Köper vi stöldgods?

TEXT: PETER SINGER

Diktatorer i utvecklingsländer berikas av export av naturresurser utan att vi konsumenter i importländerna har en aning om att vi finansierar förtryck, konflikter och till och med folkmord. 

Man kunde tro att upptäckten av olja eller mineraler i ett utvecklingsland skulle öka landets välstånd och höja dess levnadsstandard. Det som faktiskt händer är emellertid så ofta det motsatta att situationen har blivit känd som »resursernas förbannelse«. I en studie av utvinningsindustriers inverkan på fattiga befolkningar fann Michael Ross, statsvetare vid University of California i Los Angeles, att levnadsstandard och livskvalitet i de länder som är beroende av att sälja mineraler och olja tenderar att vara mycket lägre än man skulle förvänta sig mot bakgrund av ländernas inkomst per capita. Mineralberoende är starkt korrelerat med extrema inkomstklyftor i befolkningen, hög fattigdom, ovanligt höga nivåer av korruption, auktoritära regeringar, höga militära utgifter och inbördeskrig. Ross resultat stämmer med vad som framkom i en tidigare, inflytelserik studie av naturresurser och ekonomisk tillväxt utförd av de amerikanska nationalekonomerna Jeffrey Sachs och Andrew Warner.

Angola, den näst största oljeproducenten i Afrika söder om Sahara, är ett exempel på ett land som drabbats av resursernas förbannelse. Den amerikanske journalisten Nicholas Kristof beskriver Angola som »proppfullt av olja, diamanter, Porschekörande miljonärer och småbarn som svälter ihjäl«. FN:s barnfond Unicef rankar Angola som världens värsta land mot bakgrund av hur många barn i landet som dör före fem års ålder. I Angola bor Isabel dos Santos, Afrikas rikaste kvinna, vars förmögenhet uppgår till tre miljarder dollar. Hon är dotter till landets autokratiske härskare, José Eduardo dos Santos (president fram till 2017), och affärstidskriften Forbes skriver:

Varje större angolansk investering som innehas av [Isabel] dos Santos härrör antingen från att hon lagt beslag på ett stycke av ett företag som vill göra affärer i landet eller från ett streck med presidentens penna som gav henne en andel av vinsterna.

Det betyder att ett stort etiskt frågetecken vilar över varje oljeföretag som köper landets värdefulla resurser från det statligt ägda oljebolaget.

Ekvatorialguinea är den tredje största oljeproducenten i Afrika söder om Sahara, och eftersom landet har en så liten befolkning som 730 000 invånare har man Afrikas högsta bruttonationalprodukt per capita. Ändå är Ekvatorialguinea ett annat offer för resursernas förbannelse, rankat på plats 136 av 187 länder på FN:s index för mänsklig utveckling (HDI) och med en stor befolkningsandel som lever i extrem fattigdom.

Sedan 1979 har landet styrts av Teodoro Obiang Nguema Mbasogo, som den prodemokratiska organisationen Freedom House har beskrivit som en av världens »mest kleptokratiska nu levande autokrater«. Obiang tog makten i en militärkupp och har torterat och avrättat många av sina politiska motståndare. Val som han hållit har av internationella observatörer karaktäriserats som mycket långt under demokratiska normer. Obiang och hans son och självskrivne efterträdare, Teodorin Obiang, äger ett flertal privatflygplan, lyxbilar av märken som Lamborghini, Ferrari och Bentley, liksom lyxvillor på platser som Malibu, Potomac, Madrid och Kanarieöarna. Mellan 2005 och 2007 deponerade Teodorin Obiang 75 miljoner dollar i en amerikansk bank som senare betalade 25 miljoner dollar i böter för att ha brutit mot bestämmelser om penningtvätt. Till de företag som gjorde affärer med den äldre Obiangs regering hör Chevron Texaco, Exxon Mobil, Hess och Marathon Oil.

HANDEL MED DIKTATURER

Demokratiska regeringar handlar ofta med länder vars regimer de ogillar. Endast i extrema fall, som Sydafrika under apartheid, ifrågasätts denna neutralitet. USA har angripit Kina för dess åsidosättande av mänskliga rättigheter, samtidigt som man ökat sin handel med detta land. USA fortsatte också att handla med Ryssland samtidigt som man fördömde den ryska interventionen till stöd för separatister i östra Ukraina. Vi antar vanligen att handel är något etiskt och politiskt neutralt. Men ibland innebär handel med ett land ett etiskt ställningstagande som måste underkastas offentlig granskning.

När företag handlar med regeringar som de under dos Santos och Obiang, accepterar de outsagt regeringens rätt att sälja de resurser som ligger inom landets gränser. De hejdar sig inte för att fråga: Vad ger en diktator moralisk rätt att sälja resurserna i det land som han eller hon styr? Filosofer som tysken Thomas Pogge och amerikanen Leif Wenar har börjat ställa den frågan, och inte bara i akademiska tidskrifter. Pogge är professor vid Yale University, där han leder Global Justice Program. Han är också grundare av Academics Stand Against Poverty, en organisation som försöker göra något åt den globala fattigdomen, och författare till boken World poverty and human rights. Leif Wenar, professor i filosofi vid Stanford University, har skrivit boken Blood oil och grundat Clean Trade, ett försök att förändra de internationella handelsregler som leder till att konsumenter utan att inse det finansierar förtryck, konflikter och till och med folkmord. Wenar beskriver den nuvarande situationen:

»Konsumenter köper stöldgods varje dag«, eftersom råmaterialet i produkter som sträcker sig från bensin till mobiltelefoner har tagits från några av världens fattigaste folk, »ibland genom stöld, ibland med våld«. Därefter kan stöldgodset »strömma genom det globala handelssystemet under skydd av en regel som är föga mer än en täckmantel för stöld«.

Länder som är rika på resurser som olja och mineraler har höga nivåer av korruption och diktatoriskt styre. Detta är inte en slump. Möjligheten att ta kontroll över de enorma intäkter som kommer från olje- eller mineralexport är en ständig frestelse för militärer och andra som har möjlighet att störta civila regeringar. Om störtandet av regeringen inte medförde kontroll av dessa resurser, skulle frestelsen att göra en statskupp vara mycket mindre.

Under rubriken »Ren handel med naturresurser« på Clean Trades webbplats presenteras konkreta åtgärder som enskilda länder kan vidta. För det första bör de identifiera de värsta regimerna som drabbats av resursernas förbannelse. Därefter bör de anta en lag om ren handel som förbjuder alla parter som de har jurisdiktion över att göra affärer med exportörer av resurser från dessa länder. Det kan förefalla idealistiskt att förvänta sig att något land ska ta första steget i en fråga som denna, eftersom det troligen skulle öka kostnaden för de naturresurser som landet köper. Och innan andra länder inför liknande lagstiftning skulle det inte åstadkomma mycket, men i Blood oil ger Leif Wenar exempel på lika idealistiska kampanjer som faktiskt lyckats. Hit hör det brittiska beslutet att avskaffa slavhandeln och, från senare tid, den internationella rörelsen mot mutor, som ledde amerikanska kongressen att anta en lag mot korrupta metoder i utlandet 1977 som därefter fick andra stater att införa liknande eller starkare lagstiftning. Dessa lagar har inte eliminerat mutor, men genom att göra bruket långt mer riskfyllt för individer och företag baserade i utvecklade länder har de minskat problemets omfattning.

En vägran att köpa naturresurser från länder som styrs av rovgiriga diktatoriska regimer är inte detsamma som att införa en total handelsbojkott mot landet. Sådana bojkotter kan vara skadliga för enskilda medborgare i det land som bojkottas. Förnybara resurser som jordbruksprodukter och fabrikstillverkade varor kan fortfarande handlas. Men när ett företag eller en stat accepterar diktatorers rätt att sälja de icke-förnybara naturresurserna i det land de styr över, accepterar man också diktatorernas anspråk på legitim auktoritet över dessa resurser. Att göra det, hävdar Wenar, är att medverka till att kränka befolkningens rätt till det egna landets resurser.

En uppenbar invändning mot förslaget från Clean Trade är att det skulle innebära diskriminering av produkter från vissa länder och därför strider mot Världshandelsorganisationen WTO:s regler. Lorand Bartels, som undervisar i WTO-rätt vid University of Cambridge, har hävdat att invändningen kanske inte är giltig. Hans ståndpunkt bygger delvis på ett fall där EU:s förbud mot import av produkter från säljakt godtogs för att det ansågs falla under WTO:s regel som låter stater förbjuda import när detta behövs för att skydda allmänhetens moral. Appellationsdomstolen ansåg att medlemsländerna borde »ges visst utrymme att själva definiera och tillämpa begreppet ›allmänhetens moral‹ i enlighet med sina egna värdesystem«. Det vore inte svårt för en stat att argumentera för att allmänhetens moral hotas av att man öppet godkänner handel med en korrupt diktator som behåller det mesta av vinsterna själv snarare än att använda dem till gagn för landets befolkning. Argumentet är att människor som vet att varor och material importeras på detta sätt kan bli mer toleranta mot jämförbart beteende, som att ta emot mutor eller köpa stöldgods i sitt eget samhälle.

DEMOKRATI SKYDDAR BEFOLKNINGEN

En regering som inte kan visa att den representerar folkets vilja saknar legitimitet. Samma slutsats kan vi nå genom ett klassiskt utilitaristiskt argument: demokratiskt valda regeringar hyser större omsorg om sitt folk än regeringar som inte måste svara inför en väljarkår. I internationell rätt har denna syn på legitimitet vunnit alltmer stöd de senaste åren, även om det ännu inte kan sägas vara majoritetsuppfattningen.

En förändring av vad som är en legitim regering lär inte komma snart. Det finns handfasta praktiska skäl för att erkänna och kommunicera med regeringar som har effektiv kontroll över sitt territorium. Men vi skulle kunna övergå till ett tvåstegssystem, där vissa regeringar erkänns endast för att de kontrollerar sina territorier, medan andra erkänns som legitima, det vill säga berättigade att inneha den makt de har. För närvarande, i avsaknad av en sådan distinktion, använder organisationer som WTO den tidigare och lägre normen för att avgöra vilka regeringar som är acceptabla som förhandlingspartner för medlemskap och handelsförhandlingar. Men med tanke på det stora moraliska värde som internationella deklarationer och fördrag tillskriver demokrati, är det inte omöjligt att detta på lång sikt kan förändras. WTO skulle då vara ett lämpligt internationellt forum för att avgöra vilka regeringar som har rätt att sälja naturresurserna i det land som de styr över.