I postsanningens tid

Åsa Wikforss

Hur ska det märkliga påståendet att vi lever i postsanningens tid egentligen förstås?

Termen postsanning har kommit att bli en beteckning för vår tid, men i själva verket föregick den Donald Trump och Brexit med flera decennier. Den dyker upp första gången redan 1992, i en artikel av Steve Tesich, skribent i den vänsterorienterade amerikanska tidskriften The Nation. Tesich hävdar att amerikanska medier misslyckades med att granska Iran–Contras-affären (som bland annat handlade om att regeringstjänstemän under 1980-talet sålde vapen till Iran illegalt) och menar att detta lärde politikerna att de inte behöver bry sig om sanningen. En diktator skulle gnugga händerna, skriver ­Tesich, eftersom det verkar som om vi frivilligt bestämt oss för att leva i någon sorts värld av postsanning.

I boken The post-truth era från 2004 plockar den amerikanske författaren Ralph Keyes upp termen för att beskriva den politiska utvecklingen i USA efter Vietnamkriget. Faktum är att sanning och lögn var ett centralt ämne i den amerikanska debatten i kölvattnet av Irakkriget 2003, som baserades på en lögn: att det fanns massförstörelsevapen i Irak. Stephen Colbert, en populär komiker och tv-profil, använde sig av en närbesläktad term i det första avsnittet av sin politiska tv-satir The Colbert Report: »truthiness« (ungefär sanningsliknande), definierad som tendensen att basera sina övertygelser på det som känns sant, snarare än på goda grunder. George W. Bush var i skottlinjen – för sin okunnighet, sin vana att agera på magkänsla och sin ­benägenhet att ljuga när den politiska agendan så krävde.

Talet om postsanning har därför varit politiskt laddat från början, även om den politiska laddningen har skiftat genom åren. Ursprungligen handlade det om vänsterkritik av etablerade mediers ovilja att ifrågasätta den politiska makten, nu handlar det om att försvara sanningen i ett radikalt förändrat medielandskap. Men vad menas egentligen när man säger att vi lever i postsanningens tid? Ser man till ordets bokstavliga mening är det tämligen obegripligt: efter sanningen. Vi kommer aldrig att leva i en tid efter sanningen, eftersom sanningen finns här vare sig vi vill eller inte. Hur mycket man än vill att det ska vara falskt att global uppvärmning pågår så förblir det sant. När Oxford English Dictionary utser »postsanning« till årets ord 2016 noterar man mycket riktigt att »post« inte bör förstås i sin vanliga betydelse, utan att det snarare handlar om »post« i bemärkelsen att sanningen inte längre spelar någon roll, att den har blivit irrelevant. Den definition man erbjuder handlar om en situation där objektiva fakta spelar mindre roll för allmän opinion än känslor och tyckande.

Det ligger mycket i detta. Den nya tekniken har medfört möjligheter att använda sig av desinformation för sofistikerade påverkans­kampanjer som gör det allt svårare för medborgarna att fatta politiska beslut på basis av fakta. Samtidigt vore det ett misstag att bara fokusera på de skador som desinformationen gör när det gäller direkt manipulation av väljar­beteende, eftersom många av skadorna är mer indirekta. Det är inte heller så att det bara handlar om farorna med desinformation, utan också om närliggande faror som har med hat och hot att göra. 

FÖR ATT FÅ en djupare förståelse av vad som karaktäriserar postsanningens tid och hur den är kopplad till demokratins kris behöver vi granska tidens trender. Kännetecknas vår tid verkligen av att sanningen blivit irrelevant, som Oxfords ordbok föreslår? Det beror på vad man menar. På sätt och vis ­skulle man kunna hävda motsatsen – i en viss mening har sanningen blivit mer relevant. Den stora informationstillgången har medfört att vi plötsligt har bestämda åsikter om en hel massa saker som vi tidigare inte hade någon uppfattning om. Det är ju bara att googla lite om Sydkoreas coronahantering eller om klockgrodornas habitat för att man genast ska ha bestämda uppfattningar i ämnet. Och alla tror vi att vi står på sanningens sida, även när vi inte gör det. Inga människor skulle hävda att deras åsikter visserligen är falska men att de ändå håller fast vid dem. Rent filosofiskt vore en sådan position obegriplig. Att ha en övertygelse om något innebär ju just att man håller detta för sant. Om jag tror att det finns öl i kylskåpet kan jag inte samtidigt (medvetet) tro att det är falskt att det finns öl i kylskåpet.

Postsanningens tid handlar därför knappast om att vi som individer inte längre bryr oss om att tro vad som är sant. Men i en annan bemärkelse verkar det faktiskt som om sanningen tappat sin relevans. Det har med den politiska lögnen att göra. Att politiker ljuger och ger löften de inte avser hålla är knappast en nyhet. Som den tysk-amerikanska filosofen Hannah Arendt betonar i sin berömda essä »Lying in Politics« (1971), har bedrägeri och lögner använts som medel för att uppnå politiska mål sedan tidernas begynnelse. 

Det som kännetecknar samtiden, menar vissa, har att göra med vår acceptans av lögnen. Enligt Tesich skedde det en viktig förskjutning (i alla fall i USA) redan under 1980-talet. När Nixon avslöjades som lögnare i samband med Watergateskandalen blev detta hans fall. Reagans lögner om Iran–Contras-affären tolv år senare lät allmänheten däremot passera. Detsamma gäller Bushs lögn om massförstörelsevapen i Irak – även när lögnen blev allmänt känd, blev det inte en skandal. Presidentvalet 2020 gjorde det också alldeles klart att Trumps väljare inte låtit sig avskräckas av hans många och uppenbara lögner under tiden som president. Även om han förlorade valet, fick han fler röster än i 2016 års val.

NÄR MAN PRATAR om postsanningens tid är detta en av de saker som avses: vi har kommit att acceptera att våra politiker ljuger. I en artikel i Nature år 2016,»Post-truth: A guide for the perplexed« skriver den amerikanska filosofen Katherine Higgins att grundantagandet inte längre är att politiker ska tala sanning. Även om det länge varit en kliché att politiker ljuger, menar Higgins, var antagandet ändå att lögnen var ett avsteg från det som kan förväntas av en politiker. Det finns till och med forskning som tyder på att vi numera godtar lögner. Man har observerat att även när människor fått veta att en politiker sprider falska påståenden, så rycker man på axlarna. I ett experiment lät forskare Trumpanhängare och anhängare till Bernie Sanders veta att deras politiker sagt ett antal falska saker. I Trumps fall gällde det bland annat påståendet att brottsligheten i innerstäder nått rekordnivåer och i Sanders fall att valdeltagandet under 2016 var det lägsta på över tjugo år. Man undersökte sedan om detta påverkade väljarnas känslor för dessa politiker. Det visade sig att väljarna accepterade att påståendena var falska men att det inte förändrade inställningen till vare sig Trump eller Sanders. De som gillade Trump från början fortsatte att gilla honom, också efter att man fått veta att han sprider falska påståenden, och detsamma gällde Sanders väljare. Problemet är alltså inte att man inte accepterar faktakorrigeringen och fortsätter att tro det falska, utan att man accepterar korrigeringen men struntar i att politikern ljög.

Detta kan möjligen fånga något i tiden. För inte så länge sedan ville politiker ogärna ertappas med en lögn och gjorde vad man kunde för att slingra sig. Men när det gäller dagens politiker på världsarenan, inte bara Trump och Putin, utan också politiker som Victor Orbán och Boris Johnson, tycks man oroa sig mycket litet för detta. Man säger en sak ena dagen, raka motsatsen nästa, och struntar fullständigt i om det man säger avslöjas vara falskt. Att dessa politiker ändå skördar framgångar tyder på att vi bryr oss mindre om sanningen i dagens polariserade och hårdnade debattklimat än vi gjort tidigare, och i den meningen har sanningen blivit irrelevant. Försöken att faktakontrollera kommer då inte att ha någon effekt på våra politiska preferenser. Vad vi bryr oss om är att politiker är villiga att säga de saker som gynnar vår sida!

MEN DET KAN förstås finnas många olika förklaringar till att man fortsatt är positivt inställd till en politiker som far med osanning, vilket forskarna också konstaterar. En förklaring kan vara att man helt enkelt antar att även om påståendet var falskt så var det inte medvetet falskt – det var inte en lögn, med en avsikt att bedra, utan bara ett misstag och alla kan göra sådana. En annan förklaring kan vara att man anser att även om just detta påstående var falskt, så kunde det ha varit sant, givet vad vi vet om världen (till exempel om samhällsutvecklingen), och det gör lögnen mindre moraliskt tvivelaktig – särskilt om den kommer från en som hör till den egna politiska sidan. Ett berömt exempel i Sverige var en reaktion av en användare på Facebook efter att det avslöjats att det var en fejkad nyhet att en elev tvingats till kvarsittning eftersom hon haft svenska flaggan på mobilskalet: »Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå.«

Det finns också ett annat skäl till att man accepterar en politisk lögn. När det gäller Trumps falska påståenden om brottsligheten i innerstäder, vet hans väljare att detta är kod för ett annat påstående: att det är de svarta som ligger bakom brottsligheten (eftersom de historiskt associeras med nedgångna stadskärnor). Det handlar alltså om det som kallas för hundvissling, där man säger en sak explicit men vet att de avsedda mottagarna uppfattar och uppskattar det implicita (i detta fall det rasistiska) budskapet. 

Måhända ligger det därför något i att sanningen blivit politiskt irrelevant. Postsanningens tid handlar i så fall om en förskjutning i våra värderingar: sanningsenlighet inom politiken värderas lägre än under tidigare perioder i den moderna demokratins historia, särskilt om man jämför med decennierna ­efter andra världskriget då människor fortfarande hade diktaturens fasor i färskt minne. Om detta stämmer utgör det utan tvekan ett hot mot det demokratiska samhället, eftersom det uppmuntrar demagoger och lögnare att bli politiker och kan leda till en situation där sanningen underordnas politiken. Samtidigt kan detta inte räcka som en karaktärisering av postsanningens tid. Det är ju inte så enkelt att alla håller med om vad som räknas som en lögn eller att alla faktakontroller accepteras. Tvärtom kännetecknas vår samtid av stor ­oenighet. Sanningens kris handlar inte bara om att vi inte längre bryr oss om sanningen inom politikens sfär, utan om att det blivit så förtvivlat svårt att enas om vad som är sant och falskt, om vad som utgör kunskap

 

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker