Signerat: Rationalitet före tro och sedvänjor!

Coronapandemin visar att vi konsekvent bör värna ett sekulärt samhälle och ett evidensbaserat förhållningssätt till de val vi gör, skriver Carolin Ekman.

Trots att Iran var hårt drabbat av coronaviruset i våras, uppmanades pilgrimer av landets religiösa ledare att besöka platser som anses heliga. Filmklipp spreds på män som demonstrativt slickar på monument som påstås främja hälsa. »Vi är inte rädda för covid-19», förkunnade de.

I samma veva, och stick i stäv med anvisningar om social distansering, planerades ett kristet bönemöte i Stockholm: Nordens kallelsestund, rättfärdigat av »Guds djupa frid och vägledning» och att »vi måste lyda Gud i detta».

I Sverige har vi sedan barnsben fått lära oss att alla människor är lika mycket värda, vilket ibland översätts till att alla åsikter har samma giltighet och värde. Allt annat uppfattas som ojämlikt. Men coronapandemin blottlägger att alla idéer faktiskt inte har likvärdig legitimitet. Det är inte en bra idé att slicka på offentliga monument i tider då mänskligheten brottas med ett smittsamt, dödligt virus. Lika lite som det är ett klokt drag att dricka metanol eller injicera desinfektionsmedel i tron att det skulle bota covid-19.

Att i en krissituation söka tröst i hoppet om en högre makt är individens rätt och ensak. Men att basera praktisk politik på religion och uråldriga sedvänjor är politiskt oansvarigt. Religionsfriheten har dock en stark ställning, och tolkningen av den utgör ofta en bromskloss i globala och lokala försök att tackla problem som kräver evidensbaserade lösningar.

I Sverige, där trons helighet avdramatiserats kanske mer än i något annat land, råder en förvånansvärd beröringsskräck för att utmana andras idéer om religion och tradition. Detta beror delvis på att många svenskar – grundat på konflikträdsla och en självbild som toleranta antirasister – uppfattar ifrågasättandet av idéer som ett ifrågasättande av hela gruppers människovärde.

I demokratisk anything goes-anda ger vi därmed jämbördigt utrymme för alla livsåskådningar. Men bör man inte utmana att somliga tyr sig till vetenskapligt tvivelaktiga fenomen som kan skada dem själva och andra? Rätten att tro bör inte innebära en rätt att undgå att få sin tro ifrågasatt – särskilt inte då ens tro kolliderar med andras rättigheter i olika avseenden. Coronapandemin belyser hur ovilja eller oförmåga att acceptera evidens bokstavligen kan döda.

Men detta är inget nytt fenomen, utan sker globalt även inom andra hälsorelaterade områden. Inte minst inom sexuell och reproduktiv hälsa, ett politiskt minfält som alltför ofta är färgat av unken kvinnosyn, reaktionär gudfruktighet och seglivad vilja att upprätthålla sedvänjor som kränker grundläggande mänskliga rättigheter.

I många länder präglade av katolicismen är abort näst intill förbjuden, trots att vi vet att lagar som begränsar tillgången till säkra aborter inte minskar antalet aborter, utan sätter kvinnors liv i fara. Samtidigt har en svensk barnmorska, med hänvisning till kristen tro, drivit en utdragen kampanj för att få rätt att arbetsvägra. Den som argumenterar för samvetsfrihet i denna kontext bör påminnas om situationen i ett flertal europeiska länder där aborter är formellt tillgängliga, men svåra att tillgå i praktiken då en majoritet av dem som kan utföra ingreppet sätter livsåskådning före kvinnors rätt till kroppslig autonomi. Skulle Sverige på religiös grund särbehandla en endaste barnmorska är vi redan ute på djupt vatten.

Apropå sexuella rättigheter i Sverige. Även här sker så kallade oskuldsoperationer, en företeelse som bygger på myten om en mödomshinna som inte finns och därmed omöjligt kan återställas – i kombination med idén om kvinnans oskuld som det yttersta beviset för hennes värde och en hel familjs anständighet. Flickor och kvinnor försätts i dessa tvivelaktiga »vårdares» totala auktoritet att göra vad de vill med sina patienters könsorgan, inklusive våldtäkter. Vid ett inofficiellt ingrepp kantat av sexuell »synd» kan ingen höra dig skrika.

Apropå oskuld. Tvåhundra miljoner flickor och kvinnor i världen har genomgått könsstympning, en extrem form av könsdiskriminering utan medicinskt berättigande. Dessa grymma ingrepp ses ofta som en försäkring för bevarad »oskuld» och skydd mot våldtäkt, men motiveras även av falska påståenden om att det är bra för fertiliteten. Återigen är detta sammanflätat med föreställningar om kvinnan som familjens handelsvara och som ansvarig för släktens heder. Men unga män som får det förklarat för sig vad dessa övergrepp faktiskt innebär vill ofta överge denna tradition.

Apropå kvinnor som handelsvaror. När prostitutionshärvor med nigerianska kvinnor nystas upp i Sverige och England har det visat sig att hallickar hållit ett grepp om sina offer genom voodoo. Naglar och hårtussar har klippts av. Sälj din kropp eller drabbas av en förbannelse! Traffickingoffer har lamslagits till lydnad.

Apropå vidskepelse. År 2016 cirkulerade en gripande bild på sociala medier på en dansk hjälparbetare som gav en flaska vatten till ett näst intill utsvultet barn i Nigeria. Sensmoralen: Var en god medmänniska! Så långt håller jag med, men diskussionen borde inte ha slutat där. Medan världen hyllade den snälla vita kvinnan som räddade det afrikanska barnet, undrade jag varför vi inte pratade om elefanten i rummet: att en hel by hade övertygats om att en treårig pojke var besatt av andar och därmed förtjänade att svälta ihjäl.

Jag är på en konferens i ett utvecklingsland. Moderatorn öppnar med att lyfta det brådskande behovet av förbättrad reproduktiv hälsa genom evidens. Sedan börjar – introduktionsbönen! Medan talaren tackar Jesus på förhand för de utmärkta lösningar vi ska komma fram till, flackar jag förvirrat med blicken. »Du måste förstå att detta är ett mycket religiöst land», säger damen bredvid mig lugnande. Förvisso. Men hur ska vi kunna lösa komplexa samhällsproblem om det anses rimligt att omdirigera diskussionen från det vetenskapliga till det trosmässiga? Och om det anses opassande att reagera mot detta? Att behöva gå som på äggskal kring idén att vetenskap bör gå före tro, det är inte tolerant. Det är missunnsamt.

Det kan finnas ett psykologiskt värde för en enskild individ att hoppas på en högre makt. Men det finns också ett enormt värde i att konsekvent värna ett sekulärt samhälle och ett rationellt och evidensbaserat förhållningssätt till de val vi gör, som individer och som kollektiv. Vi måste ha modet att principfast sätta rationalitet före tro och tradition. Inte för att vi inte respekterar vissa grupper – utan tvärtom för att vi värdesätter alla människors lika rätt att fatta informerade beslut som kan gynna dem själva och de samhällen som de är en del av. För när man vet bättre, då gör man oftast bättre.

Carolin Ekman är kommunikations–och analyskonsult inom sexuella rättigheter. Goodwillambassadör för Glöm aldrig Pela och Fadime. Skriver om feminism, demokrati och design.