Kvinnan som underlägsen mannen

»För att bevisa kvinnans underlägsenhet drog nu antifeministerna inte bara som förr fram religionen, filosofin och teologin, utan även vetenskapen: biologin, den experimentella psykologin, med mera.«
– Simone de Beauvoir: Det andra könet (1949)

Text: Angela Saini

I december 1881 sänder Mrs. Caroline Kennard, bosatt i Brookline i Massachusetts, ett artigt brev till Charles Darwin. Hon är framträdande i den lokala kvinnorörelsen – bland annat propagerar hon för att kvinnor ska rekryteras till poliskåren. I brevet är utgångspunkten en chockartad upplevelse: på ett möte för kvinnor i Boston har någon hävdat att »kvinnors underlägsenhet» har sin grund »i vetenskapliga principer». Källan för påståendet hade angetts vara en av Darwins böcker.

När Kennards brev anländer har Darwin bara några månader kvar att leva. Det är nu länge sedan han publicerade sina viktigaste arbeten, och hans lysande eftermäle är säkrat. I brevet tar Caroline Kennard för givet att ett geni som Darwin omöjligt kan anse att kvinnor av naturen är underlägsna män. Nog måste det väl handla om en felaktig tolkning av hans arbeten?

Men om Mrs. Kennard förväntar sig att han ska försäkra henne att kvinnor inte är underlägsna, då skulle hon snart bli besviken:

»Jag anser bestämt att kvinnor, trots sin generella överlägsenhet gentemot män vad moraliska egenskaper beträffar, är intellektuellt underlägsna, och det förefaller mig finnas stora hinder i ärftlighetslagarna (om jag förstår dessa lagar på rätt sätt) för att kvinnor ska bli mäns intellektuella jämlikar.«

Darwin låter Mrs. Kennard också veta att kvinnor mår bäst av att inte sträva efter en tillvaro utanför hemmet. Därmed förkastar han allt som Kennard och dåtidens kvinnorörelse slogs för.

Darwins privata korrespondens avspeglar det som finns tydligt uttryckt i hans publicerade verk. I Människans härkomst och könsurvalet (på engelska 1871) hävdar han att djurhanar får försteg framför honor genom årtusenden av evolution på grund av trycket att attrahera en partner. Påfågelhanar, till exempel, utvecklar en färggrann fjäderdräkt för att dra till sig de mer alldagliga påfågelhönorna. Vad människan beträffar »säger logiken« att tävlan om en partner har krävt att män varit krigare och tänkare. Genom årtusendena har de förädlats till bättre fysiska exemplar med skarpare intellekt. Kvinnor är, bokstavligt talat, mindre utvecklade än män.

Belägg tycks finnas vart han än ser. De mest framstående författarna, konstnärerna och forskarna är nästan alla män. Han antar att den dominansen avspeglar ett biologiskt faktum. På så vis har mannen »till slut blivit överlägsen kvinnan«. I dag häpnar man över sådana formuleringar, men för rättvisans skull ska sägas att Darwin var en man av sin viktorianska tid.

Caroline Kennards svar till Darwin är inte alls så artigt som det första brevet. Hon hävdar att kvinnor är allt annat än hemmavarande; de bidrar till samhället lika mycket som män. Det som skiljer könen åt är inte hur mycket de arbetar, utan vilken sorts arbete de får utföra. De kvinnor som jobbar gör det oftast inom sämre betalda yrken: med hushållsarbete, tvätt och sömnad.

Vid mitten av 1800-talet förväntades gifta kvinnor vara sedesamma, passiva och undergivna mot sina män. Många ansåg att kvinnor inte var lämpade för yrkesarbete. De hade inget behov av en offentlig tillvaro. De behövde ingen rösträtt.

När de här förutfattade meningarna flöt ihop med evolutionsbiologin blev resultatet en förödande blandning som skulle förgifta den vetenskapliga forskningen i årtionden framåt. Framträdande forskare försökte inte dölja att de uppfattade kvinnor som mänsklighetens underlägsna hälft, precis som Darwin gjort.

I dag är det svårt att inte chockeras när man läser det som den viktorianska tidens tänkare skrev om kvinnor. I en artikel år 1887 i Popular Science Monthly skriver evolutionsbiologen George Romanes, god vän med Darwin, att kvinnor inte kan hoppas på att nå samma intellektuella höjder som män, hur mycket de än anstränger sig:

»Ur hennes bestående upplevelse av svaghet och därav följande beroende uppstår hos kvinnan också den djupt rotade önskan att behaga det motsatta könet som tagit sin början i rädslan hos en slav och utmynnat i en hustrus hängivenhet.«

Mrs. Kennard och andra inom kvinnorörelsen insåg att den intellektuella striden om kvinnors underlägsenhet enbart kunde vinnas med medel som utbildning och vetenskap. Den engelska författaren Mary Wollstonecraft skrev redan år 1792 i Till försvar för kvinnans rättigheter:

»Så länge kvinnorna inte får en förnuftigare uppfostran, kommer de mänskliga dygdernas och kunskapernas utveckling att lida ständiga bakslag.«

ELIZA BURT GAMBLE

Dock fanns en viktoriansk tänkare som utmanade Darwin på hans hemmaplan och skrev en egen bok, som passionerat och på vetenskaplig grund hävdade att kvinnor inte är underlägsna män:

»Det framgick tydligt för mig att historien om livet på jorden visar på en obruten följd av belägg som kommer att styrka kvinnans betydelse.«

Författaren var en medelålders lärare från Concord i Michigan, Eliza Burt Gamble. Hon anslöt sig till den växande suffragettrörelsen för att slåss för kvinnors lika rättigheter. År 1876 anordnade hon det första mötet för kvinnlig rösträtt i sin hemstat.

Gamble ansåg att kampen inte enbart handlade om att trygga juridisk jämställdhet, utan att det kanske största hindret var att samhället uppfattade kvinnor som av naturen underlägsna män. Hon tog sig an uppgiften att skaffa fram tillförlitliga motbevis, och trots det som Charles Darwin skrivit om kvinnor visade sig evolutionsteorin vara löftesrik för kvinnorörelsen. Den öppnade för ett nytt sätt att se på människan. Evolutionen var ett alternativ till religionens skildringar, vilka utmålade kvinnan enbart som ett revben från en man. Kristna ideal om kvinnors beteende och dygd kunde ifrågasättas.

Om människorna härstammade från lägre stående varelser, precis som allt annat liv på jorden, då framstod det knappast som vettigt att kvinnor skulle vara begränsade till hemmet eller underordnade männen. Så såg det inte ut i resten av djurriket.

Gamble ansåg att Darwin, som visserligen haft rätt i att människorna utvecklats på samma sätt som allt annat liv på jorden, hade fel beträffande den roll som kvinnor spelat för människosläktets evolution. Hon framförde sin kraftfulla kritik i boken The evolution of woman: An inquiry into the dogma of her inferiority to man, publicerad 1894. I denna sammanställning av historia, statistik och vetenskaplig forskning gjorde Gamble upp med Darwins och andra evolutionsbiologers inkonsekvens och dubbelmoral. Påfågelhanen har visserligen störst fjädrar, konstaterade hon, men även hönan använder sig av speciellt utvecklade förmågor när hon väljer bästa möjliga partner. Och medan Darwin å ena sidan påstod att gorillor är för stora och för tunga för att kunna bli högre sociala varelser som människor, använder han å andra sidan det faktum att män i genomsnitt är fysiskt större än kvinnor som belägg för deras överlägsenhet.

Han hade också, skrev Gamble, underlåtit att notera att den sorts mänskliga uttryck som brukade förknippas med kvinnor – samarbete, omsorg, skyddsbeteende, jämlikhetssträvan och osjälviskhet – måste ha spelat en avgörande roll för mänsklighetens framsteg.

Eliza Burt Gambles budskap blev populärt. Men skarorna av läsare, och stödet från andra aktivister, räckte inte för att få biologerna att anamma hennes perspektiv. Hennes argument nådde aldrig helt och fullt in i den vetenskapliga huvudfåran.

Trots det gav hon sig aldrig, utan fortsatte att skriva och agitera. Lyckligtvis fick hon leva länge nog för att hinna se insatserna få verkligt genomslag. Nya Zeeland blev på 1890-talet det första självständiga land som införde kvinnlig rösträtt. När Gamble dog 1920 hade USA bara en månad tidigare antagit författningens nittonde tillägg, som gjorde det förbjudet att neka medborgare rösträtt med hänvisning till deras kön.

Medan den politiska kampen sålunda började ge utdelning redan runt sekelskiftet 1900, tog striden för att förändra tänkandet betydligt längre tid. Under 1920-talet gjordes dock en rad nya upptäckter som förändrade den vetenskapliga uppfattningen om skillnaderna mellan kvinnor och män, bland annat upptäcktes könshormonerna.

KÖNSHORMONER IN PÅ SCENEN

Redan före födseln spelar könshormoner en avgörande roll. Intressant är att alla foster i livmodern till en början är kvinnliga, fysiskt sett. »Den förvalda mallen är kvinnlig«, säger Richard Quinton, brittisk specialist i endokrinologi. Omkring sju veckor efter det att ägget befruktats börjar testosteron, som produceras av testiklarna, att omvandla foster av hankön till pojkar. Samtidigt förhindrar ett annat hormon att det hanliga fostret utvecklar livmoder, äggledare och andra kvinnliga könsorgan. Efter hand som vi växer upp och blir äldre får hormonerna återigen betydelse, både under puberteten och senare.

Det är alltså inte att undra på att upptäckten av könshormonerna var en milstolpe. Plötsligt fanns ett sätt att vetenskapligt förklara maskulinitet och feminitet.

Endokrinologin – det nya och kontroversiella studiet av hormoner – var snart på väg att bli en storindustri. Läkemedelsföretagen planerade för industriell tillverkning av könshormoner för att göra individer mer maskulina eller feminina. Mot slutet av 1920-talet erbjöds behandlingar som byggde på könshormoner, och det tycktes inte vara någon ände på vad de påstods kunna åstadkomma. I en brittisk reklamfolder år 1929 förkunnas stolt att det äntligen blivit möjligt att fylla på »livets eld«, att bota impotens och sterilitet hos män. Behandlingar med östrogen utlovade liknande framsteg för kvinnor, till exempel bot mot oregelbundna menstruationer och klimakteriesymtom.

Om man fick tro dåtidens forskare gjorde könshormonerna mycket mer än att bara påverka fortplantningsbeteendet. De såg till att männen blev manligare och kvinnorna kvinnligare. Forskarna utgick från att manliga hormoner (androgener) bara kunde produceras hos män och kvinnliga hormoner bara hos kvinnor.

Ett intressant experiment visade redan 1921 att det som forskarna hade tagit för givet om könshormoner möjligen kunde vara fel. En gynekolog i Wien upptäckte då att ett testikelextrakt som getts till en kaninhona påverkade storleken på hennes äggstockar. Längre fram började närmast chockade forskare inse att det finns avsevärda halter androgener hos kvinnor och likaså östrogen hos män. År 1934 upptäcktes till och med att hästtestiklar är en extremt rik östrogenkälla.

Detta satte allt i gungning och visade på ett intressant dilemma: om östrogen och testosteron är det som skapar kvinnlighet respektive manlighet, varför finns då båda naturligt hos bägge könen?

Till sist var forskarna tvungna att acceptera att dessa hormoner verkar tillsammans hos båda könen, på ett samordnat sätt. Det öppnade sig ett spektrum där män kunde vara mer feminina och kvinnor mer maskulina, i stället för varandras raka motsatser. Föreställningen om vad det innebar att vara kvinna eller man stod på spel. Forskare inom andra områden började utforska gränserna för den biologiska och sociala könsidentiteten. Den amerikanska kulturantropologen Margaret Mead började vid samma tid skriva om maskulina och feminina personligheter och om hur kulturen snarare än biologin kunde påverka dem. I samband med studier av samhällen i Samoa 1949 skrev hon:

»En pojke i Samoa står inte under något större tryck att visa manlighet, och en flicka som är ambitiös och handlingskraftig har många möjligheter att få utlopp för det i kvinnogruppernas intensiva och organiserade verksamhet.«

Hon noterade också att en folkgrupp i Papua Nya Guinea fostrade kvinnor vars temperament var typiskt manligt. I dag instämmer inte alla i Meads observationer, men hennes resonemang signalerade trots allt att samhället var på väg att förändras, något som vetenskapen hade bidragit till. Man kunde inte längre definiera könen på ett entydigt sätt.

Den här revolutionen i synen på innebörden av att vara kvinna och man kom i rätt tid för den våg av feminism som tog form under 1960- och 1970-talen. Fler och fler kvinnor läste vid universiteten och tog examen i ämnen som biologi, antropologi och psykologi. De blev forskare och professorer. Det här innebar att vetenskapen om kvinnor gick in i en ny era. Eliza Burt Gamble, pionjären och suffragetten som haft modet att utmana Charles Darwin hundra år tidigare, hade banat väg för en ny generation forskare.

EFFEKTER AV TESTOSTERON?

Stereotypa uppfattningar om könshormoner är dock något som vi fortfarande dras med. Enligt endokrinologen Richard Quinton är de gängse föreställningarna om testosteron felaktiga. Kvinnor med en något högre testosteronhalt än normalt »känner sig inte och framstår inte heller som mindre feminina«, säger han.

År 2008 bestämde sig John Coates – före detta handlare på Wall Street och i dag neurovetenskaplig forskare vid University of Cambridge med inriktning på biologin kring risktagande och stress – för att ta reda på om det ligger någon sanning i schablonbilden av börsgolvet som ett testosteronstint näste av maskulinitet. Han tog prov på handlares saliv och fann att när deras testosteronhalt är högre än genomsnittet, då är också deras intäkter högre än genomsnittet. En annan studie som gjordes av en forskargrupp i Storbritannien, USA och Spanien 2015 visade att testosteron inte gör börshandlarna mer aggressiva – de blir snarare lite mer optimistiska och tar lite större risker.

Inte heller Richard Quinton säger sig se något samband mellan testosteron och aggressivitet, trots slentrianuppfattningen att testosteron gör människor mer våldsamma.

Relationen mellan arv och miljö börjar bli mer välutforskad. Åtminstone bland akademiker betraktas socialt och biologiskt kön i dag som två olika saker. Det biologiska könet går hos de flesta människor att bestämma vetenskapligt (även om en liten andel individer är i biologisk mening intersexuella). Socialt kön, eller genus, är i stället en social identitet som inte påverkas enbart av biologin, utan också av miljöfaktorer som uppfostran, kultur och inverkan av stereotyper. Det finns individer vars biologiska kön och sociala kön inte sammanfaller.

Men än befinner vi oss i början av sådan forskning. På de största frågorna finns ännu inget svar. Har sammansättningen av könshormoner effekter som inte bara påverkar könsorganen, utan når djupare in i psyket och orsakar skillnader mellan kvinnor och män? Vad säger det i så fall om hur mänskligheten har utvecklats?

De fakta som kommer fram är viktiga. I en värld där så många kvinnor fortsatt utsätts för sexism, diskriminering och våld kan de förändra vårt sätt att betrakta varandra. Med bra forskning och tillförlitliga data – riktiga fakta – kan stark bli svag och svag bli stark.

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker