Vad är egentligen en konspirationsteori?

Text: Torbjörn Tännsjö

ANTAG ATT VI VILL pröva påståendet att konspirationsteorier utgör ett problem i öppna demokratiska samhällen, kanske till och med ett hot. Hur ska vi i så fall förstå be­greppet konspirationsteori? Vi bör ligga nära vardagligt språkbruk och undvika att krångla till saken. Kanske så här:

”En konspirationsteori är en teori som förkla­rar skilda fenomen som resultat av medvetna val av en snäv krets av individer, vilka verkar i det fördolda.”

Definitionen riktar ljuset mot en styrka hos konspirationsteorier. De är generella (det vill säga att olikartade fenomen kan ges en lik­artad förklaring), och de laborerar med enkla välkända begrepp, exempelvis »resultat av medvetna val«. Det senare i kontrast mot psy­kologers tendens att rikta sökarljuset mot hur vi misslyckas med att fatta rationella beslut, eller ekonomers och beteendevetares tendens att se resultaten av våra handlingar som ovän­tade – Adam Smiths »osynliga hand«, där vi gynnar alla genom att främja våra egna egois­tiska intressen, eller fångarnas dilemmasitua­tioner då vi alla råkar illa ut när vi framgångs­rikt främjar våra egoistiska intressen.

Konspirationsteorier anknyter i stället till »folkpsykologins« sätt att förstå mänskligt handlande. När vi idkar det som kommit att kallas mind reading tillskriver vi varandra avsikter, trosföreställningar och ett hyggligt mått av rationalitet. Vi kan på så vis förstå och i någon mån förutsäga varandras hand­lande. Vi kan se det som ett utflöde av tro, avsikt och rationalitet. Varför tog hon inte jobbet? Jo, hon insåg att det skulle försämra hennes liv på sikt, hon ville inte vara med om något sådant och hon är hyggligt rationell. Därför tackade hon nej. På samma rättfram­ma sätt förklarar konspirationsteorier olika samhällsfenomen.

Definitionen ovan är fördomsfri. Det talar för dess användbarhet. Teorier som uppfyller villkoren klassificeras som konspirationsteorier, även om de är omhuldade av många eller har en särskild nimbus, till exempel i de fall där de korrekt kan klassificeras som religioner.

KRISTENDOMEN ÄR ett utmärkt exempel på en konspirationsteori. Gud (och djävulen) realiserar sina avsikter i det fördolda, vilket kan förklara och rationalisera olika viktiga företeelser. Kristendomen uppträder förstås i olika skepnader. Vid krig kan båda sidor åberopa Guds vilja som stöd för den egna sa­ken och skylla motsidans krigsframgångar på djävulens list. Det handlande som en kristen anser leder till eviga straff kan den andre se som en väg till frälsning.

Konspirationsteorier förknippas gärna med faktaresistens och föreställningar om »alternativa fakta«. Kristendomen ger bra ex­empel på detta. Den brukar sägas förlora sin mening om Jesus inte har levt, dött och åter­uppstått (faktaresistens), och föreställningen om hur Jesus gick på vattnet eller uppväckte döda är exempel så goda som några på alter­nativa fakta. Enligt källor på nätet hänvisas i Bibeln till en bra bit över hundra mirakler. Ändå är varken faktaresistens eller föreställ­ningen om alternativa fakta konstitutiv, alltså avgörande, för tron på konspirationsteorier. De är stundom delar av konspirationsteorier, som i kristendomens fall, men lika ofta något som kommer i dagen då tro på någon konspi­rationsteori sätts på prov.

Det är lätt att avfärda tanken om alterna­tiva fakta och faktaresistens som uttryck för bristande rationalitet. En bättre förklaring är dock ofta att de individer som tillgriper dem har haft vad man kunde kalla »epistemisk otur«. De har socialiserats in i en föreställ­ningsvärld som gör det svårt för dem att ta till sig invändningar mot den ibland medfödda tron. De hyser inte bara vissa problematiska falska föreställningar, de har också trosföre­ställningar som gör att det blir förnuftigt för dem att avfärda kritik mot just den konspi­rationsteori som de omfattar. Av erfarenhet misstror de kritikerna, som i många fall visat sig just otillförlitliga och illvilliga i sin kritik — åtminstone som de själva har uppfattat sa­ken. Här är det lätt att se grandet i den andres öga. Bjälklaget i det egna missar vi.

Just tanken om alternativa fakta vill många avfärda på rent logiska grunder. Om vi upp­fattar ett faktum som ett sant påstående, utesluter det att motsatsen också skulle vara sann. Men det finns olika typer av relativism, som gör föreställningen om alternativa fakta begriplig. Detta att något är sant för dig men falskt för mig kan förstås som att det du tror är sant tror jag är falskt. En djärvare och i sammanhanget mer relevant innebörd är denna: det som du är epistemiskt, alltså kun­skapsmässigt, berättigad att tro är jag episte­miskt berättigad att ifrågasätta. Man kan tala om epistemisk relativism. Sådan kan lätt upp­komma eftersom vi har socialiserats in i olika epistemiska sammanhang (exempelvis du i frikyrklig miljö, jag i sekulär ateistisk miljö).

Är det också möjligt att vår oenighet skul­le kvarstå då vi har fått del av all tillgänglig information om saken? Det är inte uteslutet. Bara möjligheten att så är fallet kastar viktigt ljus över föreställningen om alternativa fakta.

KAN KONSPIRATIONSTEORIER som sådana vara problematiska? Knappast. Det förekommer konspirationer och de bör oftast blottläggas. I många fall finns ett samhällsin­tresse av att hemlighetsmakeriet omöjliggörs. IB-avslöjandet på sjuttiotalet är ett bra exempel.

Men kanske är falska konspirationsteorier ett problem? I många fall är de, från ett sam­hällsperspektiv, problematiska. I synnerhet om de handlar om viktiga samhällsfunktioner och attraherar många anhängare. De kan bli till stöd för odemokratiska militanta rörelser som särskilt riktar sitt hat mot minoriteter och invandrade personer. Det gäller också religioner som kristendomen. Tänk på kors­tågen, inkvisitionen, häxbränningarna, reli­gionskrigen och alla mer sekulära krig som sanktionerats i religionens namn.

I andra fall är falska konspirationsteorier harmlösa. Jag tänker på situationer då de spe­lar föga social roll, som när de uppträder inom en trång krets, exempelvis en familj. Visst, den mentala familjehygienen kan ha mycket att vinna på att de bekämpas, men samhället som sådant kan ta saken med ro.

Riktigt galna konspirationsteorier, som är lätta att vederlägga, är också oskyldiga. De sprids bland foliehattar i slutna forum. Det är en enkel sak att motbevisa dem på ett sätt som övertygar omvärlden. Själva är anhäng­arna av teorierna normalt immuna mot in­vändningar, men eftersom de frivilligt träder i karantän kan vi tolerera att de hålls där. Mitt favoritexempel är teorin som bygger på att månlandningen aldrig har ägt rum eftersom raketmotorer inte fungerar i vakuum. Vilken fysiklärare som helst bör kunna motbevisa den teorin (även om det erfordras viss rocket science för att göra det). Även om en elev i klassen envist håller fast vid teorin så kan övriga fås att förstå att det är rena tokerierna.

Också i långa stycken rimliga, men över­drivna konspirationsteorier, som den i vår tid allmänt omhuldade föreställningen att rys­sarna styr medier i västerlandet och hotar vår demokrati, kan vara, ja är, farliga. Den får oss att nedmontera yttrandefriheten i vårt land, den skapar en stämning av misstänksamhet som skadar viktiga samhällsfunktioner och den underskattar kraften i det öppna offentliga samtalet.

Hur bör vi, den sunda majoriteten i ett demokratiskt samhälle, förhålla oss till de farliga konspirationsteorierna, sanna eller falska, som hotar vårt öppna demokratiska samhälle?

Huvudspåret här är tanken om karantän. Också när galna teorier florerar gäller det att se till att samhällets viktiga funktioner löper på i förnuftiga banor. Var och en bär på någon galenskap. Själv kliver jag aldrig på A-brunnar. Det gäller att hålla den egna galenskapen i en privat karantän, så att den inte tillåts inverka på beslut som är viktiga för andra. I synnerhet måste våra vidskepelser och tokeri­er hållas utanför seminarierummet, de måste hållas borta från arbetslivet och de får inte inverka på områden som medicin, utbildning eller socialtjänst. Detta gäller inte minst olika religiösa trosföreställningar. Och de konspi­rationsteorier som träffar hyggligt rätt, men leder till överdrivna reaktioner (skräcken för ryssen), bör tempereras genom relativisering. När allt kommer omkring är det ingen nyhet att stormakter försöker påverka mindre sta­ters politiska liv.

ETT NÄSTAN LIKA viktigt spår är detta: också obehagliga konspirationsteorier, som den om en judisk maffia vilken styr medierna i det öppna demokratiska samhället, kan in­rymma ett mått av sanning. Visst finns det en osund koncentration av ägandet av så kallade »fria« medier (dem vi inte gemensamt förfo­gar över såsom public service). Denna kon­centration bör som sådan genomlysas. Den är i sig problematisk.

Finns också en judisk dominans? Om kon­spirationsteorin hävdar detta bör den bemö­tas också på den punkten. Den bör bemötas i sak. Hur många med dominerande inflytande över de fria medierna identifierar sig själva som judar?

Vi måste våga ställa den frågan om vi sakligt vill bemöta konspirationsteorierna på detta område. Kanske finns en överrepre­sentation? I så fall bör den granskas kritiskt. Vad slags historisk förklaring kan den ges? Är det alls rimligt att anta att denna möjliga överrepresentation får den effekt som konspi­rationsteorin insinuerar?

Det är rimligt att anta att den grupp som kontrollerar fria medier brukar sin position för att berika sig själv. Men därutöver? Är det inte synnerligt långsökt att tänka sig att det finns några specifikt »judiska« syften som kan befrämjas? Så bör diskussionen föras. Endast genom saklig debatt går det att lindra verkningarna av den här typen av konspira­toriskt tänkande. Om vi »förbjuder« under­sökningar av ämnen som detta ger vi i själva verket bränsle åt konspirationstänkande.

Det går inte att göra slut på konspirativa idéer, men i bästa fall kan de tvingas i karan­tän, där de tillåts vegetera i kretsen av refrak­tära och udda trosfränder.