksom dessa ambulanser, brandbilar och polisfordon kan då inte samtidigt användas för sina egentliga syften.

Att hitta ledare och volontärer är också svårt. Janina Sabra i Göteborg är en av de sällsynta personer som kan vara både sträng tuktomästare och den coolaste vän som en tonåring någonsin kan ha – och hon är stolt över att en del av hennes elever söker sig till blåljusyrken. Någon som hon kommer inte ofta fram.

En av programmets volontärer i Stockholm var med om nattklubbsbranden i Göteborg år 1998. Specialistsjuksköterskan Parastou Erik född i Iran, förlorade många vänner den natten, och erfarenheten ledde henne till yrket och Människan bakom uniformen.

»MBU passar inte alla», säger sjuksköterskan Daniel Björsson. »Om man inte är villig att tillbringa en kväll med att spela bordtennis med tonåringar, så ska man inte göra det; men det är viktigt att vi är några som gör det. Det finns inga genvägar för att bygga relationer, och från relationer kommer socialt förtroende. Dessutom är det kul och det öppnar ögonen.»

I viktiga avseenden är programmet lika angeläget för blåljuspersonal som för sina unga deltagare.

»Innan jag var en del av MBU, var jag lite spänd bland tonåringar», berättar ambulanssjukvårdaren Ellinor Sedenberg. »Men nu känner jag dem, och det har hjälpt mig att slappna av och ha ett mer inkluderande handlingssätt. Jag har också blivit bättre på att engagera patientens familj och vänner. Det skapar bättre vård».

 

TVÄRKULTURELL AKUTMEDICIN

Som ett erkännande av MBU ökade staten nyligen anslagen till ambulanstjänster för att delta i sådana samhällsprogram. Men svensk akutmedicin hanterar sin mångkulturella utmaning också på många andra sätt. Just på grund av sin etniska heterogenitet, är landet med sin avancerade medicinska forskning väl positionerad för att bli ett laboratorium för tvärkulturell akutvård.

Till exempel, vid Karolinska Institutet nära Stockholm, handleder Veronica Vicente vid Institutionen för klinisk forskning och utbildning, mastersstudenterna Ronja Josefsson och Helena Rentzhog. De dokumenterar ambulanssjuksköterskors tvärkulturella erfarenheter. Med hjälp av den amerikanska sjukvårdsteoretikern Jean Watsons modeller hoppas de kunna förstå hur ambulanspersonal reagerar på sin nya demografiska miljö och hur de ser på patienter från olika delar av världen. De två studenterna har blivit uppmuntrade av vad de hittat. Svenska ambulanssjuksköterskor har en djup önskan att förstå »personen bakom kulturen» – att etablera ett genuint mänskligt förhållande till patienter som behöver vård, oavsett deras etniska bakgrund.

Att göra detta möjligt på högsta professionella nivå kommer att kräva en rad olika insatser för att ytterligare förbättra en regionalt organiserad tjänst som redan anses vara mycket bra. Utbildning, dialog med allmänheten, förbättrade rutiner, teknisk utveckling (som små smarta apparater som kan översätta), informationskampanjer och förbättrad lokalpolisservice kan alla spela en roll.

Vissa ledare inom akutmedicin som Henrik Johansson, chefsutredare och tidigare nationell ordförande för Ambulansförbundet, förespråkar också att ambulanspersonal ges större tillgång till säkerhetsutrustning och att fordon utökas med taktiska skydd. Ingen av dessa ansträngningar kommer emellertid att lyckas såvida inte ambulans-och annan utryckningspersonal kan vinna förtroende hos minoritetssamhällena. Här utmärker sig MBU inte bara för framgången med ungdomar, som femtonårige Adeeb, utan också för dess större genomslagskraft ute i samhället.

Genom att gestalta förhållandet mellan invandrare och ambulanspersonal som ett slags släktskap – genom att försöka göra blåljuspersonal till »mostrar» och »farbröder» – överbryggar Människan bakom uniformen avståndet mellan å ena sidan den traditionella politiska ordning som många invandrare upplevde i sitt hemland, där medlemskap i en stor släkt är avgörande, och å andra sidan den moderna, mer byråkratiska syn på myndighetsutövande som råder i Sverige. MBU-programmet inte bara underlättar för utryckningspersonal att utföra sina jobb bättre, utan det pekar också på ett nytt sätt att tänka om solidaritet i ett land som svenskarna ofta hänvisar till som »folkhemmet».

Mark S. Weiner är professor i rättshistoria, Rutgers University i USA. Förra läsåret gästprofessor vid Uppsala universitet.

Artikeln återges med tillstånd av Journal of Emergency Medical Services, Clarion UX Fire & Rescue Group.