Digitala ekosystem med nya risker

Text av: Joel Halldorf

En bok behöver ges ut, vilket innebär ett urval – ett som från 1800-talet sköttes av förlag, med bistånd från redaktörer och kritiker. Digitaliseringen rubbar denna ordning. På nätet gäller tillgänglighet, men i mycket lägre grad begränsning. Här kan alla publicera sig: en tonåring kan beskriva sin dag på en blogg och en massmördare kan lägga ut ett tusensidigt manifest. Att internet, i sann demokratisk anda, gör alla till avsändare är en av dess mest positiva egenskaper. Men det skapar också svårigheter som vi ännu inte vet hur vi ska hantera.

Det har alltid funnits en oro för att det fria ordet ska leda till att folk läser fel saker. Det fick furstarna att bemöta boktryckarkonsten med censur, tills den franska revolutionen visade att det inte fungerade – då blev i stället förläggare, redaktörer och kritiker de grindvakter som kurerade textflödet. Men i dag har 1800-talets institutioner förlorat sin makt. I stället formas våra flöden av vänners delningar, inflytelserika influencers och hur algoritmerna sorterar. De gamla grindvakterna försökte balansera mellan sina idéer om kvalitet och det som marknaden efterfrågade, men i det nya digitala ekosystemet premieras annat.

Till att börja med gynnar överflödet av information det lättsmälta. Texterna ska vara korta – ”halva längden (eller mindre) jämfört med konventionella texter”, skriver en konsultfirma – och gärna bestå av en punktlista. Budskapet ska rymmas i en tweet, ett kort citat eller ett sekundklipp som har potentialen att bli viralt.

Även om det inte finns några enkla svar på dagens utmaningar tar varje förenkling oss allt längre bort från en lösning. Det digitala ekosystemet fylls av budskap som inte löser något, men som likväl tränger undan fördjupande resonemang.

Det andra som premieras i de nya ekosystemen är det emotionella. Negativa känslor har visat sig ha en särskild förmåga att tränga igenom det digitala bruset. Vi stannar upp vid klipp som gör oss upprörda och är mer benägna att klicka på länkar av det slaget. Det blir dessutom självförstärkande, eftersom internets algoritmer lär sig våra preferenser. Ju mer vi tittar på den typen av innehåll, desto mer fyller det våra flöden.

Flera studier har påvisat ett samband mellan vrede och virala inlägg. Forskare vid New York University konstaterade att ju fler känsloladdade ord av typen avskyr och rädsla en post innehåller, desto större spridning får den. En annan undersökning visade att negativa politiska budskap genererar mycket mer engagemang på Facebook – särskilt om de formuleras i en upprörd ton. I mitten av 2010-talet började Facebook styra sina flöden med algoritmer för att servera användarna fängslande material och få dem att stanna längre på sidan. Problemet var att det som väckte allra mest engagemang var falska nyheter och politisk extremism. Techjättarna kan mäta användarnas engagemang i realtid och skapa personliga flöden som motsvarar varje individs preferenser. Det gör det svårt att motstå frestelsen att servera konspiratoriskt material till paranoida personer och deprimerande nyheter till de melankoliskt lagda.

Problemet sammanfattas syrligt av Hany Farid, IT-professor vid University of California, Berkeley: ”När din affärsmodell handlar om att maximera engagemang är du inte intresserad av sanning.” I stället är ”skada, splittring och polarisering” dina ledstjärnor. För att komma åt detta måste etik byggas in i tekniken.

En svaghet hos de digitala medierna är att de premierar värden som försämrar förutsättningarna för samtal. För det första skiftar de, som vi sett, balansen från det resonerande till det emotionella. Dessutom är personangrepp hårdvaluta, vilket försämrar förutsättningarna för respektfulla meningsutbyten. Problemen förstärks av att det är möjligt att lägga ut texter i realtid, utan att de behöver passera en redaktör eller ha varit föremål för eftertanke.

Alla som arbetar med text vet hur liten chans det är att en nyanserad kolumn eller ledarartikel får stor spridning i dagens mediala ekosystem. Visst kan engagerade internetanvändare bygga webbsidor, nätforum, sociala plattformar eller poddar där normer och regler är annorlunda. Men räcker det när offentligheten i stort förvandlats till en högljudd ekokammare?

Här behöver man hålla två tankar i huvudet samtidigt. Visst har de gamla institutionerna – universiteten, kyrkan och en del mediehus – ibland varit dåliga på att läsa av och förstå sin samtid och de nya förutsättningar för samtal som digitaliseringen skapar. Samtidigt bör vi fundera på om vi verkligen vill ha ett offentligt samtal där expertis och vetenskap trängs ut av förenklingar, känslomässig polemik och memer.

Ett annat problem med de digitala ekosystemen är att de är lätta att utnyttja av krafter som vill sabotera samtalet. Det vill säga troll eller till och med trollfabriker som pumpar ut desinformation. Här finns paralleller till hur Hitler och Goebbels beskrev propaganda. Den ska, menade de, ta sikte på hjärtat och appellera till känslorna. Den ska undvika krångliga och abstrakta argument, i stället vara kraftfull och koncentrerad och gärna svartmåla fienden.

Nätjättarna skördar våra data och kan därför förutse vårt beteende och våra preferenser. Att den här informationen är tillgänglig för högstbjudande riskerar att förändra politiken i grunden. För vad betyder egentligen fria val när vi kan bli offer för personligt utformade propagandakampanjer?

Här upprepas ett bekant mönster, nämligen att tekniksprång skapar nya möjligheter för påverkan och kontroll. Tryckpressen möjliggjorde religiös homogenitet inom Europas furstendömen, tryckkapitalismen skapade förutsättningar för en läsande masspublik, vilket i sin tur byggde nationerna, medan radion och modern propaganda bidrog till att strömlinjeforma det totalitära Nazityskland.

Digitaliseringen är teknikutvecklingens nästa front, och därför är det här som de nya riskerna finns. Nya tekniker har visat sig kunna användas av stater som försöker kontrollera sin befolkning och av politiska rörelser som vill manipulera väljarna. Varje större teknologiskt skifte kräver en omfattande diskussion om riskerna och om vad vi kan göra för att hantera dem klokt. Det handlar inte om att vrida tillbaka klockan, utan om att medvetet välja väg framåt.

1990-talets förhoppningar om att internet skulle välta diktaturer och bana väg för demokrati flammade upp med kraft igen i samband med den gröna revolutionen i Iran 2009 och den arabiska våren året därpå. Men den iranska regimen tillsatte en kommitté som fick till uppgift att hitta ”lögner och förolämpningar” mot landet på olika webbsidor. De som spred informationen skulle identifieras och gripas. Man sände också ut hotfulla SMS till sina medborgare, till exempel detta:

Kära medborgare, enligt vår information har du blivit påverkad av den destabiliserande propaganda som medier knutna till utländska makter har spridit. I händelse av olagliga handlingar eller kontakt med utländska medier kommer du att bli åtalad som en brottsling.

Snart var den gröna revolutionens saga all, och någon linje från internet till demokrati har ännu inte uppenbarat sig.

Den vitryske forskaren och författaren Evgeny Morozov menar att väst alltför naivt har omfamnat det han kallar Googledoktrinen: en entusiastisk tro på teknikens befriande kraft, kombinerad med föreställningen att företagen i Silicon Valley är allierade i kampen för frihet. Medan Twitters betydelse för den gröna revolutionen överdrevs i Europa och USA, suckade den iranske journalisten Fred Petrossian att det var typiskt för väst att ”inte fokusera på det iranska folket, utan på den västerländska teknologins roll”.

Digitala hjälpmedel gör det möjligt att inte bara samla in, utan också analysera enorma mängder data. Covidpandemin var en chans att testa och vänja befolkningar vid olika tekniker för övervakning. I dag är moderna staters förmåga att övervaka och påverka befolkningen så stark att det väcker frågan om folkliga revolutioner alls är möjliga! I stället för en arabisk vår verkar vi ha trätt in i en auktoritär istid där vi får vara glada om vi lyckas slå vakt om de demokratier som finns.

Genom historien har vägen till demokrati gått via sociala massrörelser. De uppstod med tryckpressen, från kampanjen mot slaveriet som startade i ett tryckeri, till att böcker och tidningar förenade människor i folkrörelser.

Kan digitala medier förena människor i sociala massrörelser? För några år sedan hade nog de flesta av oss svarat ja på den frågan. Genom chattforum, Facebookgrupper och mejllistor går det ju att hitta likasinnade inom vilket fält som helst. Borde inte det vara en perfekt infrastruktur för massrörelser? Det heter ju till och med sociala medier.

År 2010, mitt under de pågående twitterrevolutionerna och med utgångspunkt i medborgarrättsrörelsen i USA, skrev den amerikanske författaren Malcolm Gladwell att politisk aktivism kräver täta band – helst nära vänskap. Dilemmat är att sociala medier gynnar svaga band. Det går att ha tusentals ”vänner” på Facebook, eftersom de flesta av dem inte alls är vad vi vanligtvis menar med vänner. Men när man påpekar att internet och sociala medier har denna tendens reagerar en viss grupp negativt, nämligen personer som faktiskt har upplevt nära gemenskap med andra via nätet. Därför är det viktigt att vara tydlig här: alla band som uppstår online är inte tunna, utan det går att knyta täta band också på nätet.

Det finns ett likartat problem när det gäller individers band till politiska frågor. Sociala medier ger människor möjlighet att utföra symboliska handlingar till stöd för olika personer, grupper eller frågor. Det kan handla om att gå med i en Facebookgrupp, lägga en flagga till sin profilbild eller dela vidare en politisk rörelses budskap. Men det är handlingar som kräver en liten insats och som har ganska liten påverkan. Så fort det blir en aning mer kostsamt – det räcker att börja be om engångsdonationer – sjunker gensvaret enormt.

Givetvis kan människor väckas till ett helhjärtat politiskt engagemang via nätet – men det gäller tyvärr inte bara till demokratirörelser, utan även extremism i olika former. IS, al-Qaida och högerextrema grupper har rekryterat framgångsrikt på nätet. Men det dominerande mönstret tycks vara att människor uttrycker sina sympatier på nätet utan att följa upp dem genom konkret engagemang; ett fenomen som kallas slacktivism eller klicktivism. Kritiker menar att det speglar att sociala medier framför allt handlar om att visa upp sig för andra.

Historien första lag lyder: Du kan inte återvända. Den tid som har passerat är svunnen och det går aldrig att vrida klockan tillbaka. Det går dock att gå framåt i olika riktningar och frågan är vilken väg vi ska ta.
Den digitala revolutionen har varit hastig, och mycket är ännu oklart. Samtidigt har den i många avseenden snarare förstärkt gamla mönster än skapat nya. I tusen år har textproduktionen vuxit, läshastigheten snabbats upp och formaten utvecklats för att möta behovet av fart och lättillgänglighet. Sedan Gutenberg har det krävts någon som sorterar i floden, vilket skötts av statlig censur, förlag och redaktioner, och nu algoritmer.

Sedda ur ett större perspektiv är både den hastigare publiceringstakten och den uppdrivna läshastigheten en del av den acceleration som präglar det moderna samhället. Den tyske sociologen Hartmut Rosa konstaterar att accelerationens första konsekvens är att vår räckvidd ökar. Vi kan äga mer, resa längre och uppleva fler saker. Men expansionen har ett pris, nämligen att vår relation till världen blir tunnare. Vår uppmärksamhet räcker inte till, och när vi rusar fram utan tid att stanna upp förlorar vi förmågan att förundras. Tillvaron blir ett ting i stället för en levande organism.

Ett första steg vore att bryta med vår teknikfetischism – den som säger att nytt alltid är bättre. Digitaliseringen må vara den sol som vår civilisation kretsar kring, men det behövs i så fall fler himlakroppar. De digitala medierna förser oss med snabb information, hjälper oss att skapa översikt och underlättar kontakt med andra människor. Men tryckta medier uppmuntrar till en koncentrerad och långsam läsning som går på djupet. Det finns ingen anledning att välja det ena före det andra. Både högt och lågt tempo har sin plats, men i dag är det eftertanken som är hotad. Därför behöver vi slå vakt om den tryckta boken och den tryckta tidskriften.

Tryckpressen skapade förutsättningar för den bildning, reflektion och dialog som lade grunden för vår civilisation. Den har sina brister, men digitaliseringen verkar tyvärr inte laga dem, utan snarare erodera sådant som varit verkligt värdefullt. Det finns en risk att vi tar problemen på allvar först när det är för sent. Och egentligen vet vi redan tillräckligt. Vi har varit bokens folk i tvåtusen år, och det har satt sina spår.