Fritanke Fritanke
Kundvagn (0)
Till Kassan
Din kundvagn är tom
Meny

Vildarna i St. Louis

Äntligen var samlingen komplett. I mitten av juni 1904 anlände en skeppslast med pygméer från Belgiska Kongo till världsutställningen i St. Louis, Missouri. Den amerikanske antropologen William John McGee hade redan samlat på sig en gedigen skara exotiska människor. I hans utställningsområde kunde besökarna vandra runt bland jättar från Patagonien, skäggiga inuer från Japan, Cocopaindianer från Mexiko och närmare trehundra filippiner. Hans mål var att visa upp människosläktets extremer, och de små, mörkhyade pygméerna var sannerligen kronan på verket.

De olika folkslagen var övertygade om att de rest till Amerika i ett diplomatiskt uppdrag. De visade stolt upp sina traditioner hemifrån för den växande skaran besökare och lät sig fotograferas för pengar. Inte visste de att skyltarna på utställningsområdet beskrev dem som primitiva vildar eller att McGee tagit dit dem för att bekräfta den vite mannens självklara plats som skapelsens krona.

 

Från underhållning till raslära

Den stora människoutställningen i St. Louis var inget ovanligt fenomen i början av 1900-talet. De flesta moderna djurparker som ville vara moderna inkluderade ursprungsbefolkningar i sina exotiska utställningar. Pionjären var den tyske djurparksägaren Carl Hagenbeck, mannen bakom den moderna djurparken. I början av 1870-talet upplevde handeln med exotiska djur en svacka, vilket ledde till att Hagenbeck även började handla med ”exotiska människor”. Han visade upp sin samling världen runt och inspirerade andra djurparker att ta efter hans nya version av den zoologiska trädgården.

– Hagenbeck profiterade på realism och var bland de första att bygga naturliga omgivningar i form av små byar som skulle simulera livsmiljön för de människor som visades upp, säger Anne Folke Henningsen, biträdande professor i historia vid Köpenhamns universitet som studerat de mänskliga djurparkerna.

Det fanns olika avsikter med utställningarna, men de flesta försökte balansera mellan utbildning och underhållning – ett slags tidigt edutainment. I sviterna efter Darwins evolutionsteori hade en ny form av antropologi växt fram i slutet av 1800-talet. Syftet var att kartlägga människans förflutna, och här kom människoutställningarna väl till pass. William John McGee tog sitt antropologiska uppdrag på stort allvar. Han ansåg att människan var indelad i skilda raser som befann sig på olika steg i människans evolutionstrappa – med den vita rasen högst upp. Alla andra raser hade fastnat i det förflutna. McGees åsikter var inte ovanliga för den här tiden: kunskapen om ärftlighetens mekanismer saknades ännu och kolonialismen färgade vetenskapen. De ledande forskarna såg människoutställningarna som levande laboratorier där alla raser kunde studeras på ett och samma ställe. År 1899 publicerade McGee boken The trend of human progress där följande rader kan sammanfatta den rådande människosynen:

De som har kännedom om raserna vet att den genomsnittliga vite mannen är starkare, mer snabbfotad, har klarare ögon och är betydligt uthålligare under arbetets vedermödor än den genomsnittliga gula, röda eller svarta.

 

Autentiska schablonbilder, tack!
För McGee var det inte bara viktigt att de olika folkslagen såg ut som man kunde förvänta sig, utan de skulle även uppträda inom ramarna för dåtidens schablonbilder. När pygméerna gick och köpte cigarrer i den turkiska paviljongen blev McGee upprörd. En cigarrökande pygmé passade inte in i den världsbild hans utställning försökte förmedla. Även på andra håll hände det att utställningsobjekten i de mänskliga djurparkerna kritiserades för att inte vara tillräckligt autentiska. Exempelvis, när Hagenbecks utställning kom till Danmark i början av 1900-talet blev besökarna besvikna.

– Människorna som visades upp var inte exotiska nog. De hade rest runt så länge i Europa att de hunnit lära sig både tyska och franska. Det ledde till att både Zoologisk Have och Tivoli i Köpenhamn byggde upp egna utställningar där folkslagen uppträdde som förväntat, berättar Anne Folke Henningsen.

I december 1904 stängdes världsutställningen i St. Louis, och McGees vildar återvände hem. Trots att utställningen besökts av över tjugo miljoner människor var McGee inte nöjd. Eftersom exemplaren i hans människosamling inte varit primitiva nog ansåg han att den vita rasens överlägsenhet saknade de empiriska underlag han eftersträvat i sitt uppdrag. Ett år efter utställningen övergav han människostudierna och ägnade sig åt geologi i stället.

 

En pygmés öde
En av McGees pygméer, Ota Benga, kom att ställas ut ännu en gång i USA. I september 1906 fick han dela bur med en orangutang och en papegoja på Bronx Zoo under epitetet ”den felande länken”, vilket innebar att Ota Benga rent evolutionärt skulle vara ett utvecklingsstadium mellan apor och människor. En av initiativtagarna till utställningen var konservatorn Madison Grant, som sedan kom att bli den moderna rashygienens fader. Utställningen lockade fyrtio tusen besökare om dagen, men stängdes efter bara två veckor efter påtryckningar från afrikansk-amerikanska baptister vilka ansåg att utställningens darwinistiska motiv var ett hot mot kristendomen.

Ota Benga släpptes då ut ur buren och omhändertogs av ett kristet barnhem i Brooklyn, trots att han redan var i tjugoårsåldern. Efter några år kom han till den lilla staden Lynchburg, Virginia. Ambitionen var att amerikanisera den vilde pygmén. Han sattes i skola, ikläddes tidsenliga kläder och fick anställning i en tobaksfabrik. Trots välviljan hos lokalbefolkningen ansågs han fortfarande vara en kuriositet. Ota Bengas mål var därför att spara ihop pengar till en biljett som kunde föra honom tillbaks till Kongo, men den resan gjorde han aldrig. När första världskriget bröt ut 1914 blev det omöjligt för honom att vända hem. Två år senare tog han sitt liv och ligger begravd i en omärkt grav i utkanten av Lynchburg.

Trots att William McGee ansåg att världsutställningen varit ett personligt misslyckande hade det antropologiska inslaget sått ett frö i västvärldens medvetande. Rasism hade fått en godkännandestämpel av den dåvarande vetenskapen, och idéerna som blomstrade i St. Louis kom att påverka hela 1900-talet. Samma år som Ota Benga avslutade sitt liv skrev Madison Grant boken The passing of the great race. Detta rasistiska verk beskriver de nordiska människornas överlägsenhet och kom att lägga grunden för det instundande intresset för rasbiologi. När boken sedan föll i händerna på den tyske politiske agitatorn Adolf Hitler skrev denne ett beundrarbrev till Grant där han kallade verket ”min Bibel”. Resten är, som man brukar säga, historia.

Vill du läsa om vetenskapens och samhällsdebattens frontlinjer? Beställ en prenumeration på tidskriften Sans, fyra nummer för endast 365 kr!

Kassa

Artiklar

Önskelista

Här är böckerna som ligger i din önskelista.

Anmäl din epostadress om du vill få uppdateringar och erbjudanden om de böcker som ligger i din önskelista. Vi lämnar aldrig ut din epostadress.
Din epostadresss är knuten till din önskelista så att du kan få uppdateringar och erbjudanden om böcker som ligger i här.
Jag är säker på att jag vill ta bort min epostadress

Meddelande

Meddelande text

Arbetar...