Yttrandefrihetsfundamentalism, ja tack!

Troende får, precis som alla andra, leva med sin nästas frihet, skriver Annika Borg.

I en rad skilda situationer håller vi människor oss med dubbla uppsättningar av värderingssystem. Ett för livet i lägenheten i Sverige och ett för semestern i Thailand. Ett gäller för mig och ett helt annat för andra. Ofta ser vi flisan i grannens öga, men inte bjälken i vårt eget. Fast det om­vända gäller också: vi kan se bjälken i vårt eget öga men inte flisan – eller bjälken – i grannens. Vi mäter med dubb­la måttstockar.

Jag minns en situation för många år sedan. Det var en mindre konferens, och vi som deltog kände varandra sedan tidigare. Före middagen bytte flera av oss om. Jag satte på mig en topp som jag var väldigt nöjd med. Trycket före­ställde en i det närmaste docksöt Jesus, och glorian bestod av paljetter. En klassisk jesusbild alltså, minus paljetterna då förstås. När jag kom ner för att sätta mig till bords stir­rade en kollega på mig och sa att det jag hade på mig var olämpligt och kränkande. Hur kunde jag bara sätta på mig något sådant?

Jag skrattade och trodde att prästkollegan skämtade. Er­bjöd mig att gå upp och byta om, fast tillade glatt att vem om inte en präst kunde ha en topp med Jesus på? Kollegan hade dock varit helt allvarlig, men sa surt att det inte be­hövdes något ombyte.

Det är de regelbundet uppblossande diskussionerna om konstens och ordets frihet som påmint mig om den här händelsen. Religion och tro blev en humorbefriad gräns­sättare. Jag kände skuldkänslor, även om jag insåg det orimliga både i detta och i mitt ”brott”. Det hela var obe­hagligt.

Fast en gång har jag själv erfarit något som möjligen va­rit i närheten av religiös kränkthet. Det var när konstnären Elisabeth Ohlson Wallin presenterade utställningen Ecce Homo. Jesus i en hbtq­-kontext är en självklarhet för mig. I många sammanhang fick jag anledning att stå upp för rätt­en och vikten av att visa utställningen, ta den till sig, disku­tera den.

Men så det var det där med nattvardsbilden. I stället för ett bröd eller en oblat håller Jesus upp något slags puder­vippa. Jag tyckte illa om det: människan och kristendo­mens kärna reducerade till smink. Homosexuella stereo­typt framställda. Det var det budskapet jag mötte i bilden.

Fast konstnärens tanke var en annan. Fotot har en direkt dödskontext. Man har begravt de närstående som dött i aids och ”firar” – sörjer – den sista måltiden med glitter och glamour. Det förstod jag senare när jag frågade henne om det. Och det förändrade delvis min egen blick. Men att Jesus skulle framställas som kvinna, ja, så långt har inte ens Elisabeth Ohlson Wallin vågat gå.

Man kan ha många synpunkter på konst. Och det är en del av storheten med den. Själv kan jag bli trött på konst som enbart verkar vara samtidskommentarer och där konstnären lite von oben vill utmana eller uppfostra mig. Men det hindrar inte att jag ser dess värde.

Anna Odells projekt Okänd kvinna 2009-349701 är ett annat konstverk som skapat stora rubriker. Det fanns en etisk problematik med det verket. De förbipasserande som försökte hjälpa Odell när hon iscensatte självmordsförsö­ket på Västerbron försattes i vanmakt. Hon var aggressiv, hotfull och ångestladdad. Människorna på bron hade inte gett sitt medgivande till att vara med, och de trodde att det var verklighet. Det hade jag problem med och kritiserade.

Odell vägrade att kommentera sitt verk i medierna. Det skapade en mängd spekulationer, och även hot. Men hon mötte också stor respekt från kulturvärlden. När jag sedan såg verket – något jag hoppas många får möjlighet att göra – förstod jag varför hon valt att inte kommentera. Det som hände i medierna blev och var i stället en del av verket.

Att Okänd kvinna är ett konstverk är det nog i dag få som ifrågasätter. Men om Odell och Ohlson Wallin möts av för­ståelse från konst­ och kulturvärlden förhåller det sig an­norlunda med Lars Vilks. Känslorna och kränktheten som hans konst har väckt saknar proportioner. När det gäller Vilks är resonemanget nästan alltid så här: han har rätt att göra detta, men. Detta men följs sedan av tankegångar kring att religiösa människor har särskilda skyddsbehov när det gäller andras yttrandefrihet, att de inte kan hantera fritt konstnärligt utövande eller att det generellt är synd om vissa grupper för att de är minoriteter. Här uppvisas ofta en provkarta på nykoloniala förhållningssätt gentemot dem som har annat ursprung än det egna. De klumpas ihop, in­fantiliseras och underkänns intellektuellt och moraliskt.

Detta glider sedan över i ett resonemang kring Lars Vilks motiv och syften. Hans kvaliteter som människa och konstnär ifrågasätts och underkänns.

Att Lars Vilks deltagande i SION:s (Stop Islamization of Nations) konferens väckte stark kritik kan man anse vara berättigat. Fast skulle en journalist eller författare kunnat få delta för att göra reportage eller research? Men inte en konstnär för ett verks skull? I så fall, varför denna skillnad?

När kulturjournalisten Ulrika Knutson i en krönika i P1:s God morgon, världen! under sensommaren raljerade med och bagatelliserade dödshoten mot Lars Vilks för att i nästa andetag, med ordentligt darr på stämman, säga om självmordsbombaren Taimour Abdulwahab att han så ”tra­giskt” sprängde sig till döds, undrar man hur den etiska kompassen snurrar. Självklart är döden tragisk. Men vems vore tragiken om Abdulwahab lyckats med sitt massmord?

Att Lars Vilks kommenterade detta dåd med att hans konst krävt sitt första dödsoffer, vänder Knutson till hans nackdel. Vilks är den onde. Taimour Abdulwahab den tra­giske. Det är Vilks fel.

Vilks konstnärliga utövande ses som en kränkning jäm­förbar med mord, mordförsök och dödshot. På så sätt legi­timeras religiös våldsanvändning. Hur är det möjligt att en av Sveriges främsta kulturjournalister och tidigare ordfö­rande för Publicistklubben mäter med så dubbla mått­stockar och hamnar i denna etiska återvändsgränd?

Det finns ingen lag mot att bli kränkt. Ska inte finnas. Får inte finnas, för då har vi en hädelselagstiftning. Det är oro­ande att Kultursverige svajar vad gäller denna grundläg­gande fråga.

Uppsalaprofessorn i medier och kommunikationsveten­skap Christian Christensen sa i en intervju om sociala me­dier att han är fundamentalist vad gäller yttrandefrihet. Det skriver jag under på. Troende får, precis som alla andra, leva med sin nästas frihet.

Annika Borg är teol.dr i tros-­ och livsåskådningsvetenskap, författare, samhällsdebattör och präst i Svenska kyrkan.