Fritanke Fritanke
Kundvagn (0)
Till Kassan
Din kundvagn är tom
Meny

Signerat: Därför hjälpte jag Per Maritz att dö

Att ignorera denna medmänniskas outhärdliga lidande var omöjligt för mig, skriver Staffan Bergström.

Två oberoende händelser kom att sammanfalla i tiden i början av juli 2020. Den ena var en artikel som jag sände 23 juni till DN Debatt och som tog upp ett nytt regeringsförslag till riksdagen om att göra medhjälp till livsavslut (till exempel frivillig dödshjälp) eller till självmord olaglig. I artikeln var vi kritiska mot bakgrund av en prejudicerande dom i den tyska författningsdomstolen i februari att staten måste säkerställa att det finns tillgång till frivillig suicidhjälp för dem som önskar det. Rätten till dödshjälp härleds ur en tysk grundlagsbestämmelse som säger att »människovärdet är okränkbart» och att »var och en har rätt att fritt utveckla sin personlighet så länge han eller hon inte skadar andras rätt».

Den andra händelsen var dramat kring den svårt ALS-sjuke Per Maritz, som under ett halvt år förberett och fått grönt ljus till sin självvalda dödshjälp hos Dignitas i Schweiz. Han skulle med sin familj ha åkt till Schweiz första veckan i juli men fick oväntat beskedet att det hela måste inställas till följd av coronapandemin.

DN Debatt-artikeln samlade 88 jurister, präster, läkare, riksdagsledamöter, författare med flera. Den publicerades 17 juli, bara tre dagar efter det jag hjälpte Per Maritz att avsluta sitt liv. Den fick rubriken »Frivillig dödshjälp är en mänsklig rättighet». Titeln var satt av debattredaktören medan den insända rubriken inte var lika kategorisk, utan egentligen rymde en implicit fråga om hur det borde vara: »Frivillig dödshjälp – en mänsklig rättighet när allt hopp är ute»,1 på vilken DHR:s ordförande Rasmus Isaksson replikerade med argument från de funktionshindrades sida.2

Vår slutreplik publicerades 27 juli under rubriken »Vi måste våga utreda frågan om frivillig dödshjälp!» och bemötte de missförstånd om och den rädsla för hot mot svaga grupper i samhället som uppenbarligen finns.3 Vi underströk att det finns föreningar som DHR i andra länder där inställningen till frivillig dödshjälp är annorlunda. I England finns till exempel Disabled Activists for Dignity in Dying, som för ett par år sedan publicerade artikeln »Big majority of disabled people support assisted dying for the terminally ill».4

Per Maritz var knappt två år efter sin ALS-diagnos funktionshindrad med ökande förlamningar som också drabbat andningsmuskulaturen. Han hade redan i början av 2020 ansökt om att få avsluta sitt liv hos organisationen Dignitas i Schweiz och under våren fått tillstånd att ta emot den begärda hjälpen i början av juli. Alldeles före avresan fick han och hans familj tyvärr beskedet att gränsen till Schweiz stängts av pandemiskäl. Han skrev ett uppgivet och ilsket meddelande på Facebook, som fick mig att tänka: här sitter en man med tilltagande förlamning och andningsvårigheter som har alla papper klara och är helt övertygad sedan månader om att få avsluta sitt liv och så kommer dråpslaget att resan måste inställas! Han vägrar att läggas in på hospis eller sjukhus.

Kunde jag göra något?

Jag skrev till Per och talade med honom i telefon. Också, efter hans medgivande, med hans familj. Jag fick alla intyg från Dignitas, journalutdrag från Karolinska sjukhuset samt ett bevittnat intyg från honom om samtycke till att jag fick förse honom med dödliga doser läkemedel som han själv skulle inta. Per hade på Facebook uttryckt sin besvikelse över fegheten hos politiker och andra som hindrade hans självvalda livsslut. Han uttryckte för mig sin vilja att bli en »ambassadör» för alla i tysthet lidande som förvägras frivillig dödshjälp i vårt land och måste plågas av ekonomiska skäl, eftersom det kan kosta upp till 200 000 kr att täcka allt som krävs för en vistelse i Schweiz för att avsluta sitt liv.

Det blev uppenbart för mig att medmänniskan Per befann sig i ett mardrömsliknande limbo utan utväg och i desperat väntan på sin egen död. Han hade ett oerhört fint stöd av sin exhustru och deras två vuxna barn, men mardrömsscenariot var ju även deras.

Som framgått av olika massmedier är det första gången jag utanför mitt vanliga sjukhusarbete som gynekolog har hjälpt en döende patient att förkorta sitt döende. Jag vågar påstå att majoriteten av mina svenska läkarkollegor under sitt yrkesliv någon eller några gånger stått inför döende patienter som haft så svår ångest eller smärta att man överdoserat smärtstillande eller ångestdämpande medel med risk att döendet påskyndas.

Jag har gjort ett utkast till artikel i Läkartidningen med titeln »Är det brottsligt att söva en döende in i döden?» Min fråga utgår från det faktum att det är helt lagligt och i enlighet med god vård att ge en döende patient (till exempel en svårt lidande cancerpatient i terminalt stadium) så kallad kontinuerlig terminal sedering. Man sänker medvetandenivån i ett slags narkos. Om patienten krävt att slippa vätska och näring inträder döden inom dagar. Kristna fundamentalister och vissa andra hävdar att detta inte är dödshjälp eftersom syftet med sederingen inte är att förkorta livet. Men – kunde det invändas – den läkare som ger denna sedering och samtidigt avslutar vätske-och näringstillförsel vet ju med absolut säkerhet att patienten därigenom avlider. Han eller hon vidtar åtgärden med berått mod, väl medveten om de yttersta följderna av sin handling. Och, omvänt, att fortsatt vätske-och näringstillförsel skulle ha förlängt döendeprocessen.

Det förment rimliga i att inte betrakta kontinuerlig terminal sedering som dödshjälp bygger på föreställningen om den så kallade dubbla effekten. Denna doktrin fritar ansvarig läkare från ansvar, eftersom syftet med sederingen inte var att patienten skulle avlida. Syftet var enbart att ge patienten symtomfrihet, även om det är självklart att handlingen leder till att patenten dör.

Jag menar att doktrinen om den dubbla effekten är hyckleri och semantiskt hårklyveri. Alldeles särskilt när man står inför en döende patient som plågas outhärdligt och som i detta fall vägrar vård på sjukhus eller hospis.

Motståndarna till frivillig dödshjälp underkänner argumenten om individens beslutanderätt och integritet i livets slutskede. De hävdar ofta att »livet är en gåva från Gud», varav följer att »det är en plikt att leva». Men även andra, icke-religiösa motståndare finns framför allt bland funktionshindrade och utsatta grupper.

Att försöka ignorera denna medmänniskas outhärdliga lidande var för mig omöjligt. Därför hjälpte jag Per Maritz att dö.

Staffan Bergström är leg. läkare, specialist i obstetrikgynekologi och professor i internationell hälsa vid Karolinska Institutet. Han är ordförande i Riksföreningen RTVD (Rätten till en värdig död).

 

Noter

1. https://www.dn.se/debatt/frivilligdodshjalparenmanskligrattighet/

2. https://www.dn.se/debatt/ dodshjalparfelvagattga/

3. https://www.dn.se/debatt/vimastevagautredafraganomfrivilligdodshjalp/

4. https://www.dadid.org.uk

Vill du läsa om vetenskapens och samhällsdebattens frontlinjer? Beställ en prenumeration på tidskriften Sans, fyra nummer för endast 365 kr!

Kassa

Artiklar

Önskelista

Här är böckerna som ligger i din önskelista.

Anmäl din epostadress om du vill få uppdateringar och erbjudanden om de böcker som ligger i din önskelista. Vi lämnar aldrig ut din epostadress.
Din epostadresss är knuten till din önskelista så att du kan få uppdateringar och erbjudanden om böcker som ligger i här.
Jag är säker på att jag vill ta bort min epostadress

Meddelande

Meddelande text

Arbetar...