Tro och tvivel

Förr i tiden trodde alla på Gud i strikt religiös mening. I vår tidsålder har trosbegreppet spritt sig till samhällets sekulära dimensioner.

Av Niklas Anderberg

Jag har slutat att försöka definiera ordet ateism. De sakkunniga har olika uppfattningar, och de flesta av dem tycker att deras egen tolkning är den rätta. Liksom vågorna på oceanen svallar känslorna ofta högt.

Lika illa står det till med begreppet religion. Frågan om dess innebörd har stötts och blötts alltsedan den franske sociologen Émile Durkheim (1858–1917) kom med sitt långrandiga förslag som bland annat innebar att det heliga utgörs av den kollektiva kraft och mänskliga gemenskap som kommer till uttryck vid riter och liknande sammankomster.

Vid diskussionerna om vad »religion» är slinker alltid en del av innehållet ut ur den fälla man så noggrant har gillrat. Till slut har begreppet blivit så urvattnat att det i vissa läger tappat sitt existensberättigande.

Men man kan också göra som den brittiske filosofen John Gray (1948–) och den likaså brittiske kyrkohistorikern Alec Ryrie (1971–) och mena att ateism och religion inte är något motsatspar. Tro och otro hänger ihop som ler och långhalm. Den amerikanske historikern Ethan H. Shagan (1971–) är inne på samma spår när han säger att vi alla tror på någonting.

Men är inte det lite väl enkelspårigt?

 

ILSKA OCH ÄNGSLIGHET

Alec Ryrie, som för tre år sedan publicerade sin stora studie Protestants: The radicals who made the modern world, betygar att han själv är troende och till och med licensierad lekmannapräst i den anglikanska kyrkan. Ryrie är en andligt sinnad person som har en svaghet för ateism. I sin nya bok Unbelievers fokuserar han på den emotionella sidan av saken. De två starkaste känslorna som driver de gudlösa är enligt Ryrie ilska och ängslighet: ateister är antingen arga eller oroliga. Argsinta mot överhet och kyrka; nervösa för att det trots allt skulle kunna finnas ett uns av sanning bakom den mäktiga kristna traditionens rökridåer.

Men det kan också vara troende som anfalls av tvivel på själens odödlighet eller Bibelns gudomliga auktoritet. Ryrie kommer med det ena exemplet efter det andra. Han lyckas däremot bara hitta något enstaka fall där en troende faktiskt har blivit övertygad av en tvättäkta ateist. Så farliga är de ogudaktiga följaktligen inte – det är mer fråga om en samling föga effektiva marodörer som skjuter från höften. Den stora massan troende har ingenting att frukta från dessa marginella aktörer.

Här är det inte ovanligt att lyfta fram det franska matematiska geniet Blaise Pascal (1623–62) och hans vadslagning: du har ingenting att förlora på att tro på Gud. Antingen finns han och då vinner du himmelriket, eller också finns han inte och då har du inte gått miste om någonting. Men Pascal är mer raffinerad än så. Han menade att varken tro eller otro kan styrkas med rationella metoder, men om man är villig att ge religionen en ärlig chans kan den – mot alla odds – slå rot och växa sig stark.

Blaise Pascal hör till den tradition av tänkare som kan härledas tillbaka till kyrkofadern Tertullianus (ca 160–225) som sa rent ut att han trodde på Gud just därför att det är orimligt. Efter Pascal kom den danske filosofen Søren Kierkegaard (1813–55) med samma språng ut i det ovissa, vilket med en elegant term kallas fideism: en antirationell hållning som innebär att tron är sig själv nog och varken kan eller behöver legitimeras. Denna strömning har ett imponerande stamträd i de troendes örtagård.

Enligt Alec Ryrie är det ändå inget irrationellt med fideism. Att betrakta tron som immun mot rationella argument är inte oresonligt. En tro som är resonabel förlorar sin metafysiska status och reduceras till en åsikt eller ett omdöme.

 

BÅNGSTYRIGA SEKTER

En annan kvistig fråga är den om predestinationen – läran som hävdar att varje människas liv på jorden och sedermera förhoppningsvis i himlen är förutbestämt av Gud. Många betraktar predestinationsläran som en benhård och omänsklig fabrikation ägnad att hålla det reformerta fotfolket i schack. Skräck och ångest lägrar sig över dem som är svaga i tron. Ofta sägs att den katolska kyrkan är varmare och mindre sträng, ja kanske rentav lättsinnig.

Men man kan också se saken på ett annat sätt. Snarare än att uppmana folk att göra goda gärningar eller tvinga dem till botgörelse kan predestinationen ge sina anhängare stöd och tröst i oroliga tider. Guds beslut står fast. Naturligtvis ska du göra ditt bästa för honom och för dina medmänniskor (i den ordningen!), men dina goda gärningar ger ingen garanti för att du ska bli insläppt i himmelriket. Du kan bara hoppas att din uppriktiga tro och ingenting annat – sola fide – behagar Vår herre.

Man brukar säga att den anglikanska kyrkans protestantism är uppblandad med en lagom dos katolicism. Kanske detta är anledningen till att Alec Ryrie, som inte är någon puritan, i sin nya bok låter en skara troende besatta av tvivel och mardrömmar passera revy. Samtiden betraktade dem alla som ateister. De vantrogna som inte är arga är tvehågsna.

Sida upp och sida ner trängs de med varandra: spiritualister, vederdöpare, kväkare, socinianer och Gud vet vad. Det fanns också en swedenborgiansk sekt, men mina personliga favoriter är de så kallade femtemonarkisterna och de som utan att dra på mungiporna kallade sig Muggletonians. På ett ställe beskriver Ryrie sextonhundratalets England som en djurpark full med bångstyriga sekter. Vad de alla hade gemensamt är knappast det vi i dag skulle kalla ateism, utan snarare en spirituell puritanism och ett uppjagat ifrågasättande av alla auktoriteter – vilket i sin tur hotade att slå över i en ny fanatism.

Reformationen hade öppnat slussarna på vid gavel för ett sammelsurium av hemmagjorda trosuppfattningar, ofta med udden riktad mot prästerna, kyrkan och till och med Bibeln. Eftersom det gudomliga befann sig inombords i den enskilda människan ville de mest extrema inte ens träffas tillsammans för att be. Både de katolska och de protestantiska templen var i själva verket resta av Belsebub. Plötsligt var alla former av organiserad tro korrupt.

 

OMÖJLIGT ATT VARA ATEIST

En bok som betytt mycket för Alec Ryrie är Ethan Shagans The birth of modern belief. De båda böckerna utvecklades parallellt under många samtal, vilka enligt Ryrie kulminerade över en lunch i Vancouver då konturerna av hans egen bok tog fast gestalt.

Ryrie och Shagan belyser samma landskap men från olika perspektiv. Där Shagan försöker ringa in begreppet tro – vilket olyckligtvis för oss svenskar inte kan uppdelas i engelskans tydligare belief och faith – koncentrerar Ryrie sig på tvivel. Men som vi sett ovan är det ofta en form av tvivel som bottnar i svårigheten att tro på många av kristendomens centrala dogmer. Hur ofta brottas man i vargtimmen med det till synes orimliga i transsubstantiationen, i själens odödlighet eller i Jesu uppståndelse från de döda? De som kämpar med den egna trosövertygelsen är snarare tvivlare än regelrätta ateister. Ordet ateist användes enligt Ryrie överlag som skällsord för alla dem som inte gick i raka led till nattvarden. Begreppet agnostiker skulle kanske passa bättre, men det myntades först på artonhundratalet av Thomas Huxley, mest känd som Darwins bulldogg.

Alec Ryrie tar avstamp i den kanadensiske filosofen Charles Taylors (1931–) uttalande att det på sextonhundratalet och dessförinnan var så gott som omöjligt att inte vara troende. Om ateism under antiken skriver den brittiske klassicisten Tim Whitmarsh (1970–) insiktsfullt i Battling the gods. Den förment allomfattande gudstron började luckras upp först med reformationens uppmarsch. När den katolska kyrkans auktoritet ifrågasattes och tron splittrades i en mängd svårtyglade sekter blev dess framruta som träffad av ett stenskott: det kristna landskapet förändrades till oigenkännlighet och sikten blev diffus. För Shagan är det vid detta paradigmskifte som vårt moderna trosbegrepp föds. Det som tidigare var en självklarhet blev man nu plötsligt smärtsamt medveten om. Den slentrianmässiga tron bytte skepnad till något mycket mer komplicerat och svårerövrat. Tron var inte längre någon självklarhet, och det blev en prekär sak att försöka övertyga någon om ens uppriktiga avsikter i trossammanhang. Plötsligt vimlade det av olika slags ateister. De avfälliga befann sig uppenbarligen i alla möjliga skrymslen och vrår, och säkrast var att röka ut dem.

Men här kommer Ethan Shagans kopernikanska vändning – även ateisterna har en »tro»! Har han därmed lyckats i sitt uppsåt att formulera ett nytt innehåll i trosbegreppet eller har han snarare urholkat dess betydelse?

Bokens sista meningar går ut på att tro inte bara har med religion att göra, utan att den även har dirigerat sin energi mot en sekulär kulturuppfattning. Shagan menar att tron inte har avtagit, utan snarare tilltagit genom att invadera samhälleliga områden som tidigare inte prioriterats av kyrkan. Nuförtiden kan vi tro på (eller vantro!) staten, familjen, lagarna eller den fria marknaden utan att behöva bekymra oss särskilt mycket om att detta tidigare skulle ha ansetts vara avgudadyrkan. Shagan ser vår moderna tro som demokratisk, fri och gränslös; han använder till och med ordet promiskuös. Den sekulära »tron» är en humanistisk livsåskådning med en inneboende kulturell energi som tidigare var religiöst laddad. Modern tro är världslig, multikulturell och allestädes närvarande.

Niklas Anderberg är bildkonstnär och fri skribent med inriktning mot konst och filosofi. Han är bosatt i Nederländerna.

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker