Fritanke Fritanke
Kundvagn (0)
Till Kassan
Din kundvagn är tom
Meny

Signerat: Det sluttande planet – debatt och argumentation

»Sluttande plan»-retorik hindrar människors valmöjligheter rörande dödshjälp, skriver Elisabet Abelin-Norell.

Debatt och Staffan de Mistura. Hur hör de ihop? Mer än man skulle tro. Efter den senaste månadens (juli 2020) debattartiklar i olika frågor, inte minst dödshjälpsfrågan, tänker jag på ords betydelse, något som Mistura (»läkaren för länder») nämnde i sitt Sommarprogram. Ordens betydelse, ordens innebörd. Ordförståelse.

Sluttande plan: ord, som ofta används i debatten om dödshjälp av motståndare till sådan hjälp. Vad betyder begreppet? Rent sakligt är det en yta som lutar nedåt. Metaforiskt kan man säga att livet självt innehåller ett sluttande plan.

Ordet »debatt» kommer av franskans débat. Ordet innehåller battre av latinets batturer som betyder »slå», samt vilket uttrycker intensitet. Debattera skulle då betyda att man slår våldsamt.

Det förefaller mig mer rimligt att i stället »argumentera». Detta ord kommer av argumentum, som betyder »bevis» eller »klargörande», som i sin tur kommer av det latinska ordet för silver, argentum, en metall som onekligen lyser. Om man således argumenterar klargör man någonting. I vilket fall som helst slår man inte någon annan sönder och samman.

Det sluttande planet är argumentet par préférance från dem som motsätter sig varje form av dödshjälp. Och då exemplifieras den förmenta urartningen i framför allt fyra kategorier: funktionshindrade, psykiskt sjuka, minderåriga och dementa.

Funktionshindrade kan känna sig hotade genom att de är kostnadskrävande och skulle kunna bli »offer» mot sin innersta vilja att inte dö. Det finns gravt ryggmärgsskadade som lever rika och meningsfulla liv och där inget land eller stat skulle kunna påbjuda dödshjälp mot den skadades vilja. Det finns också gravt ryggmärgsskadade som själva valt att avsluta livet i Schweiz efter många års tappra försök att finna en mening i livet. Självmordstankar kan vara legio direkt efter uppvaknandet och insikten om livslångt gravt handikapp, men dödshjälp är aldrig aktuell i sådana fall. Den engelska organisationen Disabled Activists for Dignity in Dying är ett viktigt exempel på insikten hos funktionshindrade att även de kan drabbas av obotlig sjukdomsplåga.

Psykiskt lidande kan vara outhärdligt utan att bero på depression eller annan psykisk sjukdom. Men psykisk sjuklighet kan vara mångårig och är inte alltid behandlingsbar. Terapiresistent depression har kommit att bli en möjlig anledning till frivillig dödshjälp i vissa länder. Vad skulle alternativet vara: fortsatt outhärdligt lidande under okänt antal år?

Minderåriga barn kan drabbas av svåra cancerformer och smärttillstånd som är förenade med svårt, långdraget lidande. Det är svårt att förstå kritiken mot dödshjälp till barn som är dömda till en slutfas i livet som är kontinuerligt plågsam. Krabbes sjukdom är ett sällsynt tillstånd. Jag kände ett barn med den infantila formen, den som börjar i 3–4-månadersåldern och slutar med döden i 2-årsåldern under förlust av alla funktioner. Det jag ännu minns är detta barns skrik av smärta hela sitt korta sjukdomsliv.

Dödshjälp till dementa är ett svårt problem, och inget land har hittills en lagstiftning som tillåter dödshjälp till icke-beslutskapabla människor. Undantag finns dock i vissa länder, där juridiskt bindande livsslutsdirektiv – skrivet innan demenssjukdomen blivit manifest – gäller som patientens yttersta vilja.

Att antalet människor som efterfrågar dödshjälp ökar är ingen bekräftelse på det sluttande planet. Vi vet faktiskt inte omfattningen av behovet av frivillig dödshjälp. Sociala och personliga attityder och stigmaföreställningar ändrar sig över tid, vilket man konstaterat i stater där Oregonmodellen genomförts och också i Beneluxländerna. Med det ökande antalet ansökningar om frivillig dödshjälp i Nederländerna har antalet avvisade ansökningar också ökat. I Schweiz har självmorden minskat.

Enda skillnaden mellan mig och Per Maritz är att jag inte har ALS. Inte någon annan dödlig sjukdom heller. Men nu, i livets ålderdomsbetingade nedåtsluttning där jag befinner mig, svälter jag. Min hjärna svälter snarare än kroppen i övrigt. Näringstillförseln har upphört, den som kom in via ögon och öron, ty åldern slog långsamt sönder dessa organ och ingen palliativ vård i världsklass kan ge mig den näring min hjärna behöver. Modern datorteknologi är för min existentiella smärta ungefär som paracetamol, känt under namnet Alvedon, skulle vara för svår fysisk smärta. Otillräcklig smärtlindring.

Läkemedelshantering är starkt reglerad i lag. Därför kan man kombinera kodein med paracetamol för att få en något starkare smärtlindring. Om den sluttande plan-argumentation som dödshjälpsmotståndare använder sig av i dag varit gällande när man kunde använda kodein som tilläggsmedicin, hade dels större delen av befolkningen blivit opiatmissbrukare, dels hade man inte kunnat använda än kraftigare smärt-och ångestlindrande preparat som morfin inom den palliativa vården. Dock är uppenbarligen en stor majoritet av befolkningen inte morfinmissbrukare.

Sluttande plan-retorik är farlig. Den hotar friheten, individens yttersta frihet, den att ha självbestämmanderätt i livets slutskede. Den hotar också grundvalarna för vad man kallar rättsstat. I en skrivelse från regeringen som rör utrikespolitik står: »Rättsstatsprincipen innebär […] Förutom formell legalitet som innebär att lagar följs krävs dessutom att lagar stiftas och tillämpas utan diskriminering och med respekt för individens värdighet och mänskliga rättigheter.» (Skr. 2007/08:109, s. 16).

Är sluttande plan-retoriken inte ett angrepp på rättsstatsprincipen när man motsätter sig legalisering av frivillig dödshjälp? Hotas inte den frihetliga grundval som landet dock vilar på? Man gör det genom att sprida oro och fruktan för att uppnå inflytande och makt. Makten att endast en del av befolkningen ska få diktera villkoren för övrigas liv. Och död. Samt avsaknad av valmöjlighet.

Samma Tyskland som vilsefördes under Nazitiden säger i ett uttalande (i februari 2020) från den tyska författningsdomstolen, i min översättning: »En fysisk persons allmänna rättighet omfattar också fysisk persons rättighet till självbestämmande. Friheten att ta sitt liv inkluderar också frihet att söka hjälp hos tredje part och ta sådan hjälp i anspråk om den erbjuds.»

Vart kommer den osakliga på sluttande plan-retorik byggda debatten att föra oss? Riktningen syns. Ingen valmöjlighet i dödshjälpsfrågan. Kanske aldrig få den yttersta friheten när livet närmar sig slutet? Till förtryck och ofrihet utan grundlagsskyddad rätt till självbestämmande?

Var finns mod och intellektuell kapacitet att argumentera emot den fara som ligger i sluttande plan-retoriken?

Argumentera för frihet!

Elisabet Abelin-Norell, 85 år, är leg. läkare och var tidigare yrkesverksam som barnneurolog. När detta skrivs i augusti är hon i livet men hon kommer att dö vid Dignitas i Schweiz den 9 september.

Vill du läsa om vetenskapens och samhällsdebattens frontlinjer? Beställ en prenumeration på tidskriften Sans, fyra nummer för endast 365 kr!

Kassa

Artiklar

Önskelista

Här är böckerna som ligger i din önskelista.

Anmäl din epostadress om du vill få uppdateringar och erbjudanden om de böcker som ligger i din önskelista. Vi lämnar aldrig ut din epostadress.
Din epostadresss är knuten till din önskelista så att du kan få uppdateringar och erbjudanden om böcker som ligger i här.
Jag är säker på att jag vill ta bort min epostadress

Meddelande

Meddelande text

Arbetar...