Den vetenskapliga revolutionen och upplysningen

DET STORA DRAMA som utspelade sig i 1600-talets och 1700-talets filosofi var den vetenskapliga revolutionen och upplysningen. Men hur förhåller de sig till varandra? Upplys­ning är inte bara en beteckning för en epok i kulturhistorien, utan en ännu aktuell uppford­ran, en fana att samlas bakom. Vetenskap är inte bara vissa institutioner, utan en källa till sanning och auktoritet, den enda oomstridda kunskapsformen i det moderna västerlan­det. Detta har bidragit till att historikernas diskussion av »vetenskaplig revolution« och »upplysning« alltid lika mycket varit en poli­tisk, eller åtminstone kulturpolitisk, diskus­sion som en rent historisk. Den vetenskapliga revolutionen pågår fortfarande, och upplys­ningen, om den tolkas som liktydig med »det moderna projektet«, är ännu i dag på väg.

De som skrivit om den vetenskapliga re­volutionen och om upplysningen har sålunda i allmänhet haft en dubbel agenda – dels att beskriva ett historiskt förlopp och tolka dess budskap, dels att främja, motverka, omtolka eller modifiera detta budskap.

Den filosofiska tolkningen av den vetenskapliga revolutionen var själv en del av denna revolution. Från början fanns delade meningar om den vetenskapliga metoden. En­ligt somliga var det experiment och empiriska observationer som var avgörande, enligt andra matematik och rationella begrepp.

Revolutionens historiska innebörd var likaledes omtvistad. Somliga såg den som en brytning med det förflutna. Andra framhöll i stället förbindelsen med det förflutna och såg dvärgar stående på jättars axlar. Ett uppbrott ur den gamla filosofin från Aristoteles till sko­lastiken betraktades av många som nödvän­digt, men meningarna var delade om vad som skulle komma i stället.

Debatten handlade också om hur den nya naturvetenskapen förhöll sig till religion och moral. Var kunskapen om Gud en annan sorts kunskap än den vetenskapliga, förmedlad ge­nom uppenbarelse? Kunde moralen och dess lagar utforskas med samma förnuftsmässiga metoder som naturen och dess lagar? Eller tillhörde moralen snarare de subjektiva käns­lornas sfär? Eller var den föremål för vilja och beslut, Guds eller människors?

Delvis liknande debatter utspelades kring upplysningen. Var den upplysta tidsåldern ett steg in i någonting helt nytt, som för alltid skulle förändra människornas villkor på jor­den? Eller vilade upplysningen på den hednis­ka filosofin, åberopande ett evigt förnuft och eviga mänskliga rättigheter som alltid funnits men som nu efter ett antal århundraden åter­upptäckts? Var upplysningen förenlig med tro på Gud? Innehöll den regler för moral och politik?

TILL SIST VAR upplysningen dock ett företag av helt annan karaktär än den veten­skapliga revolutionen. De naturlagar som vetenskapen upptäckte var varken moraliska eller omoraliska, varken framstegsvänliga eller reaktionära. De kunde tolkas och vävas in i olika typer av ideologi, de kunde utnyttjas för olika syften. Men naturlagarna som såda­na hade ingenting med värderingar, politiska åsikter eller religiösa övertygelser att göra. David Hume framhöll den skarpa åtskillna­den mellan fakta och värderingar. Immanuel Kant såg skillnaden mellan Vara och Böra.

Allt detta ställde frågan om vetenskaper­na om människan på sin spets. Kunde de newtonska principerna tillämpas också på vetenskaperna om människan? Hade dessa vetenskaper sina egna metoder och målsätt­ningar som skilde dem från naturvetenska­perna? Eller var de helt enkelt omöjliga så att ingen genuin vetenskap om människan kunde existera?

Ett sammanhängande och än mer avgöran­de problem handlade om sambandet mellan vetenskapliga framsteg å ena sidan och mo­raliska och politiska å den andra. Skulle ökad vetenskaplig upplysning medföra moralisk och politisk upplysning? Eller kunde avance­rad naturvetenskap och teknik förenas med vilken moralisk åskådning och vilket sam­hällssystem som helst? Omformuleras denna fråga till en filosofihistorisk fråga, handlar den om sambandet mellan den vetenskapliga revolutionen och upplysningen. Förde den ena med nödvändighet till den andra? Att upplysningens företrädare ständigt åberopade de vetenskapliga upptäckterna är oveder­sägligt. Men upplysningsfilosoferna drog de mest skilda konklusioner. Upplyst despoti, maktbalanslära, representativ demokrati eller omedelbart folkvälde var olika slutsatser från upplysta principer och kunde förenas med olika naturuppfattningar. Nyttan, nöjet eller dygden kunde ses som normer för moralen.

Den nya vetenskapens framträdande ska­kade om gamla föreställningar och ställde fi­losofin inför krav på förnyelse. Den skolastis­ka rutinen kunde i längden inte upprätthållas i ljuset av den naturvetenskap som bröt sön­der många av dess förutsättningar. Därmed restes frågan vad som borde komma i stället. De metafysiska systemen under 1600-talet liksom 1700-talets upplysningsfilosofi gav olika svar på den frågan, svar som dock inga­lunda dikterades entydigt av några vetenskap­liga upptäckter. Det långsiktiga resultatet blev tvärtom att vetenskapen frigjorde sig från filosofin och att själva idén om filosofi som livsform och levnadsvisdom på förnuftets grund blev svårare att legitimera.

MAN TALAR INTE sällan om 1600-talet och 1700-talet som förnuftets tidsålder. Lika gärna kunde man tala om en tidsålder när känslorna fick en ny roll och när en ny sensi­bilitet fick sitt genombrott. Själva det upplysta projektet handlade om att civilisera seder och umgängessätt, politik och rättsväsende, rela­tionen mellan samhällsklasser och kön, lika mycket som om renodlad förståndskultur. Sy­nen på naturen, på konsten, på äktenskap och barnuppfostran, på folken utanför Europa, på kroppsarbetet, på jordbruket, på handeln, allt detta förändrades. Upplysningen handlade om filosofi men lika mycket om litteratur. De aka­demiska traktaten var inte dess typiska genre. Snarare den filosofiska dialogen, romanen, dramat, essän, till och med poesin. Det var inte naturvetenskapens idkare som i första hand skulle påverkas, utan en mycket bredare krets.

Agitationen mot förtryck av kvinnor och för jämställdhet vädjade till förnuftet genom att peka på motsägelsen mellan att kräva »människans« rättigheter men försumma kvinnans. Agitationen mot slaveriet använde liknande förnuftsargument. Men det som gav dessa argument kraft att övertyga var i lika hög grad den känslomässiga laddningen. Rätt­visa och orättvisa är ett tema för känslan väl så mycket som för förnuftet.

TVÅ STORA revolutionerhade före­gått den vetenskapliga. Det var upptäckten av den nya världen, Amerika, som fortsattes un­der 1600-och 1700-talen genom upptäckten av Australien, Nya Zeeland och Söderhavets övärld. Och det var reformationen som splitt­rade kristenheten. Båda dessa omvälvningar skakade den medeltida kulturen i lika hög grad som den nya vetenskapen.

Här fanns stora förändringar som krävde en omdefinition av den västerländska kul­turen. Eller bör man kanske säga att en ny västerländsk kultur, en »faustisk« kultur nu föddes, en expansiv, gränsöverskridande, normbrytande, traditionslös, till sist sekulari­serad kultur, som var förutbestämd att erövra världen? Gamla tabun måste falla, framhöll man.

De nya erövringarna gav upphov till nya problem. De spanska senskolastikerna un­der 1500-talet hade diskuterat indianernas mänskliga rättigheter. Under samma sekel hade Michel de Montaigne försvarat »kanni­balerna«. Kritik mot imperialism i olika for­mer fördes fram av upplysningsfilosofer som Denis Diderot och Guillaume Raynal. De »pri­mitiva« folken försvarades av Jean-Jacques Rousseau och Johann Gottfried von Herder. En för alla människor giltig rätt förfäktades av naturrättslärarna och kulminerade med de amerikanska och franska revolutionernas rättighetsförklaringar.

Samtidigt fanns tankar i motsatt riktning. Om framstegen skulle inbegripa alla folk mås­te somliga gå före, andra komma efter. Väster­landet måste få en ledande roll. Om mänsk­liga rättigheter, en universell moral och ett universellt förnuft var det som gällde måste fördomar och traditionella föreställningar motverkas varhelst de förekom. Västerland, upplysning och modernisering föreföll vara samma sak. Kritiken mot religiös vidskepelse och prästvälde drabbade inte minst världen utanför Europa (med möjligt undantag för det upplysta Kina). Kanske var, som Rousseau och Diderot menade, vildarna lyckligare än européerna. Men om man inte höll med dem, utan hyllade framstegen verkade man bun­den till uppfattningen att de primitiva folken skulle vinna på att civiliseras.

Vetenskapen och upplysningen föreföll på detta sätt rymma motsägelser som inte utan vidare kunde lösas upp. Dessa motsägelser blev en del av drivkraften bakom hur veten­skap och upplysning skulle komma att dis­kuteras under de sekler som följde efter den egentliga upplysningstidens slut.

DET FÖRSTA STADIET i denna föränd­rade debatt hänger nära samman med den franska revolutionen. Den förverkligade upplysningsfilosofin enligt sina anhängare, vederlade den enligt sina motståndare. Mot­ståndarna till revolutionen höll med om att den var upplysningsfilosofi omsatt i praktisk verklighet. De pekade på avrättningarna, ter­rorn och krigen som filosofins verklighet. De pekade på filosoferna – skrivbordskonstruk­törer, projektmakare, oansvariga demagoger – som skyldiga till blodbad och förstörelse.

Hos många franska och tyska filosofer för­enades kritiken mot revolutionen med kritik mot upplysningen. Revolutionen var enligt de­ras sätt att se Guds straff för en gudlös filoso­fi. Den nya vetenskapens sätt att uppfatta na­turen som »död« och mekanisk kritiserades. Betydligt mer utbredd var emellertid den tolk­ning som ville se revolutionen mindre som en vederläggning av upplysningen i dess helhet än av dess excesser, av felaktiga och extrema tolkningar. Idéerna om den absoluta folkvil­jan, den absoluta dygden och den absoluta friheten måste enligt Friedrich Hegels synsätt leda till terror. Den absoluta friheten och den absoluta staten med dess absoluta terror be­fann sig enligt hans sätt att se i ett förhållande av dialektisk växelverkan. Hegel tänkte sig för sin del i stället en balans mellan republikansk, gemensam frihet och privat frihet. Hela problemkomplexet befordrades vi­dare till senare generationer. Karl Marx och Friedrich Engels övertog många av upplys­ningens idéer, inte minst Rousseaus, men hade ingenting till övers för den enligt deras synsätt »borgerliga« tanken på medborgerli­ga eller mänskliga rättigheter. Å andra sidan talade särskilt den tidige Marx om en »alie­nation« som utmärkte den moderna männ­iskans förhållande till samhället, något som anknöt till upplysningskritiskt tankegods.

Text: Svante Nordin