Kan något vara bra för klimatet?

Naturen känns inte vid några rättighetskonventioner. Sådana skapas av människor.

»Det som är bra för klimatet är bra för dig«, deklarerar Världsnaturfonden på sin webbplats.[1] Enligt Greenpeace bör vi skippa skinkan och köttbullarna på julbordet och ersätta dem med växtbaserade alternativ: »Det är både hälsosammare och bättre för klimatet.«[2] Livsmedelsverket håller med: »För klimatet är det … bra med frukter, bär och grönsaker som har fraktats ›transportsnålt‹.«[3] Men vad innebär det att något är »bra för klimatet«? Svenska Kyrkan har beslutat att i sin undervisning inkludera »naturens rättigheter«,[4] och i riksdagen har Miljöpartiet motionerat om att dessa rättigheter bör införas i Regeringsformen.[5] Men hur skulle naturen kunna uppträda som ett juridiskt subjekt? Genom att tillskriva klimat och natur personegenskaper och rättigheter, riskerar man både att förankra miljöengagemang i fiktioner och att undergräva tilltron till själva rättighetsbegreppet.

Den tyske filosofen Hans Vaihinger menade i boken Die Philosophie des als ob (1911) att vi för att begripliggöra komplexa skeenden ofta tar till antaganden som inte nödvändigtvis är hållbara i sig, men som vi hanterar »som om« de vore sanna. I naturprogram på TV påstås till exempel inte sällan att hanfåglar visar upp en ståtlig fjäderdräkt i syfte att främja spridandet av sina gener. Givetvis har fåglar inte en susning om genetik, men vi beskriver dem »som om« de hade en avsikt som svarar mot det faktiska resultatet av parningsspelet.

På motsvarande sätt hävdas återkommande att olika mänskliga aktiviteter är bra eller dåliga för klimatet, »som om« det handlade om klimatets välbefinnande. Men klimatet är inte någon organism som något kan vara bra eller dåligt för. Att det blir varmare eller kallare kan vara bra eller dåligt för människor, men under tidernas lopp har köld- och värmeperioder kommit och gått utan att själva klimatet har glatt sig eller lidit av det.

På samma sätt uttrycker påståenden om naturen som rättssubjekt en vilja att resonera »som om« naturen vore en levande person och inte en samlingsbeteckning för den fauna, flora, landformer och annat som omger oss och som vi är en del av. Tanken bakom detta förmänskligande av klimat och natur är förstås att dra nytta av den status vi tillskriver mänskliga individer och mänskliga rättigheter. Icke desto mindre är det att ägna sig åt en sorts begreppslig voodoo.

HUMANEKOLOGEN Alf Hornborg har påpekat att ambitionen att överge antropocentrism lätt leder till antropomorfism och fetischism.[6] Från att ha satt människan i världens centrum ser vi då i stället naturen på ett förmänskligat eller rentav magiskt sätt, som en bärare av samma möjligheter att belöna eller bestraffa som brukar tillskrivas vissa heliga föremål. Att »naturen sparkar bakåt efter mänsklighetens årtusenden av förtryck och exploatering är knappast förvånande«, anser bland andra den svenska journalisten Sylvia Balac och tillägger: »Klimatkatastrofer vi upplever och kommer att uppleva är exempel på det«.[7]

Storheter som Naturen och Klimatet tillskrivs alltså agentskap, det vill säga förmåga till målrelaterat handlande. Vad det handlar om är att människor projicerar sina egna avsikter på naturen, varpå de uppfattar sig själva som naturens tjänare, när de i själva verket förverkligar egna mål om naturvård, »grön« livsstil, avståndstagande från konsumtionssamhället och så vidare. Denna meningsskapande illusionskonst skulle vi kunna kalla det agentiella felslutet, eftersom den bygger på ett misstag om vem som egentligen är agent här. Det är också i anslutning till detta felslut som det hävdas att nationalparker, floder och berg bör ses som bärare av rättigheter, i analogi med dem som mänskliga agenter har.[8]

Denna form av begreppslig voodoo har fått utövare också bland högt kvalificerade forskare och internationellt inflytelserika organisationer. Till sådant som på förment vetenskaplig grund nu predikas av så kallade ekopedagoger hör att mångfalden är intelligent, att träd är medkännande varelser, att vi i stället för att förklara världen ska »sjunga den«, att vi bör lyssna till rösterna från det »mer-än-mänskliga«, samt att det är först när naturen blivit ett rättssubjekt som nödvändiga hållbarhetsomställningar kan genomföras.[9]  

I Lunds universitets personaltidning rapporterades ifjol om forskares samarbete med konstnärer på Moderna museet i Malmö.[10] Syftet var »att lyfta nya sätt för människan att leva tillsammans med naturen – utan att utarma den«. Så långt lät det lovvärt, men efter några rader framkom att ett av de planerade seminarierna var rubricerat »Lyssna till träden, tala till blommorna«. En tysk konstnär, Ursula Biemann, hade i en filmdokumentär låtit kichwafolket i Ecuadors regnskog komma till tals i enlighet med nämnda paroll. Enligt kichwa är det förbjudet att ge sig in i vissa skogsområden, eftersom dessa anses vara hemvist för varelser som bevarar den ekologiska balansen. Sådant avskräcker inte gruv- och oljebolag, så därför skrevs det in i landets konstitution att naturen har rättigheter mot intrång.

I samma artikel nämndes också att den svenska ekologen och miljöaktivisten Pella Thiel arbetade för att få FN att upprätta en naturens rättighetsdeklaration. Tänkvärt var, tyckte hon, att ursprungsfolk »tackar naturen varje dag« och tillade att även vi andra borde göra det. Men vem eller vad skulle kunna uppfatta det tacket – eller reta sig på bristande tacksamhet? Svaret är: bara andra människor.

Paradoxalt nog har knappast någon av de kulturer som förr kallades »naturfolk« haft ett eget ord motsvarande »natur«. Det hade vi inte på svenska heller förrän latinets natura – »födsel«, i grundbetydelsen »det ursprungliga« – lånades in som ett resultat av vetenskap och tilltagande urbanisering med åtföljande distansering från skog och mark. Givetvis har ursprungsfolk kunskap om ekologiska sammanhang, liksom de har tro på andar, jordgudinnor och andra högre väsen, men de har inte haft behov av att med ett begrepp särskilja natur från annat i tillvaron. Naturen har helt enkelt varit hela deras livsvärld. Att de skulle ha en uråldrig uppfattning om »naturens rättigheter« rimmar dessutom illa med belägg från flera håll för artutrotning och annan destruktiv exploatering även bland ursprungsbefolkningar. Den självromantiserande bild som representanter för dem gärna framhäver påminner mest av allt om Rousseaus »goda vildar«, nu med gröna förtecken.  

Bolivia har anmodat FN att ställa sig bakom en universell deklaration om »Moder Jords« rättigheter. Enligt denna är Moder Jord »en levande varelse« med »inneboende rättigheter« som gäller »utan någon som helst åtskillnad vad gäller organiska och oorganiska varelser«, vilka alla har »rätt till en plats och att utföra sin roll i Moder Jord för sitt harmoniska funktionssätt«.[11]

Jorden är onekligen en förutsättning för mänskligt (och annat) liv, men det gör inte jorden i sig till en levande varelse. Talet om »oorganiska varelser« är självmotsägande – en varelse är något levande och därmed alltså organisk. Och nog finns det livsformer vars funktionssätt svårligen kan ses som »harmoniska« för exempelvis de miljontals människor som infekterats av malariaparasiter eller de renar och människor som på våra breddgrader angrips av renstyngflugor. Harmoniargumentet bortser från de konflikter som är inbyggda i den naturliga tillvaron och som innebär att den enes död kan vara förutsättningen för den andres överlevnad. Naturen känns inte vid några rättighetskonventioner. Sådana skapas av människor. De kan givetvis utsträckas bortom den mänskliga sfären, men det är i så fall just människor som gör detta och vanligen som uttryck för att något i naturen har tilltalat mänskliga känslor – »Änglamarksupplevelsen«, om man så vill. 

Det finns förvisso fall där djur tillskrivs legala rättigheter, men det juridiskt möjliga är inte nödvändigtvis liktydigt med det moraliskt önskvärda. När en ecuadoriansk domstol år 2011 lät hajar bli målsägare i en rättegång om illegalt fiske[12] var det inte rimligare än åtalet år 1992 mot en get i Tanzania för att ha betat på en privat gräsmatta.[13] Hajarna vann målet, men den stackars geten fick fyra dagars fängelse.

DEN KANADENSISKE miljörättsspecialisten David R. Boyd har argumenterat för att naturen och enskilda ekosystem bör ses som juridiska subjekt i analogi med vad som gäller för företag.[14] Grundtanken är att ett utvidgat erkännande av rättssubjekt kan förändra världen till det bättre, men det enda som förefaller givet är väl att arbetsmarknaden för jurister expanderar. Resonemanget återkommer hos exempelvis Pella Thiel. »Menar vi verkligen att företag, men inte sjöar, har rättigheter?« frågar hon retoriskt i förordet till boken Naturens rättigheter.[15] Men varför skulle man inte kunna svara ja på denna fråga? Storföretag är visserligen inte i sig subjekt, men har styrelser vars medlemmar är det. Världsnaturfonden delade uppenbarligen Thiels ståndpunkt och utsåg henne 2019 till en av »Årets Miljöhjältar« med motiveringen att hon spred »budskapet om naturens självklara rättigheter«.[16]

Det »självklara« har Thiel formulerat i en artikel i Sveriges Natur.[17] Att floden Whanganui bland Nya Zeelands maorier »uppfattas som en del av en själv speglar en kulturell känslighet för det mer-än-mänskliga, där det är möjligt att lyssna till vad en flod säger«, får vi veta. Den känsligheten har till största delen förlorats i Västerlandet, skriver hon och anser att vi bör sträva efter att »förstå oss som delar av en levande helhet och höra vad naturen säger, bortom det mätbara.« 

Nu kan man sätta frågetecken för just den maoriska kulturella känsligheten. Den omfattade i varje fall inte det fredliga moriorifolket på Chathamöarna som maorier massakrerade och förslavade 1835; övergreppet har maorier i efterhand försvarat med hänvisning till sin egen krigarkultur.[18] Men även bortsett från romantiseringen av ursprungsbefolkningar, så är argumentet om rättigheter för sjöar, floder, berg och liknande naturföreteelser mystifierande snarare än klargörande.

Rättigheter är något som agenter gör anspråk på i kraft av att de har mål som de värdesätter och som de vill se framgångsrikt förverkligade. För att uppnå detta måste de ha tillgång till sådant som liv, frihet, hälsa och kunskap. Likaså måste de slippa sådant som hot, tvång, våld, manipulation och annat som hindrar målförverkligandet. Sådana nödvändiga värden blir föremål för agenters rättighetsanspråk, eftersom agenter per definition vill lyckas i sitt handlande. Rättighetsanspråk är däremot inte givna utanför människans värld.

En katt som vaktar framför hålet där en mus gömmer sig har förvisso ett mål, men kan inte klandras för att kränka musens rättigheter när den fångar och dödar sitt byte. Frågor om »rätt« och »rättigheter« uppkommer inte i naturen – där gäller bara de imperativ som följer ur respektive djurs artinstinkter: att jaga eller bli jagad, att äta eller ätas.

Och när vi sedan rör oss till potatisarnas och morötternas värld, för att inte tala om floderna, bergen och sjöarna, så finns inte ens någon instinkt om mål och medel för handen. Människor kan tillskriva natur, djur och växtlighet värde utifrån mänskliga kriterier – att de är bra för vår hälsa, att de är vackra att se, att vi kan lära oss något av dem och så vidare. Men allt detta är värden som naturen, djuren och växterna har för oss, som medel till något vi vill uppnå. Börjar vi tillskriva dem rättigheter så ägnar vi oss åt begreppslig voodoo – vi gör dem till våra avbilder och har en förväntan på att de ska interagera med oss. Av detta blir emellertid bara en sorts dockteater. När floden, våtmarken eller klimatet ska hävda sina rättigheter i domstol, så nog är det en människa som sitter där och för deras talan inför andra människor som ska övertygas med argument som bara människor kan uppfinna och förstå. Och det kan inte vara på något annat vis. I stället för att till varje pris söka undkomma det mänskliga perspektivet och ersätta det med fiktiva agenter borde vi göra mer för att inom detta perspektiv lyfta fram skönheten i berg och sjöar, geparder och tukaner.

THOMAS MALM är biolog, docent i socialantropologi samt professor i humanekologi vid Lunds universitet.

PER BAUHN är professor i praktisk filosofi vid Linnéuniversitetet, samt författare, debattör och kulturskribent. Hans senaste bok är Leva fritt och leva väl.


[1] Världsnaturfonden: »Det här kan du göra«. https://www.wwf.se/klimat/det-har-kan-du-gora/

[2] Greenpeace: »5 tips på vad du kan göra för klimatet«. https://www.greenpeace.org/sweden/nyheter/1949/5-tips-pa-vad-du-kan-gora-for-klimatet/

[3] Livsmedelsverket: »Frukt, bär, grönsaker och baljväxter«. https://www.livsmedelsverket.se/(X(1)S(30rbi4iw5t2oxqqcvvlvjjs0))/matvanor-halsa–miljo/miljo/miljosmarta-matval2/frukt-bar-och-gronsaker?AspxAutoDetectCookieSupport=1

[4] Kyrkomötets protokoll 2019-11-20. https://www.svenskakyrkan.se/filer/Beslut%20§135%20Studera%20klimatfrågor%20och%20naturens%20rättigheter.pdf

[5] Motion 2019/20:3306 av Rebecka LeMoine m.fl. (MP). https://data.riksdagen.se/fil/AC0D8601-DD86-4B86-889B-C77E4F11BBDA

[6] Alf Hornborg: »Objects don’t have desires: Toward an anthropology of technology beyond anthropomorphism«, American Anthropologist, 2021 (i press).

[7] Sylvia Balac: »Det är åter dags för råttornas hämnd – och vi förtjänar den«, Aftonbladet, 2019-07-19. https://www.aftonbladet.se/nojesbladet/a/qLVKAz/det-ar-ater-dags-for-rattornas-hamnd–och-vi-fortjanar-den

[8] För kritik av sådana argument, se Thomas Malm: »Teleologins återkomst – eller Vill gräsmattor verkligen bli vattnade?«, Folkvett 4/2018 (s. 7–34); Thomas Malm: »Bör nationalparker tillerkännas mänskliga rättigheter?«, Sans 9 (3), 2019 (s. 52–59); Per Bauhn: Leva fritt och leva väl, Stockholm: Fri Tanke, 2020, s. 205–212.

[9] För dessa och andra exempel, se Nikolas Berg, Ingrid Berg & Martin Hultman, Naturens rättigheter, Malmö: Roos & Tegnér, 2019. 

[10] Jenny Loftrup: »Konstnärer och forskare söker ny etik för människa och natur«, LUM, 1/2020, s. 12–13.

[11] Berg et al.: Naturens rättigheter, s. 55.

[12] Berg et al.: Naturens rättigheter, s. 48.

[13] Jan Bondeson: Lärda grisar och falska sjöjungfrur, Ystad: Kiviksgårdens förlag, 1994, s. 126.

[14] David R. Boyd: The rights of nature, Toronto: ECW Press, 2017.

[15] Berg et al.: Naturens rättigheter, s. 7.

[16] »WWF utser Greta Thunberg, Magnus Carlson och Pella Thiel till Årets Miljöhjältar«. https://www.wwf.se/pressmeddelande/wwf-utser-greta-thunberg-magnus-carlson-och-pella-thiel-till-arets-miljohjaltar-3435485/

[17] Pella Thiel: »Jämlikt möte med naturen«, Sveriges Natur, 2/2019. https://www.sverigesnatur.org/opinion/jamlikt-mote-med-naturen/ 

[18] Brian Barry: Culture and equality, Cambridge: Polity Press, 2001, s. 253–254.

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker