Livets meningen

Text: Carl-Reinhold Bråkenhielm

Uppsalafilosofien Ingemar Hedenius sista bok kom ut kort efter hans död 1982. Den inledande essän har samma titel som boken – Om människovärde – och har som grundtes att människors lika värde innebär att alla människor har samma mänskliga rättigheter. Denna människosyn är enligt Hedenius förankrad i en bestämd uppfattning om människans natur. Den har utvecklats inom en gren av filosofin som kallas filosofisk antropologi. Hedenius sammanfattar några tankar från detta område på följande sätt:

Så till exempel: människan är djuret som kan tala och ställa upp teorier om det universum och det samhälle som omger henne, människan är djuret som kan ha moralisk frihet och ett eget samvete att skilja mellan rätt och orätt, hon är djuret som kan bedja till gudarna och djuret som vet att det ska dö.

Man kan lägga märke till att Hedenius sammanfattning av det som utmärker människans natur bara är några exempel. Det kan finnas anledning att tillägga att människan har en säregen skapande förmåga (som tar sig uttryck i konst och teknik) och inte minst att hon är en person. Det innebär att hon har relationer med andra människor som skiljer sig från de relationer som utmärker allt annat levande. Vi är bundna av det som Immanuel Kant kallade ett kategoriskt imperativ, nämligen att behandla andra människor inte endast som medel, utan alltid också som ändamål i sig.

Men oavsett hur lång eller kort vi gör listan om människans särskilda egenskaper, så kan man vidareutveckla den filosofiska antropologins människosyn till ett svar på frågan om livets mening. Livets mening är – kort sagt – att bli människa. Det innebär att förverkliga de särskilda förmågor som utmärker människan, det vill säga att tala, uppställa teorier, vara skapande, fördjupa personliga relationer, lyssna till sitt samvete, ta tillvara sin förmåga att be till gudarna (vilka de nu är …) och bli medveten om sin dödlighet. Jag kallar detta en antropologisk meningsteori.

Denna antropologiska meningsteori kan utformas på många olika sätt i en mer eller mindre omfattande betydelse. I snäv mening är livsmeningen koncentrerad till någon av dessa förmågor, i vidare mening till flera av dem. Man kan jämföra med den marxistiska drömmen om människans mångsidighet i det klasslösa samhället.

Den antropologiska meningsteorin innebär att livet inte endast är en fråga om vad vi gillar rent subjektivt. Det är en fråga om vad vi rent objektivt behöver just som människor. Vi är helt enkelt en viss sorts varelser, och för sådana är det värdefullt att tillgodose de behov som är förankrade i människans särskilda natur. Dessa behov har naturligtvis en evolutionär bakgrund, men det är en omdiskuterad fråga om det inte finns andra faktorer som medverkat till uppkomsten av det specifikt mänskliga. Det behöver jag inte gå in på i detta sammanhang. Jag nöjer mig med att framhålla att uppkomsten av det mänskliga medvetandet måste tillmätas en alldeles särskild betydelse. Det blir en ny faktor i den så kallade kulturella evolutionen.

Detta svar på frågan om livets mening är naturligtvis ganska allmänt, men det skiljer sig från det svar man finner i den etiska teori som kallas hedonism, det vill säga att njutning eller lycka är det enda som är gott i sig. Mer utvecklade former av denna teori kan emellertid bli ganska svåra att särskilja från den antropologiska meningsteorin. Det gäller till exempel de former av hedonism som inte främst betonar ögonblickets lust, utan ”ett över en längre tid utbrett lusttillstånd som sinnlig lust och andlig njutning”.

Jag ska nu gå över från den antropologiska teorin i en generell mening till teorin med avseende på den enskilda personens förverkligande av sin livsmening. De mänskliga förmågorna är inte jämnt fördelade. Vissa har större förmåga till skapande än andra – och andra en särskild förmåga att leda en organisation eller göra tekniska uppfinningar. Vissa människor har lätt att forma personliga relationer, andra är mer introverta. Poängen är att mänskligt självförverkligande inte bara har att göra med blotta förmågan, utan också med hur pass mycket av denna förmåga som finns hos en enskild människa.

Som Hedenius skriver måste man skilja det specifikt mänskliga självförverkligandet från sådana allmänmänskliga förmågor som så gott som alla människor har eller bara människor har. Vi talar om att vissa människor har vissa talanger, och i äldre tid tänkte man sig att varje människa hade en särskild kallelse eller bestämmelse. Dessa uttryckssätt är belastade med problematiska associationer, men de innehåller inte desto mindre en kärna av sanning. Denna kärna skulle man kunna ta tillvara genom att i stället tala om en enskild persons förverkligande av sin livsuppgift. Genom att förverkliga min livsuppgift förverkligar jag min livsmening.

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker