Tankar från karantänen – Mats Lekander

Det började med en skakning från nedre däck. Eller kände jag något alls? Är det inte så här man brukar må efter en dags resande? På flygbussen från Arlanda nåddes jag av ett sms: en av deltagarna på den lilla konferensen jag varit på hade bekräftats sjuk i covid-19. Hade han hunnit smitta oss andra innan han isolerade sig på sitt hotellrum?

Vi alla som varit med riktade nu blicken inåt i jakt på symptom. Men vad är normala signaler från kroppen och vad är symptom på sjukdom? Inte lätt att veta, särskilt som symptomen varierar, och uppmärksamhet mot kroppen gör att hjärnan prioriterar processandet av sådana signaler. Inte hjälper det heller stort att själv forska om sjukdomskänslor och undvikandebeteenden och hur de är en del av ett totalförsvar mot sjukdom. Jag har lite tyngre andning, meddelade en kollega per sms, med tillägget kanske. Trögtänkt rapporterade någon, och lade kryptiskt till: kan gå en mil men inte hoppa. Trötthet, rapporterade en annan. Hopplöst ospecifikt.

Efter en tid i gråzonen resulterade mitt eget lyssnande till kroppen till slut i en insikt om att jag faktiskt var sjuk. Inte bara trött, inte bara allergisk, inte bara allmänt medelålders. Influensaliknande sjukdomskänsla, lite symptom från hals och näsa och ett lika typiskt som egendomligt obehag i kroppen. Varken smärta, stelhet eller trötthet passar som beskrivning. Obehaget utan namn, kanske? Saknar den namn är den i alla fall påtaglig, har en negativ valens och skickar ett tydligt budskap om vilket beteende som är lämpligt: att hålla sig stilla. Sjukdomskänslan är en del av sjukdomsresponsen (sickness behavior) som är en del av allmäntillståndet.

Långsamt trillade rapporterna in från kollegorna om att fler än jag hamnat över gränsen: de diffusa symptomen gick inte längre att ignorera. En ung synnerligen vältränad kollega, topp tre i maraton i sitt land, var ironiskt nog värst däran. Hon rapporterade att hon helt tappat lukt och smak, något som är vanligt vid denna sjukdom. Jag inser då att det jag tolkat som infektionens klassiska avigsida, anhedoni, det vill säga oförmåga att njuta av sådant man vanligen gillar, inte förslår som förklaring till mina magra upplevelser av mat och dryck. Jag går in i badrummet och provluktar på deodoranter och burkar med krämer. Allt luktar likadant. Jag kommer att tänka på vår egen forskning där vi visat att inflammation luktar redan efter några timmar hos människor, och tar en dusch och byter kläder bara för säkerhets skull. Om jag inte kan skilja en deodorant från en tandkräm kan jag inte lita på några som helst omdömen från näsan.

Under min tid i karantän slår det mig att det är sällan som ens egna forskningsintressen är så aktuella som nu under coronaepidemin. Ett gäller hur beteendet ändras när man blir sjuk, och här är det inflammationsprodukterna som redan någon timme efter aktivering kan skicka bud om sjukdom till hjärnan med sina uppmaningar om att ändra beteende. Att spara energi till för stunden viktigare saker och andra beteendeändringar har hjälpt våra förfäder att tillfriskna sig från infektioner. Vi uppmanas nu att stanna hemma om vi känner oss sjuka. Och vi har en hel population av individer som bevakar vad som kan vara symptom på sjukdom. Aktivt letande påverkar kriteriet, så sannolikt upptäcker vi nu mängder med symptom som vi i vår krafts normala dagar inte skulle lägga märka till. Vi uppmanas faktiskt till att bete oss som om vi led av hälsoångest – att leta efter signaler från kroppen som kan tolkas som möjliga tecken på sjukdom.

Ett annat aktuellt forskningsintresset är snarbesläktat: hur kan vi upptäcka och agera på hot om sjukdom? Likaså uppmanas vi här till att agera hypokondriskt, genom att undvika nära kontakt med andra kan vi minska risken att bli smittade (eller smitta andra).

De förberedda beteenden som finns för att hålla oss friska, genom att undvika smitta och genom att vila när vi blir infekterade, är flexibla och måste anpassas till situationen. Och här är situationen nu ovanlig: det är våra myndigheter som direkt uppmanar oss att öka känsligheten i våra beteendeförändringar.

Och hur bytte jag mot denna bakgrund själv beteende? Njavars, inget jag är stolt över. Handen flög reflexmässigt fram för att ta i hand när jag skulle lämna konferensen. Försent att ångra, och kollegorna kunde inte nonchalera min framsträckta hand. Behövde verkligen den smittade, som kom från ett europeiskt land som låg långt före oss i epidemin, komma till mötet? Absolut inte – men här får jag bevaka mina fördomar. Hot om sjukdom ökar särskilt vår misstänksamhet mot personer vi uppfattar som tillhörande en annan grupp än vår egen. Mycket riktigt rapporteras globalt ökad diskriminering och rasism mot personer med östasiatiskt ursprung.

Det gick lättare när jag väl blivit sjuk. Karantänen kändes självklar. Jag är orolig för konsekvenserna av epidemin, men jag drar mig inte för att erkänna att jag också njuter av det lunga tempot nu när sjukdomsresponsens tradiga anhedoni lagt sig. Jag har fått mig en tankeställare: inställda föreläsningar och spelningar, digitaliserade möten och minskat flängande till, från och mellan jobb, har minskat stressnivån rejält. Lite mer sömn, men får ändå mer gjort. Kanske något att ta med sig in i nästa fas i livet? Jag får ta det onda med det goda.

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker