Den demokratiska freden

TEXT: MÅRTEN WIKFORSS

Demokratiska länder för inte krig mot varandra och för även färre krig över huvud taget. I en värld där antalet demokratier blir färre kommer således krigen sannolikt att bli fler.

Den långa kampen om rösträtt som föregick den moderna demokratins genombrott var en kamp för inflytande och därmed också för makt över eget liv. Ren nöd och hunger var ofta folkflertalets verklighet. Det var en verklighet som med få undantag inte delades av dem som bestämde. Om folk led under förd politik var de hänvisade till hoppet om barmhärtighet – någon egen möjlighet att påverka det politiska utfallet fanns inte före demokratins genombrott. Förändringen kom sakta och stegvis. Inte sällan spelade krig och katastrofer in i utvecklingen – händelser som med obarmhärtig tydlighet gjorde klart vari skillnaden mellan folk och folk bestod: Hungrig. Mätt. Levande. Död.

Striden för allmän och lika rösträtt handlade bland annat om det rimliga i att de som verkligen berördes av förd politik också skulle få påverka dess innehåll. De som var tvungna att ge borde också ha rätten att få. De som, med de svenska rösträttsförespråkarnas ord, under plikt kunde tvingas »ikläda sig blodig skjorta för fäderneslandet«, borde också ha rätt att utifrån egna erfarenheter få vara med och avgöra de beslut som fattades. När kampen om verkligt folkligt politiskt inflytande, med allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor, kulminerade i flera europeiska länder handlade det till stor del om följderna av ett krig – Det stora kriget. I bestämd form. Det dittills enda världskriget och det första stora krig där striden inte i första hand utkämpades av militär, utan av folket självt. Ett folkens krig. Skillnaden stavades i antalet offer. Den slakt i industriell skala på unga män som kriget innebar raserade alla illusioner om slagfältets ärofyllda prövningar och ärrade även de mest ryggstela befälhavare. För den franske marskalken Philippe Pétain, som på nära håll bevittnade köttkvarnen vid Verdun, kom det att sitta så djupt att han våren 1940 hellre förrådde sitt land än behövde uppleva en repris.

SLAKTEN TILL trots kom det att dröja till krigets sista år innan de skilda perspektiven hos dem som slogs i skyttegravarna och dem som beslutade om politiken blev en avgörande fråga. Det politiska inflytande som arbetarklassen i både Tyskland och Storbritannien skaffat sig decennierna före kriget hade rört inrikespolitiska frågor. Utrikespolitik och diplomati var däremot de privilegierades eget revir och något som vanligt folk varken ansågs ha förmåga eller behov av att lägga sig i. Detta var, för att citera habsburgaren Klemens von Metternich, »inget för pöbeln«. Vad de offrades för var istället överenskommelser om kolonier och territorier stadfästa under tissel och tassel av några få utvalda som utifrån oklara syften och vid undanskymda möten spelade högt – fast i slutändan alltid med andras liv.

Svekets omfattning lades i öppen dager när bolsjevikerna i samband med den ryska revolutionen 1917 lät offentliggöra den ryske tsarens omfattande diplomatiska korrespondens. Redan den 12 december började dokumenten publiceras i Manchester Guardian. En utmattad värld reagerade med logisk bestörtning och med krav på att hemlighetsmakeriet ersattes med en »ny diplomati«, en demokratisk och folkförankrad utrikespolitik. Detta var inget nytt anspråk från vare sig liberaler eller arbetarrörelsen, men i 1919 års socialdemokratiska partiprogram kom nu kravet på »folklig kontroll« att hamna överst i avsnittet om internationella frågor. För svensk del resulterade kraven på ökad öppenhet två år senare i bildandet av utrikesnämnden, vars tillblivelse innebar slutet på kungens mer än hundra år gamla rätt att bilda hemliga utskott för hantering av känsliga frågor såsom utrikespolitik. Liknande reformer genomfördes i andra demokratier. Med folklig insyn och folkligt inflytande skulle rösträttsberättigade medborgare aldrig mer behöva utkämpa krig som de inte själva godkänt. Om det nu ens skulle bli några fler krig – för varför skulle vanligt folk medvetet dra krigets olyckor över sig om de hade ett val? Det var den fråga som filosofen Immanuel Kant ställt drygt hundra år tidigare i Den eviga freden och där han landade i slutsatsen: Låt den framtida fotsoldaten avgöra!

YTTERLIGARE HUNDRA år senare har krigen naturligtvis inte tagit slut. Det krig som skulle göra slut på alla andra krig följdes redan tjugo år senare av en ännu större katastrof, och även om världen därefter sluppit fler världskrig har den inte sluppit krig. Här finns dock skäl att stanna till en stund. Ett mönster har sedan dess uppstått och fortsatt att gälla, de många konflikterna till trots: att demokratier aldrig för krig mot varandra. Sedan de första forskningsrapporterna påtalade sambandet i början på 1970-talet har det fortsatt att hålla streck: demokratier för inte krig mot andra demokratier och är rent generellt inblandade i färre konflikter. Den optimism som bröt ut i samband med Sovjetunionens och murens fall var således välgrundad.

Dåvarande kommendörkapten Hans von Hofstens konstaterande i en debattartikel i Dagens Nyheter den 20 oktober 1991 tjänar som en god illustration på den optimism som då spirade:

Krigsrisken mellan supermakterna är för överblickbar tid eliminerad. Östersjöns stränder besätts i dag av fria demokratier. Ingen har längre något skäl att försöka invadera vårt land. Denna situation bjuder vårt land en unik möjlighet. Den svenska armén behövs inte för sin egentliga uppgift de närmaste tre åren och kan därför läggas i malpåse.

I Sverige drogs försvarsutgifterna ner med 26 procent från 1990 fram till den lägsta nivån, som inföll 2009. I takt med att land efter land i det forna Östeuropa förvandlades till demokratiska stater skars försvarsutgifterna ner även där. 1988, järnridåns sista år, var de totala försvarsutgifterna i världen 1 538 miljarder amerikanska dollar. Tio år senare var antalet demokratier i majoritet och andelen människor som levde i auktoritära länder den dittills lägsta uppmätta. De totala försvarsutgifterna hade under samma period sjunkit med 31 procent – en tredjedel av de tidigare samlade utgifterna ansågs inte längre behövas.

NU, DRYGT år senare, är scenen en helt annan. Antalet demokratiska stater i världen blir färre, inte fler, samtidigt som den demokratiska utvecklingen i etablerade demokratier runtom i världen också går åt fel håll. För första gången sedan 1990-talet är demokratierna i världen åter i minoritet och utvecklingen bara fortsätter. De militära utgifterna har åter ökat och är sedan några år tillbaka på samma nivåer som vid slutet av det kalla kriget. Ett flertal studier har visat att det finns ett samband mellan hur demokratiskt ett land är och försvarsutgifternas storlek och att fullvärdiga demokratier spenderar mindre än fullt auktoritära. Sipri (Stockholm International Peace Research Institute) har konstaterat att den pågående utvecklingen mot allt fler och allt mer auktoritära länder sannolikt kommer att leda till ökande försvarsutgifter.

Det kommunistiska östblocket finns förvisso inte mer, men ett allt mer auktoritärt Ryssland har sedan slutet av 00-talet tydligt flyttat fram sina positioner och engagerat sig militärt i såväl Georgien, Ukraina som i Syrien. Den olagliga annekteringen av Krimhalvön innebar att en europeisk gräns för första gången sedan andra världskrigets slut ändrades med hjälp av militär makt. Scenförändringen har gjort avtryck på svensk försvarspolitik. När den senaste försvarspropositionen lades fram hösten 2020 var det omöjligt att värja sig för känslan av att vara tillbakaflyttad till en annan och mörkare tid. I samband med att propositionen lades fram konstaterade försvarsminister Peter Hultqvist rakt av att Ryssland numera utgör ett hot mot Sverige och att ett väpnat angrepp mot landet »inte kan uteslutas«.

Det svenska försvaret har följaktligen också påverkats: på bara drygt tio år, från 2009 till 2020, har försvarsutgifterna räknat i 2018 års prisnivå ökat med 36 procent, enligt Sipri. Den nästan tjugofem år långa period av europeisk avspänning och nedrustning som följde på murens fall har blivit en parentes.

LÅNGA PERIODER av fred och stabilitet hör inte till de historiska vanligheterna. Krig och konflikter gör det däremot. Genom årtusendena har de varit mänsklighetens ständiga följeslagare och stora gissel. Många är också de tänkare och fredsivrare som försökt undkomma dem genom att förstå dess orsaker och föreslå lösningar. Bertha von Suttner, den första kvinnan att få Nobels fredspris, var en av dem. År 1889 gav hon ut den pacifistiska boken Ned med vapnen, vilket blev startpunkten för hennes omfattande arbete inom den tidens fredsrörelse. I sin bok skildrar hon genom romanfiguren Martha von Tilling de krig som drabbar Kontinentaleuropa under den senare halvan av 1800-talet. von Tilling är omgiven av militärer och ingår två gånger äktenskap med män med denna bakgrund, men hålls trots detta utanför de politiska diskussioner om krigen som hennes manliga omgivning ägnar sig åt. För von Suttners romangestalt blir krig något som likt en naturkatastrof oförklarligt och oundvikligt dyker upp med viss regelbundenhet i form av »en svart punkt« på den politiska horisonten. En svart punkt som männen omkring henne omfamnar lika entusiastiskt varje gång, men som på bara drygt tio år direkt och indirekt berövar henne två makar.

Bertha von Suttner dog i slutet av juni 1914 medan hon var i full färd med att arrangera ännu en fredskonferens. Den svarta punkt på horisonten som redan då var tydlig ledde bara drygt en månad senare till historiens första världskrig. von Suttners egen slutsats var att dessa svarta punkter skulle fortsätta att dyka upp och att någon form av internationell domstol var nödvändig för att förhindra att de ledde till krig.

Erfarenheterna sedan dess gör att det i dag även finns andra slutsatser att dra. Krig är inte en svart punkt på horisonten, lika nyckfull och oundviklig som en stormfront. Krig är ett politiskt val som görs av politiska beslutsfattare. Skillnaden är att politiker i en viss typ av länder har att svara inför dem som utsätts för krigets konsekvenser, medan de i andra kan fatta besluten utan att riskera en endaste smula för egen del. Att fotsoldaten i den meningen under en period gavs inflytande i allt fler länder gav oss en inte en evig fred men väl en i vissa avseenden mindre krigisk värld. Vad som skulle ske i en värld med enbart demokratiska stater är en öppen fråga. Vad som kommer att ske i en värld med allt färre demokratier är det tyvärr inte.
Sedan den här texten ursprungligen publicerades i juni 2021 i boken Därför demokrati: Om kunskapen och folkstyret, har artikelns slutsats besannats på det mest obehagliga sätt. Efter nästan åttio år av fred hemsöks Europa nu av ännu ett storkrig inlett med vett och vilja av en diktatur.