Kvinnan i kristendomen

Kyrkan har en mörk historia av könsdiskriminering och har kritiserats för det av bland andra Simone de Beauvoir. Hon bemöttes av akademiledamoten Gunnel Vallqvist, som menade att könen är jämställda i andligt och moraliskt avseende.

Text: Joel Halldorf

En kvinna som får barn utan någon mans inblandning. Munkar som avstår från sex för att få förenas med sin brudgum, Jesus. Manliga präster i långklänning med krås. Och Jesus själv, som bryter upp kärnfamiljen.

Kyrkan har en mörk historia av diskriminering och förföljelse av HBTQ-personer, och den har också på många håll präglats av problematiska patriarkala strukturer. Samtidigt rymmer kristendomen en mängd exempel på hur könsnormer utmanas och genuskategorier rubbas. Den som gräver upptäcker snart, som professorn i teologi Jayne Svenungsson konstaterat, att kyrkan är betydligt mer komplex och dynamisk än vad många – både dess kritiker och en del väktare – vill medge.

Det gäller också frågan om kvinnornas plats i kyrkan. Kvinnor spelar en huvudroll från första början, men får sedan träda tillbaka. Berättelsen om kvinnornas plats i kyrkan illustrerar två saker: dels det nära samspelet mellan religiösa traditioner och kulturen i stort, dels att det utmanande och radikala ofta kommer från oväntat håll.

Tidigt på påskdagens morgon, medan det ännu var mörkt, gick några kvinnor till Jesus grav. Exakt vilka de var är evangelisterna oense om. Johannes talar om Maria från Magdala, Matteus nämner även en annan Maria, och Markus lägger förutom dessa två också till Salome. Lukas kallar dem helt enkelt för kvinnorna från Galileen.

Det enda som evangelisterna verkar överens om är att det var just kvinnor som var först på plats. Samma kvinnor som stod vid Jesus kors till slutet, efter att de manliga lärjungarna flytt. Därför blir dessa kvinnor de första vittnena till påskdagens mysterium: den tomma graven.

Detta är lite udda, för kvinnor hade låg status som vittnen i den romerska världen. Aristoteles beskrev kvinnligt kön som ett slags handikapp, och menade att kvinnor bäst förstods som deformerade män. Eftersom de ansågs brista i rationalitet och självkontroll betraktades de som opålitliga vittnen i juridiska processer. Men detta tycks inte bekomma evangelisterna. Inte heller Jesus, för den delen, för efter uppståndelsen visar han sig först för Maria från Magdala.

Bibeln beskrivs ibland som en bok med texter som bara handlar om män, med kvinnor i några få perifera biroller. Men även om männen innehar de formella titlarna, som kungar och präster, finns här en rad kvinnor med okuvlig resning: Ester, Rut, Hanna, Debora, Elisabet, Maria med flera. De är inte bara med i berättelserna, utan framställs som överlägsna männen. Och med tanke på att vi talar om texter som har två till tre tusen år på nacken är det anmärkningsvärt.

I en understreckare i Svenska Dagbladet på hösten 1955 diskuterar författaren och sedermera akademiledamoten Gunnel Vallquist (1918–2016) den kritik mot kristendomen som just hade formulerats av filosofen Simone de Beauvoir (1908–86). Den senare menar att den kristna traditionen präglats av kvinnoförtryck från den stund kvinnan skapas ur mannens revben och får skulden för att ha förlett honom i Eden, till samtidens idealiserade bilder av väna kvinnor som ler oskuldsfullt från upphöjda piedestaler.

Vallquist medger att det finns sådant i kristendomen, men hävdar att huvudspåret är ett annat. Kvinnor är jämställda med männen i andligt och moraliskt avseende, och dessutom talar kyrkan inte om »manliga» respektive »kvinnliga» dygder, utan om en helighet som är gemensam för hela mänskligheten:

”Man bör märka att det är samma egenskaper som kyrkan förhärligar i sina manliga och sina kvinnliga helgon. För enligt den kristna uppfattningen blir en egenskap en dygd blott om den förenas med den kompletterande egenskapen: ödmjukhet och mildhet är eftersträvansvärda endast förknippade med mod och styrka, och dessa senare egenskaper slår utan ödmjukhet och mildhet över i högfärd och brutalitet. Hela skalan av moraliska dygder består för den kristne av sådana motsatspar – eller borde göra det.”

Det kristna idealet för såväl män som kvinnor är alltså paradoxer i förening, snarare än balans eller en gyllene medelväg. I essän, som har rubriken »Kvinnan och kristendomen», påpekar Vallquist också vikten av att läsa texterna utifrån deras tid. Då ser man klarare vad som är speglingar av samtiden och vari det nya och oväntade ligger. Och få av romarrikets filosofer omfattade kyrkans övertygelse att en kvinna kunde vara andligt och moraliskt jämställd männen, eller till och med överglänsa dem.

RADIKALA IDÉER

Läser man Nya Testamentet i ljuset av den patriarkala tid då det skrevs blir det uppenbart att det rymmer en rad radikala idéer. Detta tog sig dock inte uttryck i att man kritiserade ordningarna i romarriket. Eftersom de tidiga kristna förväntade sig Jesus snara återkomst lade de ganska lite energi på att försöka förändra världsordningen – den skulle ju snart vara passé. Dessutom: hur skulle en liten förföljd minoritet bestående av några tusental kunna rå på ett av historiens starkaste imperier? Nej, det var ett hopplöst projekt. I stället försökte kyrkan visa på ett alternativ till den ordningen.

Detta alternativ var Guds rike, det rike bortom nationer som alla kristna blev medborgare i genom dopet. Kyrkan ville vara en gemenskap som levde mitt i samhället, men efter sin egen moraliska kod. Den kristna tron var inte främst en abstrakt lära, utan ett sätt att leva. Kyrkan var politik och inte bara mystik, något som alltid har provocerat.

Guds rike beskrevs som en gemenskap bestående av många fler än de utvalda få och särskilt heliga. Jesus betonade gång på gång att de som vanligen stängs ute hade en speciell plats i detta rike. Det gällde de socialt utslagna: änkor, fattiga och sjuka. Det gällde dem som ansågs ha tvivelaktig moral, exempelvis skatteindrivare och prostituerade. Och det gällde dem som marginaliserades av samhällets patriarkala struktur: kvinnor och barn.

Mest berömda är Paulus ord: »Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.» Det är en text med revolutionär potential – och att det inte bara var vackra ord märks av Paulus övriga korrespondens. I sina brev hälsar han till nästan lika många kvinnor som män, ofta med ärebetygelser som visar att de hade en viktig roll i församlingarna.

Kvinnors starka ställning i de tidiga församlingarna underlättades av de sociologiska förutsättningar som präglade kyrkan i denna tid. Eftersom man i början möttes i hemmen befann man sig i den sfär där kvinnor på ett naturligt sätt kunde utöva makt i den här kulturen. Ett antal rika kvinnor hörde också till dem som öppnade sina hus för församlingarna.

Men när det visade sig att Jesus återkomst dröjde längre än man trott gjorde kyrkan sig redo för en längre tillvaro här på jorden. Man övergav sin eskatologiska radikalitet och anpassade sig till samhällets normer. Jesus och Paulus ord om jämlikhet började läsas genom antikens naturvetenskapliga föreställningar och sociala omständigheter. Det bidrog till att kvinnors utrymme minskade.

Men forskare betonar att kyrkan ändå erbjöd kvinnor ett klart bättre liv än samhället i stort. I kyrkan hade hon tillträde till gudstjänsten och det heliga på samma villkor som män. Kyrkans förbud mot att sätta ut barn att dö räddade många flickebarn, och gjorde att mödrar slapp överge sina nyfödda. Historiker har också funnit att andelen barnäktenskap var dramatiskt lägre i kyrkan än i den omgivande kulturen. Kristna gravinskriptioner tenderar dessutom att vara lika omfattande för kvinnor som för män, vilket arkeologer menar är ett tecken på kvinnans status i kyrkan.

Detta bidrar till att förklara varför kristendomen under de första, expansiva århundradena var särskilt attraktiv för kvinnor. Den amerikanske sociologen Rodney Stark hävdar att det beror på att kyrkan »erbjöd kvinnorna ett liv som var överlägset det som de annars skulle ha levt». Kyrkan förverkligade kanske inte sin fulla potential, men var trots allt att föredra framför alternativen.

Om »religionen» i dagens offentliga debatt framställs som en kvinnofälla, så beskrivs moderniteten som den stora hjälten. Med 1800-talets sekularisering, sägs det, kastades äntligen förtryckets bojor. Det är dock en tvivelaktig historieskrivning. Den tar hänsyn varken till den misogyni som finns hos många förment upplysta filosofer eller till läkarvetenskapens klumpigt schematiska och bitvis brutala hantering av kvinnor.

Religiösa argument för kvinnans underordning underkändes visserligen, men i stället kom nya argument som kallades vetenskapliga och som motiverade patriarkala ordningar. Dessutom förändrades strukturen i samhället på ett sätt som inte gynnade kvinnor. Att ha sin plats i hemmet är en sak i ett bondesamhälle, där hemmet är en ekonomisk produktionsenhet med en husmor som chefar över drängar och pigor. I en urban, industriell kultur innebar förvisningen till hemmet att många kvinnor stängdes in i en lägenhet, socialt isolerade med möjligen lite hemarbete att ägna sig åt. Kontrasten till mannen, vars offentliga arena växte genom den expanderande staden, blev samtidigt större.

ÄVEN PÅ 1800-TALET

Men även under 1800-talet fanns rörelser som utmanade den viktorianska isoleringen av kvinnan. Återigen kom de från marginalerna, från rörelser som inte bejakade rådande konsensus. Hit hörde naturligtvis kvinnorörelser och tidiga feminister som inspirerades av upplysningens idéer om frihet och jämlikhet. Men också en rad kristna minoriteter. Kyrkan under detta sekel var inte bara de trögrörliga statskyrkorna som försvarade gamla ordningar, utan också progressiva gräsrotsrörelser som drev på för förändring.

Svenska baptister gav kvinnor rösträtt trekvarts sekel innan de fick rösta i riksdagsval. Frälsningsarmén lät kvinnor tala offentligt, iklädda uniform och med titeln officer – ett konventionsbrott som hånades av tidens sekulära press. Det påstås ibland att små gemenskaper aldrig kunnat garantera kvinnan frihet, men det stämmer inte in på 1800-talets radikala väckelserörelser.

Faktum är att dessa rörelser ofta samverkade med kvinnorörelser. Här finns ett mönster som går igen i kampen mot slaveriet på 1700-talet, den svenska arbetarrörelsens organisation på 1800-talet och medborgarrättsrörelsen i USA under 1900-talet. Visst har det funnits förtryck av olika slag inom kyrkan, men en historieskrivning som tolkar allt i termer av sekulärt framsteg och kyrkligt motstånd är alltför förenklad.

Kamp för förändring finns snarare på båda sidor. Progressiva religiösa minoriteter bidrar med både idéer och organisation till politiska reformrörelser, och är en viktig del av en allians som driver på för förändring. Och de gör det utifrån sina teologiska övertygelser, bland annat Jesus och Paulus radikala uppmaningar.

Under 1900-talet har många viktiga feministiska röster funnits utanför kyrkan. De har ofta varit kritiska mot kristendomen, men även kunnat påverka kyrkorna konstruktivt. Samtal, dialog och kritik kan bidra till att forma traditioner. När Gunnel Vallquist går i dialog med Simone de Beauvoir tvingas hon reflektera över sin egen kyrkas historia och kan få syn på både problematiska inslag och underutnyttjade resurser.

Det finns mycket att göra upp med i kyrkorna, men en del feministiska kritiker verkar helt ha räknat bort kristendomen. Man gör sig därför inte omaket att förstå vare sig nyanser eller sammanhang, utan skapar kollage av de mörkaste citaten.

Genom att ställa människor inför valet mellan antingen feminism eller kristendom gör de kvinnokampen onödigt exklusiv. Det finns ibland en föreställning om att religiösa traditioner måste »följa med i utvecklingen», och att de ska göra det genom att bli precis som alla andra. Men om en förändring ska bli långsiktig och hållbar måste den präglas av ett mått av kontinuitet, så att förändringarna bottnar i det som varit – om än i en ny förståelse av det. I kyrkornas fall handlar det om att ta vara på den potential som traditionen rymmer, och med hjälp av den utmana misogyna perspektiv. På så sätt gör man det möjligt för människor att vara både kristna och feminister, eller på andra sätt engagerade mot förtryck av kvinnor.

En sådan allians vore angelägen, för det saknas inte heller viktiga kamper att föra i samhället. Metoo visade att också institutioner som hyllar jämlikhet och feministiska ideal kan sanktionera förtryck och övergrepp. Dessutom präglas mycket av både reklam och underhållning av en sexualisering av kvinnor. Barnkläder nischas alltmer mot stereotypa ideal: tajta rosa kläder för flickor och blå lekvänliga kläder till pojkar. Kvinnor har fått tillträde till arbetsmarknaden, men har fortfarande oftast lägre lön och gör dessutom mer av hemarbetet. Kvinnligt kodade yrken, särskilt inom omsorgssektorn, har generellt både lägre status och lägre lön. Och så vidare.

Intet nytt under solen, som det heter i en annan berömd bibeltext. Eller inte tillräckligt mycket, i alla fall. Situationen påminner mycket om den tidiga kyrkans: att ha bra idéer är en sak, men det är inte lika lätt att rå på samhällets strukturer.

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker