Svenskarna och religionen

Text: Lotta Knutsson Bråkenhielm

Även om de flesta i vårt land inte tror på någon övernaturlig makt eller på evigt liv efter döden, så är vi mer »religiösa« än vi föreställer oss.

I första avsnittet av den svenska komediserien Halvvägs till himlen sitter den
unge kyrkoherden Albin (spelad av Johan Glans) på bussen till sin nya arbetsplats i
Östra Nöbberup. Mitt emot honom sitter två uttråkade tonårsflickor försjunkna i sina smarttelefoner. När de får se hans prästkrage tänds ett lojt men ändå lite nyfiket intresse. »Är du präst, eller?« frågar den ena. »Ja, jag är präst«, svarar Albin entusiastiskt. »Vadå, tror du på Gud, eller?« frågar den andra. Albin börjar då ivrigt förklara vad han tror och berättar att det finns en app där man kan testa om man är religiös eller inte. Flickorna ser måttligt intresserade ut. Jag vill påstå att detta samtal om kristen tro är typiskt svenskt (varom mer senare): den snälle prästen som vill vara modern och locka människor att själva utforska vem de är och vad de tror på, och det skeptiska intresset inför något som förefaller främmande, konstigt, kanske lite töntigt, men ändå välbekant på något sätt –flickorna kunde ju snabbt identifiera att Albin var präst och rimligen borde tro på Gud.

Vi svenskar har ett lite komplicerat och ambivalent förhållande till religion. Sverige är ett kristet land sedan över tusen år och har haft en evangelisk-luthersk statskyrka i femhundra år, men anses i dag vara ett av världens mest sekulariserade länder. Ändå föredrar de flesta av oss att vara medlemmar i ett religiöst samfund. Själv är jag mycket typiskt svensk i detta avseende: jag är icke troende medlem i Svenska kyrkan sedan jag döptes, och på mitt nattduksbord ligger frälsarkransen fromt på ett enkelt träfat.

Svenskarnas förhållande till religion är ämnet för religionshistorikern David Thurfjells bok Det gudlösa folket:

Sverige ses som ett av de mest sekulariserade länderna. Frågar man svenskarna om de tror att det finns en gud svarar bara 23 procent ja. Det är extremt lågt jämfört med andra länder. Snittet i Europa är på 52 procent. I Mellanöstern svarar så gott som alla ja. Tittar man däremot på svenskarnas beteenden blir bilden genast en annan. 80 procent betalar avgift till olika religiösa samfund, och majoriteten firar kristna högtider som påsk och jul. Det är också vanligt, även bland svenskar som inte kallar sig kristna, att manifestera livets stora händelser, som bröllop och begravning, i kyrkan.


Svenskar är således inte särskilt religiösa om man med detta menar att omfatta religiösa trosföreställningar, såsom att tro på Guds existens. Om man däremot menar att bete sig religiöst, till exempel genom att tillhöra ett kristet samfund eller genom att delta i religiösa ritualer, tycks de flesta av oss vara religiösa. Om vi vidgar begreppet »religiös trosföreställning « till att omfatta även sådant som att tro mer allmänt på en högre makt eller något diffust andligt, blir det än mer komplicerat. Det finns nämligen undersökningar som visar att över 50 procent tror på någon form av andlig kraft eller något andligt inom varje människa.


Inte så sekulariserade
En annan författare som diskuterar svenskarnas förhållande till religion är teologen Joel Halldorf. I en tidningskrönika skriver han:
Sekulariseringen påstås ibland ha gjort oss mindre religiösa, men stämmer det verkligen? Är det inte snarare så att kyrkan ersatts av annat? Till de främsta katalysatorerna för andliga erfarenheter hör numera natur, musik och konst?

Poeter, filosofer och människor i allmänhet fortsätter att drabbas av existentiell svindel.
Även han menar att vi inte är fullt så sekulariserade som vi gärna vill tro: »Sverige kallas ibland för världens mest sekulariserade land, men sökandet efter det heliga finns som en underström också i det sekulära«, vilket han skildrar i sin bok Gud: Jakten.


Den användning av ordet »religiös« som Joel Halldorf åsyftar tycks främst, om jag tolkar honom rätt, handla om upplevelser och känslor, alltså en tredje variant av att vara religiös: ett sätt att leva och förhålla sig till verkligheten, såsom att känna förtröstan inför det gudomliga eller förundran inför världen. I den meningen skulle vi alla vara andliga sökande varelser som upplever världen på ett religiöst sätt. Detta intryck bekräftas i en annan artikel av Halldorf:
I grund och botten är alla religiösa: vi tror på saker som inte kan bevisas i laboratorier. Sådant som kärlek, mening, mänskliga rättigheter och människovärde.
Problemet med en sådan användning av begreppet, förutom att man upprättar en märklig dikotomi mellan »religiöst« och »det som kan bevisas i laboratorier«, är att en definition enligt vilken alla meningsskapande tankemönster, gemensamhetsskapande upplevelser eller andra starka upplevelser betecknas som religiösa tenderar att bli alltför vid och därmed meningslös. (Till och med självaste Richard Dawkins skulle i så fall vara religiös.)


Medan den kristne Halldorf fokuserar på våra inneboende behov av andlighet och existentiell mening, intresserar sig den postkristne (se nedan) Thurfjell, även om han inte förnekar dessa behov, för de tankeströmningar som format svenskars förhållande till religionen, främst kristendomen. Trots att många svenskar, kanske de flesta, »lever ett liv som på många sätt genomsyras av uppenbart religiösa praktiker«, betecknar man sig inte gärna som kristen eller som religiös. Detta är snarare något som »andra« är, delvis beroende på att begreppen »kristen« och »religiös« har kommit att förknippas med dels orimliga försanthållanden (till exempel att vi härstammar från Adam och Eva), dels något som är lite fantasilöst och tråkigt (såsom att man inte får dricka sprit eller ha sex före äktenskapet).


Jag minns själv från min sekulära uppväxt att de få människor i min närhet som identifierades som kristna var lite »konstiga«, i alla fall tyckte jag det då.
Intressant nog är ändå så många som nära 80 procent av svenskarna medlemmar i religiösa samfund. Jämför man med graden av religiös tro innebär det att 44 procent av svenskarna är betalande medlemmar »utan att, i fråga om tro, praktik eller självbild, vara religiösa«. Denna stora grupp – mellan de fullt sekulariserade, vilka utgör endast ca 15 procent av befolkningen, och de öppet engagerade och praktiserande religionsutövarna – benämner Thurfjell »postkristna«. Han pekar på de kulturella »avlagringar« av evangelisk-luthersk kristendom som ständigt finns närvarande i form av traditioner, attityder och föreställningar. Tydligt är sådant som högtider, namnskick och tideräkning, men även mer subtila företeelser: »tankemönster, estetik, självförståelse, attityder och känslostrukturer«.


Ett exempel är att religion och religiös tro främst förknippas med den enskilda individens tro och dennas inre liv. »Kyrkans organisation, kollektivet och de yttre rituella handlingarna är mindre viktiga i sammanhanget.« Detta hänger samman med den centrala position som bibelordet har inom lutherdomen. Vidare finns det en föreställning om att religion främst handlar om ett antal trosföreställningar som den troende bör hålla för sanna, för att betraktas som troende. Det är ju genom tron allena som människan, enligt Luther, kommer till frälsning. En bekräftelse på detta hör jag i ett samtal på Klubb Apollo med författaren Torbjörn Elensky. Han berättar att han gick ur Svenska kyrkan »därför att jag är så djupt protestantiskt präglad att jag inte kan vara med i en kulturgemenskap som jag inte tror på. Om jag varit jude, katolik eller muslim då skulle jag känna att här finns också ett annat sorts arv, en gemenskap.«


Ett annat intressant exempel som David Thurfjell ger är vår benägenhet att inte bara acceptera, utan också vara beredda att anpassa oss efter seder och bruk vi uppfattar som främmande eller annorlunda. Vi är måna om att bemöta andra människor respektfullt och med intresse. I detta finns dock en risk för en nedlåtande attityd: jag måste ta ansvar för hela situationen eftersom »den andra« inte förväntas kunna göra det. Han menar dock inte att denna attityd är uteslutande kristen, utan också kan handla om en white man’s burden-hållning. Det kan finnas ett samband med den europeiska, kristna missionsverksamheten och därmed sammanhängande upplevelse av ansvar för världens fattiga och utsatta. Själv känner jag igen denna hållning från exempelvis »handskakningsdebatten«. Många människor anser att vi självklart måste acceptera att det finns ett fåtal muslimer i Sverige som med hänvisning till sin religion inte tar en person av motsatt kön i hand. Men den som betraktar muslimen som jämlike borde väl kunna förvänta sig att denne, liksom vi andra, anammar de hälsningsritualer som råder i det offentliga rummet i den kultur som hen befinner sig i?

Ytterligare ett exempel hämtar jag ur ett poddsamtal med David Thurfjell. Han nämner här den respekt för överheten som Luther lärt oss. Denna behöver inte innebära okritisk underkastelse och lydnad, utan kan även komma till uttryck i stark tillit till myndigheter och makthavare, något som blivit tydligt under coronapandemin. Denna tillit till överheten är starkast i lutherska länder, påpekar Thurfjell.

Omdöme och samvete
Till situationen under coronapandemin och hur denna avslöjar hur »kristna« vi är, anknyter Susanne Wigorts Yngvesson, professor i teologisk etik, i en artikel i Axess. Under den pågående pandemin har Sverige utmärkt sig som ett land där man inte inför utegångsförbud och andra tvingande restriktioner. Regering och myndigheter föredrar i stället att utfärda rekommendationer och vädja till folks eget omdöme, ansvarskänsla och samvete. Det sistnämna begreppet är intressant: inom teologin och filosofin syftar det bland annat på »varje persons förmåga till självreflektion och en inre röst«, och att vädja till detta är uttryck för »en romersk-katolsk och luthersk uppfattning om samvetet och människans förmågor«, menar Wigorts Yngvesson. Hon fortsätter:
[V]i sägs bo i världens mest sekulariserade land, men när vi ställs inför en hotande kris förväntas vi agera med dygder som har rötter i den antika filosofin och i den kristna traditionen. I Sverige har språket sekulariserats och begrepp som samvete undviks, men svensken förväntas ändå följa sin plikt och ansvarskänsla.

Artikeln avslutas med:
Världen över har den svenska coronastrategin väckt både beundran och motstånd. Sett ur samvetsfrihetens perspektiv kan Sverige samtidigt ha urskilt sig som det mest kristet idéburna landet. […] Den svenska linjen har varit att lita på att folk lyssnar till och följer sitt samvete, att de har frihet, förmåga och potential att agera i riktning mot det som är gott och rätt. Att Sverige resonerar så kristet idéburet är en paradox som kan fresta oss att ompröva självbilden som världens mest sekulariserade land.

Detta stämmer väl med Thurfjells reflektioner: vi identifierar oss inte som troende kristna eller som religiösa, men vi tänker och handlar på ett sätt som kan betraktas som kristet även om vi själva inte är medvetna om det.

Den tredje betydelsen av begreppet »religiös« som jag nämnt ovan: ett sätt att uppleva världen, behandlar David Thurfjell i sin nyutkomna bok Granskogsfolk. Han menar att svenskarnas känsla i och inför naturen är närmast religiös. (I denna betydelse är jag själv inte det minsta typiskt svensk; jag tycker bara att naturen är tråkig.) Den tar sig uttryck i en känsla av samhörighet och sammanhang:

För den som tar sig tid att stanna upp och ta in detta berättar skogen, genom sitt myller av liv, om en verklighet där varelser hänger samman och den inbjuder därmed till en livsupplevelse där man själv inte är ensam, utan sammanlänkad med ett större sammanhang. Denna erfarenhet, berättar många, upplevs som en tröst.
Skogen ger en erfarenhet av att vara omsluten av livsformer med vilka man delar grundläggande livsbetingelser. Allting som kommer och går, den spirande livsviljan och förruttnelsen, livet och döden, alltings ofattbara och obarmhärtiga skönhet. […] att allt liv delar villkor och att vi liksom sitter i samma båt.


Detta bekräftas också i andra studier, till exempel en som avslutades 2015 om hur människor hanterar allvarliga livskriser. Denna gjordes av sociologen Fereshteh Ahmadi som ursprungligen kommer från Iran och som tidigt förundrades över svenskarnas känsla inför naturen. »I studien svarar 68 procent att de i första hand vänder sig till naturen för att få tröst, medan endast 14 procent väljer kyrkan.« Vi människor (inte bara svenskar) tycks ha behov av att tillhöra något, till exempel en ideell rörelse, en klubb, ett religiöst samfund. Vi vill markera livets stora händelser och övergångar med ritualer. Vi blir berörda av vacker musik och konst. Vi känner frid och storslagenhet ute i naturen. Vi har en instinktiv känsla för när något orättfärdigt sker. Vi upplever förundran när vi ställs inför vissa situationer och befinner oss i vissa miljöer. Vi har behov av att ingå i en kedja både framåt och bakåt i tiden, att tillhöra en kulturell tradition, att dela upplevelser och erfarenheter med andra. I den extremt vida meningen är vi alla religiösa.

I december inleds kyrkoåret. Jag tar då fram adventsljusstaken, som alltid fanns på plats i mitt (synnerligen icke-religiösa) barndomshem, och arrangerar julkrubban. Här samsas den heliga familjen, tillverkad i halm och inköpt i Prag för många år sedan, med tomtar, stjärngossar, två blå älgar, en astronaut, tre vise män i glitterkostym, Lilla My, en hund i tomteluva, en rosa flamingo, två tjocka munkar – och så Darwin. Men Jesusbarnet lyfts inte fram förrän på julafton, så det så!

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker