Signerat: Oro och filosofi

Filosofer har under tidernas lopp erbjudit ett antal – ofta motstridiga – lösningar på vår mänskliga benägenhet att oroa oss.

Text: Farshid Jalalvand

Vi är ena oroliga själar, vi människor. Det är knappt så man orkar med sig själv ibland. Ständigt uppjagad! Ständigt i uppror! Så fort ett problem är löst, identifierar den rastlösa hjärnan ett nytt, och ett nytt, och ett nytt efter det. Andra gånger dimper bekymren ner i ens knä. Klimatkris, svältkatastrofer, coronavirus. Man kan bli uppslukad av dessa saker på sätt som i efterhand ter sig löjliga. Men lär man sig till nästa gång? Nej, självklart inte.

Det är intressant att se hur stor del av filosofihistorien som har handlat om hur man kan lindra denna inneboende oro. Stoicismen är den filosofiska skola som starkast förknippas med detta. »Känslokyla är priset vi betalar för ett stilla sinne«, säger stoikerna, »tillåt inte känslorna att förvirra förnuftet«. Det är kanske kloka råd de erbjuder, Cicero och company. Mångfaldigt fler saker skrämmer oss än skadar oss. Läs statistiken, beräkna sannolikheten, var rationell för guds skull! Resten är bortom din kontroll; försona dig med ofrånkomligheten.

Upplysningsfilosofen David Hume blev som tonåring betagen av stoicismens idéer. I ett brev till en vän beskriver han sin »hänförda förundran« efter att ha läst Cicero, Seneca och Plutarchos. Hume hängav sig åt att »förbättra sitt temperament och sin vilja, sitt förnuft och förstånd […] Jag stärkte mig genom fortlöpande reflektioner kring döden, fattigdom, skam och livets övriga eländen.« Men försöken att stålsätta jaget slutade i ett spektakulärt misslyckande. Hume fick ett fysiskt och nervöst sammanbrott som varade i flera år. När han repat sig från det som vi i dag skulle kalla en svår utmattningsdepression förkastade han stoicismens stränga lära. Genom självreflektion och något som liknade en rudimentär variant av den vetenskapliga metoden utvecklade han i stället en teori om människans natur.

I ett berömt stycke i sin klassiska Avhandling om den mänskliga naturen (1739) förklarar Hume att »förnuftet är och bör endast vara passionernas slav och kan aldrig göra anspråk på någon annan ställning än att tjäna och lyda dessa«. Enligt Hume kan endast känslor motivera människan till handling. Det för många så heliga förnuftet förpassades alltså till en sekundär roll att bara verkställa det som känslorna bestämmer. Vår rationalitet kan därmed liknas vid en strålkastare som tänds och riktas av våra passioners energi. När vi känner hopp riktas strålkastaren åt ett håll, och åt ett helt annat när vi känner förtvivlan. Utan riktning och kraft från känslor är förnuftet overksamt.

Detta är naturligtvis dåliga nyheter för dem av oss som är ängsliga av naturen. Det innebär att vi för det mesta går runt med tunnelseende och katastroftankar. Och ännu värre när strålkastaren riktar sig mot samma sak vid samma tidpunkt för ett helt kollektiv! Som när en grupp på sociala medier tycker att någon sagt något förfärligt, eller när ett helt samhälle drabbas av oro på grund av en dödlig pandemi. Om Humes teori stämmer, vilket jag och andra emotionella människor är överens om att den gör, innebär det att väldigt många blir liktänkande samtidigt. Den vanliga mångfalden av perspektiv försvinner. Ett första steg mot en lugnare tillvaro är då kanske att stiga bort från flocken, eller att logga ut, när man märker att strålkastarna bränner hål på samma objekt. »Människor blir galna i flock, men återfinner förståndet långsamt och i ensamhet«, som den skotske poeten Charles Mackay skrev.

Men räcker detta för att lugna en orolig själ? Sannolikt inte. Som tur är, är historien full av andra filosofier som vill visa vägen till sinnesfrid. Utöver stoicismen finner vi till exempel epikurismen (»njut av livet, men lagom»), cynismen (»njut av livet genom att bråka«), skepticismen (»njut eller njut inte, vi vet inte ens om vi existerar«) och nihilismen (»låt oss njuta nätterna i ända«). Den som söker kanske hittar något botande i dem. Eller varför inte i filosofin av en person som verkligen anammade den solitära livsstilen: 1800-talstänkaren Arthur Schopenhauer? För när studenterna på Berlins universitet undvek hans föreläsningar till förmån för konkurrenten Hegels lämnade han akademin för gott och bosatte sig i Frankfurt för att fokusera på skrivandet. Där levde han ensam till sin död nästan trettio år senare. Man kan föreställa sig alla de positiva effekter av icke-flocktänkande som han drog nytta av under de decennierna. Och eftersom han ändå trodde att världsessensen är en totalitet som fraktioneras och manifesteras i olika »kroppsliga individer«, kände han sig kanske inte särskilt ensam heller.

Schopenhauer är en av dem som försökte tackla den uppjagade människans sjuka. Han såg att världen i grunden inte har någon mening. Detta orsakar en oändlig frustration hos människan, eftersom man rastlöst strävar efter saker som ändå inte leder någonvart. För att komma till rätta med detta måste man skifta fokus från de egna begären till universums essens. Det gäller alltså att förlora sig själv och bli ett med världsalltet. Allt annat – begär, lidelser, konkurrens om studenter på Berlins universitet – utgör lidande. De buddistiska influenserna är tydliga. Det gäller alltså att rikta förståendets strålkastare rakt upp i himlen. För den som är lagd åt det transcendentala uppnå-nirvana-hållet kan Schopenhauer alltså erbjuda en väg ut ur oron.

Men samtidigt, känns inte det hela lite … fegt? Att helt vända sig bort från världen därför att det blir jobbigt emellanåt? Pandemier kommer och går, men däremellan är väl världen ändå rätt trevlig? Visst gör det ont att falla, men är det inte också stärkande att resa sig? En av dem som mest aggressivt gick i clinch med Schopenhauers mjälla vishetslära var Friedrich Nietzsche. »Det som inte dödar härdar!« förkunnade han karaktäristiskt skarpt. I stället för att kuva viljan tyckte Nietzsche att man ska låta den härska.

I stället för att förneka livet, ska man bekräfta det, med alla dess svårigheter. »Vad är lycka? Känslan av makt som växer, av motstånd som övervinns«, skrev han 1888. Nietzsche ville piska fram handlingskraft, djärvhet och mod i den oroliga själen. Han tycks säga: Låt blodet koka och använd ångan för att driva dig framåt!

Tygla dina sinnen, manipulera dina känslor, vänd dig bort från världen eller bekräfta livets svårigheter och fortsätt framåt. De är alltså några av förslagen som filosofivärlden har att erbjuda när vi blir för skärrade av livets svårigheter. Det är möjligt att vår inneboende oro inte går att bota helt. Och måhända gör våra olika kynnen dessa förslag olika attraktiva för oss. Men för den med experimentlusta finns flera vägar att ge sig ut på för att pröva lyckan mot en stillare tillvaro.

Farshid Jalalvand är fil.dr i klinisk mikrobiologi vid Lunds universitet och arbetar för närvarande med ett bokmanus om evolution och filosofi.