Så får barn sin MORAL

TEXT: JONATHAN HAIDT

Barn förstår tidigt att man bör behandla andra människor väl och att regler som förhindrar skada är viktiga och universella – men också att det finns andra regler som bara är sociala konventioner.

Forskare inom utvecklingspsykologi har i decennier försökt ta reda på hur barn utvecklas i sitt tänkande och beteende ifråga om moral och regler, i synnerhet regler som har med rättvisa att göra. Grundfrågan har varit: Hur lär sig barn att skilja på rätt och fel? Varifrån kommer moralen?

Det finns två självklara svarsalternativ – arv respektive miljö. Väljer man arv är man nativist. Då tror man att moralisk kunskap är medfödd. Den kommer förinstallerad, kanske inskriven av Gud i våra hjärtan (som Bibeln säger) eller i våra moraliska känslor som utvecklats genom evolutionen (som Darwin hävdade).

Men om man i stället tror att moralisk kunskap kommer från miljön är man empiriker. Då föreställer man sig att barn från födseln är mer eller mindre oskrivna blad (som den engelske 1600-talsfilosofen John Locke ansåg). Om moralen ser olika ut på skilda håll i världen och dessutom har varierat genom århundradena, hur skulle den då kunna vara medfödd? Oavsett vilken moral vi har som vuxna, måste den enligt dessa tänkare ha lärts in i barndomen genom egna erfarenheter och genom att vuxna talat om för oss vad som är rätt och fel. (Empirisk betyder just »genom observation eller erfarenhet«.)

Men det här är en falsk tudelning, och för några årtionden sedan fokuserade moralpsykologin främst på ett tredje svar: rationalismen, som innebär att barn benar ut moralen på egen hand. Jean Piaget, tidernas främsta utvecklingspsykolog, började sin karriär som zoolog och studerade mollusker och insekter i sitt hemland Schweiz. Han fascinerades av de olika stadier som djur går igenom när de förvandlas från exempelvis larver till fjärilar.

Senare, när han skiftade sitt forskningsfokus till barn, tog han med sig sitt intresse för utvecklingsfaser. Piaget ville veta hur vuxna människors mycket sofistikerade tänkande (»den kognitiva fjärilen«) växer fram ur de begränsade förmågorna hos små barn (»lågt stående larver«).

Piaget undersökte bland annat de tankefel som barn gör. Exempelvis hällde han vatten i två identiska dricksglas och bad barnen tala om ifall glasen innehöll samma mängd vatten. (Ja, det gör de.) Sedan hällde han över innehållet från ett av glasen till ett smalt och högt glas och bad barnen att jämföra det nya glaset med det orörda glaset. Barn som är yngre än sex eller sju år säger oftast att det finns mer vatten i det höga smala glaset, eftersom vattennivån är högre. De förstår inte att volymen bevaras när vattnet flyttas från ett glas till ett annat.
Han märkte också att det inte är någon idé att vuxna försöker förklara för barn att volymen bibehålls. Barnen kommer inte att förstå det förrän de kommer till den ålder (och kognitiva fas) då deras intellekt är redo för det. Och när de är redo kommer de att räkna ut det själva genom att leka med muggar och vatten.

MORALISKT TÄNKANDE
Jean Piaget tillämpade sin modell för kognitiv utveckling även på barns moraliska tänkande. Han gick ner på knäna för att spela kula med barn och bröt ibland medvetet mot spelreglerna och låtsades vara dum. Då reagerade barnen på hans misstag och visade därmed sin gryende förmåga att respektera regler, ändra på regler, turas om och lösa konflikter. Denna stadigt växande kunskap kommer i ordnade faser allteftersom barns kognitiva förmågor mognar.

Piaget menade att barns moraliska förståelse liknar deras förståelse av vattenglasen: vi kan inte påstå att den är medfödd och vi kan heller inte säga att de lär sig den direkt av vuxna. Moralen uppstår snarare av sig själv i leken med andra barn. Att turas om i en lek är som att hälla vatten fram och tillbaka mellan glasen. Hur mycket man än leker med treåringar är de helt enkelt inte redo att förstå och tillämpa begreppet fair play, lika lite som de kan förstå att vattenvolymen bibehålls. Men när de kommer upp i fem–sex års ålder så kan de, genom att leka, samspela och argumentera, lära sig om rättvisa på ett mycket effektivare sätt än genom förmaningar från vuxna.

Detta är essensen i psykologisk rationalism: vi växer in i vår rationalitet precis som larver blir till fjärilar. Om larven äter tillräckligt många löv kommer den (så småningom) att utveckla vingar. Och om barnet får tillräckligt mycket erfarenhet av skolgårdsmoral – av att turas om och att dela med sig – kommer det (så småningom) att bli en moralisk varelse med förmåga att använda sitt förnuft till att lösa allt svårare problem. Rationalitet är vår natur, och god förmåga till moraliska resonemang är slutpunkten i vår utveckling. En rationalist är alltså en person som tror att resonemang är det viktigaste och mest tillförlitliga sättet att tillägna sig moralisk kunskap.

TVÅ INNOVATIONER
Jean Piagets insikter vidareutvecklades på 1960-talet av den amerikanske psykologen Lawrence Kohlberg, som revolutionerade moralforskningen med två avgörande innovationer. För det första utvecklade han ett sätt att kvantifiera Piagets observation att barns moraliska resonemang förändras med tiden. Han skapade en uppsättning moraliska dilemman som han presenterade för barn i olika åldrar och klassificerade deras svar. Borde till exempel en man som hette Heinz bryta sig in på ett apotek och stjäla ett läkemedel som kunde rädda livet på hans döende fru? Borde en flicka som hette Louise tala om för sin mamma att hennes lillasyster hade ljugit för mamman? Huruvida barnet svarade ja eller nej hade inte så stor betydelse. Det som betydde något var orsakerna som barnen angav när de skulle förklara sina svar.

Lawrence Kohlberg fann att barns resonemang om den sociala världen utvecklas i sex steg och att denna utveckling stämmer väl överens med de stadier som Piaget hade identifierat i barns resonemang om den fysiska världen. Små barn bedömer vad som är rätt eller fel enligt mycket ytliga kriterier, som huruvida en person straffas för ett visst beteende. (Om en vuxen bestraffar handlingen måste den ha varit fel.) Kohlberg kallade de två första faserna »den förkonventionella« nivån av moralisk bedömning, och de motsvarar Piagets stadium där barn bedömer den fysiska världen efter ytliga attribut (om ett glas är högre ryms mer vatten).

I lågstadiet övergår sedan de flesta barn till de två påföljande »konventionella« faserna och blir duktiga på att förstå och även hantera regler och sociala konventioner. Det är en ålder präglad av småaktigt paragrafrytteri som de flesta som växte upp med syskon minns väl (»Jag slår dig inte. Jag använder bara din hand för att slå dig. Sluta slå dig själv!«). Barn i den fasen brukar bry sig mycket om att anpassa sig och har stor respekt för auktoriteter – i ord, om än inte alltid i handling. De ifrågasätter sällan auktoritetens legitimitet, men lär sig att manövrera bland de begränsningar som de vuxna sätter upp för dem.

Efter puberteten, precis då Piaget menade att barn tillägnar sig förmågan att tänka abstrakt, fann Kohlberg att vissa barn börjar tänka själva om auktoritetens natur, meningen med rättvisa och orsakerna bakom lagar och andra regler. I de två »postkonventionella« faserna värdesätter ungdomarna fortfarande ärlighet och de respekterar regler och lagar – men nu rättfärdigar de ibland oärlighet eller lagbrott i strävan efter högre värden än regelefterföljelse, i synnerhet rättvisa. Kohlberg målade upp en inspirerande rationalistisk bild av barn som »moralfilosofer« i färd med att försöka utforma ett sammanhängande etiskt system för sig själva. I de postkonventionella faserna blir de till sist bra på det. Lawrence Kohlbergs påhittade dilemman var alltså verktyg för att mäta dessa dramatiska framsteg i barns moraliska tänkande.

LIBERAL KONSENSUS
Den amerikanske 1800-talsförfattaren Mark Twain sa en gång att »för en man med en hammare ser allt ut som spik«. Så fort Kohlberg hade utvecklat sina moraliska dilemman och sina poängsystem hade alla i psykologikretsar en ny hammare, och tusentals psykologistudenter använde den för att hamra fram uppsatser om moralisk slutledning. Men det finns en djupare anledning till att så många unga psykologer började studera moral ur ett rationalistiskt perspektiv, och det var Kohlbergs andra stora innovation: han använde sin forskning för att vetenskapligt berättiga en sekulär liberal moralisk ordning.

Lawrence Kohlbergs mest inflytelserika rön var att de mest avancerade barnen (enligt hans poängsystem) var de som ofta iklädde sig andra roller – de kunde sätta sig in i en annan människas situation och betrakta problem ur dennes perspektiv. Jämlika relationer (som mellan jämnåriga kamrater) inbjuder till sådana rollövertaganden, medan hierarkiska relationer (som till lärare och föräldrar) inte gör det.

Det är verkligen svårt för barn att se saker och ting från lärarens synvinkel, för barnet har aldrig varit lärare. Både Piaget och Kohlberg trodde att föräldrar och andra auktoriteter var hinder för moralisk utveckling: Vill ni att era barn ska lära sig om den fysiska världen, försök då inte undervisa dem om volymens konstans, utan låt dem leka med muggar och vatten. Och vill ni att barnen ska lära sig om den sociala världen, försök då inte att lära dem de tio budorden – och tvinga dem definitivt inte att lyda vare sig Gud, sina lärare eller dig – utan låt dem leka med andra barn och lösa konflikter själva. Annars kommer de bara att stanna på den konventionella nivån.
Lawrence Kohlberg hade perfekt tajmning. Just som den första vågen av babyboomers gick på högre akademiska utbildningar förvandlade han moralpsykologin till en boomervänlig hyllning till rättvisa, och han gav dem verktyg som kunde mäta barns utveckling i riktning mot deras liberala ideal. Under de följande tjugofem–trettio åren, från 1970-talet genom hela 1990-talet, sysslade moralpsykologin mest med att intervjua barn och ungdomar om moraliska dilemman och analysera deras argumentation. Merparten av detta arbete var inte politiskt motiverat – det var noggranna och vederhäftiga vetenskapliga studier. Men genom att använda ett ramverk som på förhand definierade moral som rättvisa och som nedvärderade auktoritet, hierarki och tradition var det oundvikligt att forskningen kom att stödja en världsbild som är sekulär, ifrågasättande och jämlikhetssträvande.

MORAL VS. KONVENTIONER
Ber man barn att förklara komplexa uppfattningar, som hur man ska balansera motstridiga åsikter om rättigheter och rättvisa, kommer man garanterat att se skillnader mellan barn i olika åldrar. Barn blir mycket bättre på att uttrycka sig för varje år som går. Men söker man efter de första tecknen på moraliska åsikter behöver man en teknik som inte kräver så avancerad verbal förmåga. Den amerikanske psykologen Elliot Turiel, en av Kohlbergs adepter, utvecklade en sådan teknik.
Hans banbrytande grepp var att berätta korta historier om andra barn som bryter mot regler och sedan ställa en rad enkla ja- och nejfrågor. Han kunde till exempel berätta en historia om ett barn som gick till skolan klädd i vardagskläder trots att det var obligatoriskt att bära skoluniform. Han bad först om en generell bedömning: »Var det okej att göra som den pojken gjorde?« De flesta barn svarade då nej.

»Men om läraren sagt att det är okej för pojken att gå i vardagskläder, skulle det vara okej då?« Turiel noterade att så små barn som femåringar oftast sa att det var fel av pojken att bryta mot regeln, men att det skulle ha varit okej om läraren gett sin tillåtelse. Barn förstår att regler om sådant som kläder och mat är sociala konventioner, som är godtyckliga och i någon mån utbytbara.

Men frågar man barn om handlingar som skadar andra människor, som att en flicka knuffade en pojke ur en gunga för att hon själv ville använda den, så får man andra svar. Nästan alla barn säger att flickan gjorde fel och att det skulle vara fel även om läraren sa att det var okej. Barn förstår att regler som förhindrar skada är moraliska regler, vilka Elliot Turiel definierar som regler förknippade med »rättvisa, rättigheter och välmående som handlar om hur människor bör förhålla sig till varandra«.

Med andra ord behandlar små barn inte alla regler på samma sätt, något som Piaget och Kohlberg tänkte sig. Barn kan inte prata som moralfilosofer, men de sorterar social information på ett avancerat sätt. De förstår tidigt att regler som förhindrar skada är speciella, viktiga, obestridliga och universella. Och denna insikt är enligt Turiel grunden för all moralisk utveckling. Barn bygger sin moraliska förståelse på den absoluta moraliska sanningen att det är fel att skada. De specifika reglerna kan skilja sig åt mellan kulturer, men i alla kulturer som Turiel undersökte gjorde barnen skillnad på moraliska och konventionella regler.
Elliot Turiels beskrivning av den moraliska utvecklingen skiljer sig på många sätt från Kohlbergs, men den politiska innebörden är likartad: moralen handlar om att behandla individer väl. Den handlar om skada och rättvisa – och alltså inte om lojalitet, respekt, plikt, fromhet, patriotism eller traditioner. Hierarki och auktoritet är ofta något dåligt (så det är bäst att låta barnen klura ut sådana saker på egen hand). Skolor och familjer borde därför anamma progressiva principer om jämlikhet och självständighet (till skillnad från auktoritära principer som ger vuxna möjlighet att styra och begränsa barnen).

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker