Fritanke Fritanke
Kundvagn (0)
Till Kassan
Din kundvagn är tom
Meny

Tiden är livets villkor

Människans tid är utmätt. Därför räknar hon – mäter – tiden.

Av Jackie Jakubowski

I begynnelsen skapade »Gud» – tiden. Det är en chockerande tanke för den som vill se tiden som något absolut och universellt. Men att även tiden är en del av skapelsen stod klart redan för kyrkofadern Augustinus, som förlöjligade uppfattningen att Gud skulle ha väntat i en evighet för att vid något speciellt tillfälle bestämma sig för att skapa ett världsallt. »Världen har skapats inte i tiden, utan samtidigt med den», skrev Augustinus. Gud satte igång urverket.

Det var Isaac Newton (1642–1727) som på vetenskaplig grund befäste den traditionella judisk-kristna bilden av Gud som urmakare. Hans lagar för mekaniken slog fast att materiella kroppar rör sig genom rummet längs förutsägbara banor under inverkan av de krafter som accelererar och bromsar dem, enligt strikt matematiska lagar. Med hjälp av dessa lagar kunde han beräkna rörelserna för månen och planeterna. Ja, Newtons lagar kunde tillämpas på varje fysikaliskt förlopp i universum. Hela kosmos framstod som ett väldigt urverk, där tiden ingick som en grundläggande faktor.

Newton, liksom Aristoteles (384–322 fvt) nästan två tusen år tidigare, trodde att tiden kunde anges entydigt genom att mäta tidsintervallet mellan två händelser. Detta tidsintervall är lika stort oberoende av vem som mäter det. Newton slog fast i sin Principia att »absolut, sann och matematisk tid av sig själv och genom sin egen natur flyter i jämn takt utan att stå i förhållande till något yttre». Newtons tid var »det sunda förnuftets» tid – universell, absolut och fullständigt pålitlig. Gud-Urmakaren slog vakt om Tiden.

Problemet är bara att Gud-Urmakarens ställning i det newtonska deterministiska universum blev urholkad. Som den rysk-belgiske kemisten och Nobelpristagaren Ilya Prigogine (1917–2003) har anmärkt:

Gud har hos Newton reducerats till blott och bart en bokhållare som vänder bladen i en kosmisk historiebok som redan är skriven.

Det gäller även tiden. Den franske astronomen Pierre de Laplace (1749–1827) påpekade underfundigt att om all rörelse är matematiskt bestämd, som Newton hävdade, är universums nuvarande rörelsetillstånd tillräckligt för att bestämma dess framtid. All information om framtida tillstånd ligger ju i dess nuvarande tillstånd – det är bara att räkna ut med hjälp av Newtons strikt matematiska lagar. Det betyder i sin konsekvens att tiden – även om den är absolut – egentligen är överflödig.

Drygt två hundra år senare skulle Albert Einstein (1879–1955) gå ännu längre och hävda att tiden är relativ. Precis som allt annat, vill man tillägga, med tanke på Einsteins egen livserfarenhet. Han förklarade:

Om min relativitetsteori visar sig framgångsrik kommer Tyskland att hävda att jag är tysk och Frankrike att jag är en världsmedborgare. Men om min teori skulle visa sig felaktig kommer Frankrike att säga att jag är tysk och Tyskland kommer att förkunna att jag är jude.

 

Vetenskapens Charlie Chaplin

Det finns ett berömt fotografi av Albert Einstein, taget under oklara omständigheter, där han räcker ut tungan. Hans ögon utstrålar samma finurliga intelligens som man kan se i andra klassiska porträtt av detta vår tids största geni. Jag föreställer mig att Einsteins uträckta tunga var och är riktad mot alla fundamentalister – såväl religiösa som vetenskapliga: mot dem som trodde och tror sig vara övertygade om att deras världsbild är fast förankrad i en uppsättning oföränderliga, universella och absoluta »sanningar» (Guds lagar eller naturlagarna). Nu kom denne vetenskapens Charlie Chaplin, med sitt rufsiga hår och sina okonventionella vanor, och ifrågasatte den pålitligaste och mest absoluta av alla sanningar: tiden.

Tiden, enligt Einstein, är i lika hög grad som materia involverad i de fysikaliska processerna. Också ljuset påverkas av gravitationen. Gravitation är inte längre att betrakta som en kraft, utan som en förvrängning, en skevhet i rumtidens geometri. Ju starkare tyngdkraft, desto långsammare förflyter tiden. Atomklockorna visar följdriktigt att atomerna utan tvivel »går» långsammare när de påverkas av stark gravitation än fritt i tomma rymden.

Här ligger den fundamentala skillnaden mellan Newtons och Einsteins uppfattning om tiden: Newtons absoluta tid flyter i jämn takt och kan inte påverkas av någonting; Einstein ersatte den absoluta tiden med en absolut rumtid. I sin bok Einsteins universum skrev den brittiske vetenskapsjournalisten Nigel Calder (1931–2014):

Newtons rum och tid var ett schackbräde, på vilket man spelade spelet med materien och energin. Den einsteinska rumtiden tar själv aktiv del i spelet, den kan till och med sägas uppstå ur energin.

Einsteins tid är absurd: den är elastisk och kan töjas och sammandras av rörelse. Detta innebär att man kan bromsa sin egen tid genom att försätta sig i hastig rörelse. En tidsresenär skulle således kunna bevara sin ungdom genom att resa med mycket hög hastighet och därmed i praktiken färdas i en annan människas framtid.

De praktiska konsekvenserna av Einsteins relativitetsteorier om tiden är ändå triviala i jämförelse med deras oerhörda filosofiska följder: om en tidsresenär färdas i trakterna av ett svart hål i tio års tid och sedan återvänder till jorden, skulle hon upptäcka att det har gått tiotusen år, och hon skulle inte finna några spår av den civilisation hon en gång lämnade. Och om hon under sin färd skulle råka hamna i det svarta hålets centrum skulle hon ha avverkat hela framtiden och hunnit fram till tidens slut. I det svarta hålets centrum stannar nämligen tiden, medan hela evigheten hunnit förflyta och universum utanför har redan hänt. För att ta sig ut ur hålet skulle en tidsresenär behöva lämna det innan hon kommit dit!

 

En evig och tidlös Gud?

Einstein må ha avskaffat Newtons absoluta tid, men en sak förenade dem – determinismen. Om vi bara känner till utgångsläget i Newtons kosmiska urverk, där varje verkan alltid föregås av en orsak, skulle vi kunna veta allt om framtiden. Också Einsteins universum är förutbestämt. Enligt relativitetsteorin ses tiden som ett landskap – ett tidslandskap – där alla händelser redan existerar. Vi sitter vid flodens strand och bevittnar framtidens händelser svepa förbi oss, medan nuets händelser försvinner in i det förflutna.

Skillnaden mellan förflutet, närvarande och framtid är bara en illusion, hävdade Einstein och ifrågasatte därmed en av den västerländska civilisationens grundläggande uppfattningar om evigheten, som så vackert formulerades av Augustinus:

Hur kan det förflutna och framtiden finnas, när det förflutna inte längre finns och framtiden ännu inte är? Vad det närvarande beträffar, skulle det, om det alltid funnes och inte övergick till att bli det förflutna, inte vara tid utan evighet.

Men endast Gud, skrev Augustinus, finns i evighetens rike, »i ett nu som aldrig upphör». Evigheten är, med den tyske mystiske 1600- talspoeten Angelus Silesius ord, »ett steg bortom den linje som kallas tid».

Men samtidigt med denna determinismens tid finns kvantfysikens kaotiska tid. Enligt kvantteorin är oförutsägbarhet atomvärldens främsta kännetecken. Varje försök att göra en kvantmekanisk beskrivning av universum får därför mycket märkliga följder, till exempel att ett universum kan ha skapats ur intet. Eller att tiden är beroende av mängden energi: finns ingen energi så försvinner tiden – även kvantklockor slutar ticka. Här ekar Silesius kusliga ord:

Tiden är ditt eget verk
dess klockor tickar i ditt huvud.
I samma ögonblick du slutar tänka,
upphör även tiden.

Frågan om huruvida Gud finns i eller utanför tiden är av stor teologisk betydelse (men för den ateist som skriver dessa rader är frågan enbart en stimulerande intellektuell övning). På 200-talet slog den hedniske grekiske filosofen Plotinos fast att eftersom en tillvaro i tiden är ofullständig, måste »Gud» kännetecknas av den fullständiga frånvaron av varje förhållande till tiden. Tiden är ett fängelse för människorna, evigheten är Guds hemvist.

Såväl Augustinus och andra kristna kyrkofäder som judiska lärde var överens om att Gud existerar utanför tiden och känner fram tiden lika väl som det förflutna och nuet. Men utifrån denna dogm uppstår ett besvärligt teologiskt problem för både kristendomen och judendomen: Hur kan en evig och tidlös Gud agera i en föränderlig, timlig värld? Är det samma Gud som förde de judiska slavarna genom Sinaiöknen och torrskodda över Röda havet, samma Gud som skapade världsalltet tillsammans med tiden och sedan drog sig tillbaka till en tidlös evighet och lät människan fullfölja skapelsen?

En Gud som existerar i tiden undergår förändringar. Men om Gud är alltings yttersta orsak – vad skulle då kunna orsaka dessa förändringar? Eftersom tiden, som Einstein visade, i lika hög grad som materien är involverad i de fysikaliska processerna, skulle Guds närvaro i tiden innebära att denne mot sin vilja blir insnärjd i det fysikaliska universums aktiviteter. Och om tiden inte längre skulle existera – som i det framtida ögonblick när universum imploderar till ett svart hål där rum och tid upphör – vad händer med den Gud som verkat i tiden?

Den teologi som tillskriver Gud mänskliga egenskaper – en Gud som tänker och dömer, straffar och räddar, känner och förlåter – ställs inför ett olösligt problem eftersom alla dessa aktiviteter utspelar sig i tiden. Särskilt kristendomen hamnar här i ett besvärligt läge mellan antingen en evig, tidlös och allsmäktig Gud eller en levande, personifierad Gud som verkar i tiden. En modern kristen teolog som schweizaren Karl Barth (1886– 1968) var väl medveten om att »utan Guds tidsliga existens mister det kristna budskapet sin form». Den tyske teologen Paul Tillich (1886–1965) var – utan att i grunden lösa dilemmat – tvungen att slå fast att »om vi kallar Gud för en levande gud, bekräftar vi därmed att Han har en tidslig aspekt och en relation till tidens modus».

 

Är tidens flöde en illusion?

Vi människor styrs av noggranna neurologiska och kemiska klockor i en värld där tid är den centrala begreppspelare kring vilken vår vetenskapliga bild av den fysikaliska verkligheten är byggd – men ändå säger dessa klockor ingenting om vår medvetenhet om tiden. I sin bok I rättan tid skrev den brittisk-amerikanske fysikern Paul Davies (1946–):

När vi blickar in i våra sinnen för att hitta grunden för tidsupplevelsen tycks dåtiden förvittra och bara lämna efter sig mysterier och paradoxer.

Davies visar att vår egen erfarenhets subjektiva tid bara har en vag likhet med den tid som dyker upp i fysikaliska teorier. Einsteins tid, till exempel, har ingen riktning. Den är blind för skillnaden mellan förflutet och framtid – händelser inträffar inte, de bara existerar i det fyrdimensionella rumtidkontinuet. Och tiden flyter inte heller, så som vi själva uppfattar tidens gång, att nuet framskrider genom tiden.

Vad är då denna tid som kan mätas, samtidigt som vi kan uppleva att den upphör när vi inte tänker på den? Augustinus skrev:

Om ingen frågar mig, så vet jag, men om någon människa skulle begära att jag berättade för honom, så kan jag inte.

Kanske är tiden och dess flöde bara en illusion, vilket den australiske filosofen Jack Smart (1920–2012) hävdar i antologin Problems of space and time. I så fall »en intellektuellt oroande illusion», anser han – ty vad är det som förorsakar den?

Människans tid är räknad. Därför räknar hon – mäter – tiden. Men det finns ögonblick i människors liv då tiden tycks stanna och andra ögonblick då det känns som om tiden försvinner. Det inträffar också att vi kan få en förnimmelse av ett nu som aldrig upphör. Det kan betyda ett tillstånd av lycka, men oftast ett förebud om den tidlöshet som är dödens väsen. I en dikt skriver den amerikanske Nobelpristagaren T.S. Eliot (1888–1965):

Nuvarande tid och förfluten tid
är kanske båda närvarande i framtida tid
och framtida tid innehållen i förfluten tid.
Om all tid är evigt närvarande
är all tid omöjlig att förlossa.

I Edens lustgård existerade inte tiden, och så hade det kunnat förbli. Varje ögonblick skulle för alltid kunna likna alla andra ögonblick; det förflutna skulle inte finnas, inte heller någon framtid som kunde överraska med det oförutsägbara – ty ingen tid skulle flyta. Gud hade kunnat bevara paradisets tidlösa tillstånd – men då hade inte Adam och Eva kunnat fatta egna beslut; de hade inte bildat familj, skaffat sig avkomma … De valde att trotsa sin Gud och blev förvisade till en värld där de i sinom tid skulle dö.

Tiden är livets villkor.

Jackie Jakubowski (1951–2020) var kulturskribent och chefredaktör för tidskriften Judisk Krönika mellan åren 1980 och 2015.

Vill du läsa om vetenskapens och samhällsdebattens frontlinjer? Beställ en prenumeration på tidskriften Sans, fyra nummer för endast 365 kr!

Kassa

Artiklar

Önskelista

Här är böckerna som ligger i din önskelista.

Anmäl din epostadress om du vill få uppdateringar och erbjudanden om de böcker som ligger i din önskelista. Vi lämnar aldrig ut din epostadress.
Din epostadresss är knuten till din önskelista så att du kan få uppdateringar och erbjudanden om böcker som ligger i här.
Jag är säker på att jag vill ta bort min epostadress

Meddelande

Meddelande text

Arbetar...