SIGNERAT: LYCKAD DEMONSTRATION

Text: Ulf Ellervik

Det är en spänd förväntan runt scenen. Det är bara ett fåtal personer som är med vid detta första test. Alla är tysta och har flyttat sig ett par meter bort. Kvar närmast det två meter höga provröret står jag redo att tända så snart min kollega Daniel lyft av korken. Vi vet faktiskt inte exakt vad som kommer att hända. Det råder en alldeles speciell stämning. En kombination av nyfikenhet, förväntan – och ängslan.

Vetenskapliga demonstrationer är en alldeles särskild gren av det naturvetenskapliga trädet. Det som skiljer demonstrationer från andra experiment är att syftet inte är att bekräfta en hypotes eller ens att skaffa djupare förståelse kring ett fenomen. I stället handlar det om att förmedla den fascination och glädje som vi forskare känner när vi utforskar naturen.

Mycket av det vi gör dagligdags är abstrakt, och de enskilda experimenten är sällan spektakulära. Det är ofta frågan om siffror och tabeller som, när allt läggs samman, kan leda oss vidare i sökandet efter förståelse av vår omgivning. Vid en demonstration vill vi i stället visa upp vårt ämne i all dess prakt men samtidigt förmedla att det är frågan om kunskap och förståelse. En dålig vetenskaplig demonstration kan vara förvillande lik pyrotekniken på en musikscen, medan ett väl framfört experiment skapar nyfikenhet att lära mer.

DET VAR den brittiske kemisten Michael Faraday som introducerade julföreläsningarna vid Royal Institution i London år 1825. Föreläsningarna har, med undantag för ett par år under andra världskriget, hållits varje jul sedan dess och innehåller alltid vetenskapliga demonstrationer. I Tyskland byggde kemisten Justus Liebig upp en liknande verksamhet när han år 1852 blev erbjuden en tjänst som professor vid Ludwig Maximilianuniversitetet i München. Två gånger i månaden gav han vetenskapliga demonstrationer kvällstid i en specialbyggd föreläsningssal med trehundra platser.

En kväll år 1853 hade Liebig planerat att visa ett nytt experiment, och just denna afton satt drottning Therese i publiken tillsammans med sin son prins Luitpold. Liebig hade fyllt ett högt glasrör med kväveoxid, en färglös gas som lätt omvandlas till sin betydligt otäckare kusin kvävedioxid i närvaro av luft. Han hällde sedan ner en liten mängd koldisulfid, en giftig och synnerligen brännbar vätska, och satte eld på blandningen. Han hade gjort försöket en gång tidigare och då hade det gått bra. Denna gång hade han troligen fått in luft och det höga glasröret exploderade framför honom. I ett brev till sin vän, kemisten Friedrich Wöhler, beskrev han senare händelsen i detalj. Efter att den värsta chocken lagt sig tittade Liebig sig omkring i salen, och det första han såg var blodet som rann ner längs kinden på drottning Therese. Drottningen tog det dock med gott mod och senare samma kväll skickade hon över sin livläkare för att kontrollera att Liebig mådde bra.

Det experiment som Liebig genomförde tillhör de klassiska kemiska demonstrationerna och finns med på varje kemists önskelista. I dag går det oftast under namnet The Barking Dog Experiment, eftersom det rätt utfört ger ifrån sig ett ljud som inte är helt olikt en skällande hund. Det är dock inget som görs rutinmässigt vid någon kemishow, eftersom det är ett komplicerat och farligt experiment – i vart fall i större skala.

EN SENTIDA variant av vetenskapliga demonstrationer är TV-programmet Fråga Lund där varje avsnitt innehåller flera experiment. Dessa är synnerligen väl förberedda och planeringen tillåts ta lång tid. År 2020 bestämde vi oss för att sätta upp The Barking Dog Experiment i TV-studion. När vi bygger kemiska demonstrationer börjar vi alltid i liten skala för att få en uppfattning om hur experimentet beter sig och om där finns några faror. I detta fall tog vi ett tjugo centimeter långt provrör som vi fyllde med lustgas, som är ett säkrare alternativ till kväveoxid. Vi injicerade sedan en droppe koldisulfid, lyfte på korken och tände gasen. Vi var mycket nöjda när det sköt ut en blå blixt ur röret följt av ett vinande ljud, som bjäfset från en väldigt liten hund. Det var mycket lovande.

Nästa steg var att skala upp experimentet, och vi hade låtit tillverka ett två meter långt glasrör. Det säkraste sättet att fylla ett rör med gas är att först fylla det med vatten, vända det upp och ner i en balja med vatten och sedan leda in gasen. Allt för att minimera risken att få in syre som kan orsaka en explosion. Det här är enkelt med ett decimeterlångt provrör men betydligt mer komplicerat med ett provrör längre än mig själv. Efter en del trixande var dock röret fyllt med lustgas. För att göra experimentet säkrare hade vi dessutom byggt en box av akrylplast som skulle stoppa glassplittret ifall röret faktiskt exploderade.

Nu stod jag alltså där och tänkte inte på annat än Liebigs explosion och den skadade drottningen. Jag nickade till Daniel som lyfte av korken och sedan tog ett par raska steg bakåt. Jag lyfte upp pinnen med tändaren och närmade mig det öppna röret. Så fort tändaren snuddade glasrörets kant for en enorm blå eldslåga upp. Det mest fascinerande var dock ljudet. Om det förra experimentet var en chihuahua var detta tveklöst en grand danois. Det kändes som att stå bredvid ett jetplan som startade.

Om några timmar ska vi visa experimentet för TV-publiken, men just nu känner jag bara en enorm lycka. Belåtenheten efter en lyckad demonstration.