Signerat: Om flickor i folkskolan

När folkskolan infördes i mitten av 1800-talet rådde knappast jämställdhet mellan könen, skriver Agnes Hamberger.

I dagens skoldebatt lyfts flickorna fram som vinnarna. Deras betyg övertrumfar pojkars, deras läskunnighet är högre och studier har visat både att flickor tilltalas med ett mer komplext språk och att språkförväntningarna på dem är högre. Så har det emellertid inte alltid varit, och i den tidiga folkskolan var flickor ofta satta på undantag.

Den svenska folkskolan såg dagens ljus 1842, då Kunglig Maj:ts nådiga stadga klubbades igenom i riksdagen. Man ville från statligt håll bygga ut det skolsystem som redan fanns, men från början var kraven blygsamma. Det rådde inte skolplikt, men varje socken och stadsförsamling var nu skyldig att erbjuda minst en, helst fast, skola med utbildad lärare. Eftersom folkskolereformen hade sina utmaningar innehöll stadgan även undantag. Det rådde då som nu lärarbrist, vilket gjorde det omöjligt att erbjuda daglig undervisning överallt. I stora delar av landet var avstånden mellan skola och hem stora, och dessutom ansåg många att barnen var nödvändig arbetskraft hemma och knappast behövde gå i skolan då de ändå skulle bli jordbrukare själva. Från riksdagshåll var man beredd att möta upp på olika sätt. Flyttbara skolor som kunde komma till barnen i glesbefolkade eller fattiga socknar var ett sätt, ett annat var den del av stadgan som slog fast att »Skol-styrelsen äge att bestämma den skillnad, som i hänseende till kunskapsfordringarna lämpligen må göras mellan gossar och flickor». I praktiken innebar det att den lokala skolstyrelsen hade fria händer att minska flickornas börda bortom den så kallade minimikursen, som innehöll läsning, religionskunskap och biblisk historia (nödvändigt för att kunna konfirmeras och därmed avsluta skolan), skrivning, kyrkosång och de fyra räknesätten. Tidigare forskning har dessutom visat att de barn som tog denna kurs främst fick läs-och katekesundervisning.

Att det var just flickorna som kunde undantas från undervisningen har olika förklaringar. I det historiska materialet återkommer åsikten att de flesta flickor ändå skulle bli husmödrar på vilka en mer avancerad utbildning vore bortkastad. Det var förresten inte en ovanlig inställning till hela folkskoleprojektet i konservativa kretsar, och katekesläsningen sågs av många som tillräcklig för allmogens behov. Men man var fundersam på om allmogen verkligen kunde lära sina barn exempelvis slöjdkunskaper, och på 1890-talet beslutades att staten skulle gå in med ett särskilt slöjdbidrag till vanliga folkskolor. Förutom slöjd blev även skolkök och huslig ekonomi skolämnen vid slutet av 1800-talet, men det dröjde till 1960-talets nya grundskola innan hemkunskap blev ett obligatoriskt skolämne för båda könen. Undantag finns, men där pojkarna tilläts deltaga i skolköksundervisningen tryckte man på att deras undervisning inte fick ske på flickornas bekostnad. Ofta skedde undervisningen i samarbete med organisationer som exempelvis hushållningssällskapen. Där fick flickorna lära sig laga mat, servera och på vissa ställen även underhålla gästerna.

Hur skillnaden mellan könen påverkade vardagen och kursinnehållet för folkskoleelever i mitten av 1800-talet kan vara svårt att komma åt, men det finns källor som ger oss små inblickar. I lokala reglementen kan man ibland läsa om vad skolan innebar för flickor respektive pojkar. I Malmö stads reglemente från 1850 slår man exempelvis fast att flickor i allmänhet bör befrias från ämnen som geometri, linearteckning och naturlära. Man är också öppen för att flickorna inte behöver deltaga i gymnastik, något som en mängd reglementen runt om i landet stämmer in i. Och om man nu ska erbjuda gymnastik, så bör det ske på tider då gossarna inte är närvarande. Samtidigt vet vi att barnen i många folkskolor ändå lekte och gymnastiserade tillsammans, en skillnad gentemot dem som gick i läroverk respektive flickskolor och därigenom var fysiskt åtskilda. Först 1927 fick flickor tillträde till de statliga läroverken och därmed samma utbildningsrättigheter som pojkar. Fram tills dess gick flickor från rikare familjer i privata och avgiftsbelagda flickskolor, vilket naturligtvis bidrog till en än tydligare klasskiktning bland flickorna.

I olika folkminnesarkiv kan vi hitta röster från arbetar- och jordbrukarbarn vars representation i de stora arkiven är tämligen gles. Där svarar vuxna på hur deras skoltid såg ut och vad som hände på väg till skolan, i klassrummet och på rasterna. Vissa beskriver den outtalade skiktning av skolgården i könsseparerade sfärer som jag själv minns från 1990- talets skolgård. Andra beskriver dem som vågade bryta mot normen: pojken som hellre hoppade hage med flickorna på rasten under 1920-talet eller, betydligt vanligare, de flickor som struntade i att fotboll var en pojksport och spelade ändå. Ytterligare andra menar att det var läraren som delade upp eleverna, ofta med motiveringen att det var för flickornas skull, precis som reglementet föreskrev.

Skrivningarna om skillnader i kunskapsfordringar mellan pojkar och flickor i folkskolan tunnades ut i slutet av 1800- talet, samtidigt som stora förändringar skedde på de juridiska, politiska och sociala arenorna. Allt fler högre utbildningar och yrken öppnades upp efter år av kamp från pionjärer som Karolina Widerström, Sveriges första kvinnliga läkare som tog examen 1888, och Ellen Fries som disputerade som första kvinna 1883. Men i slutändan var dessa nya arenor tillgängliga för ett mycket litet antal kvinnor vars föräldrar hade haft råd och vilja att sätta dem i en privat flickskola, från vilken de kunde läsa vidare på universitetet. För folkskolans flickor var vidare studier inte en realitet, utan de flesta studiehungriga kunde på sin höjd se fram emot de frivilliga fortsättnings- och repetitionsskolor som fanns på många platser och där eleverna gick några månader eller terminer. Ett annat alternativ var husmodersskolor som många flickor gick i efter folkskola och konfirmation. De flesta förväntades börja arbeta som piga på antingen den egna gården eller en närliggande gård. Några fick möjlighet att läsa till exempelvis sjuksköterska eller lärarinna, yrken som var omvårdande och kvinnligt kodade.

I dag är inga arenor formellt stängda för kvinnor, även om faktorer som klass och kön alltjämt spelar roll för val av utbildning och yrke. Kvinnor har i decennier varit i majoritet på högskolan. När flickornas skolsituation problematiseras i debatten i dag handlar det snarare om stress och psykisk ohälsa orsakad av höga förväntningar. Mycket finns kvar att göra, men vi kan också konstatera att mycket har hänt på etthundrafemtio år.

Agnes Hamberger är doktorand i utbildningssociologi vid Uppsala universitet. Hennes avhandlingsprojekt handlar om flickor i folkskolan 1842– 1919.

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker