Fritanke Fritanke
Kundvagn (0)
Till Kassan
Din kundvagn är tom
Meny

Idrottsrörelsen förespråkar dopning

På de allra flesta samhällsområden verkar kvinnor och män tillsammans. Integrationen av könen är ett mått på hur demokratiskt ett samhälle är och på hur långt man kommit inom jämställdhetsarbetet. Undantaget är elitidrotten. Bortsett från några få idrottsgrenar får inte kvinnor och män mäta sina krafter mot varandra i idrottstävlingar. Denna könssegregation är inte bara ett faktum, utan den försvaras också av de allra flesta inom idrottsvärlden, både utövare, publiken och funktionärer.

Varför könssegregerar vi inom elitidrotten? Lite förenklat kan man säga att skälet är förekomsten av androgener (manliga könshormoner), i synnerhet testosteron. Testosteron påverkar muskelmassan, mängden av röda blodkroppar, bröststorleken och andra fysiologiska faktorer som är avgörande för att nå framgång inom vissa idrottsgrenar. Män har normalt mycket högre nivåer av androgener än kvinnor. Denna fysiologiska skillnad gör att män är dominerande inom kraftsporter där muskelmassa, kroppslängd och snabbhet är avgörande, trots att kvinnor och män använder samma utrustning, tränar efter samma metoder och satsar lika hårt. Om män och kvinnor hade samma nivå av androgena hormoner, skulle det vara onödigt att könssegregera inom elitidrotten.

Dock är könsuppdelningar som bekant inte så enkla. Även om man med bestämdhet kan hänföra vissa individer till kategorin ”män” och andra till ”kvinnor”, är det svårt att fastställa könstillhörigheten hos individer som inte befinner i ytterkanterna av denna könsskala. Gråzonerna är många och könstillhörigheten – även för elitidrottare – är därför svåravgränsad.

Hur ska idrottsvärlden hantera intersexuella idrottare, alltså människor med en biologiskt oklar könstillhörighet? Frågan blev aktuell när den sydafrikanska löparen Caster Semenya överlägset vann 800-metersloppet i friidrotts-VM i Berlin i augusti 2009. Hon misstänktes för att vara man och blev därför avstängd från alla tävlingar i drygt ett år till dess att Internationella friidrottsförbundet och Internationella olympiska kommittén slog fast att hon är kvinna nog för att få tävla igen som kvinna. Semenyafallet ledde till att ett nytt regelverk, som direkt drabbar intersexuella kvinnliga idrottare, antogs under 2011. Enligt de nya reglerna ska en idrottskvinna som drar fördel av sin hyperandrogenism (för höga halter manliga hormoner i kroppen) förbjudas att tävla om hon inte underkastar sig hormonbehandling – en östrogenkur – som minskar halten manliga könshormoner. Eventuellt behöver hon opereras. Trots att hon är född på det viset. De nya reglerna – som nu sprids till andra idrotter än friidrott – motiveras av behovet att säkra rättvisa tävlingsvillkor för idrottsutövarna. Är Internationella olympiska kommitténs policy rimlig?

 

TRE MÖJLIGA STRATEGIER

Man kan tänka tre olika strategier för att möta fenomenet intersexuella kvinnliga idrottare. Den första är att införa fler klassuppdelningar. Idrottarna skulle då inte delas upp enligt biologiskt kön, utan exempelvis utifrån deras testosteronnivå. De som hamnar ovanför en viss gräns skulle tävla som ”män”, oavsett vilken kromosomuppsättning eller könsorgan de råkar ha. Och under den gränsen tävlar ”kvinnorna”.

En sådan policy skulle dock möta nästan oövervinnliga praktiska svårigheter. För det första medför testosteronet vissa fysiologiska fördelar under utvecklingen som kvarstår efter att testosteronet inte längre finns i kroppen. Då kunde en tävlande stimulera musklerna att växa som man under uppväxttiden för att sedan tävla som kvinna i vuxen ålder.

För det andra är testosteronet olika beroende på mottagligheten hos individens testosteronreceptorer. Idrottare med tillståndet androgene insensitivity syndrome får liten eller ingen fördel alls av testosteronintag. Det antyder att den hormonella utjämningen kräver en utvärdering också av dugligheten hos deras androgenreceptorer. Detta är för närvarande mycket svårt att utföra.

Till sist kan man invända att ett förbud för idrottare med hög testosteronnivå att tävla som kvinnor medför den besynnerliga – och ganska orättvisa – situationen att några av dessa kvinnor kommer att placeras strax ovanför gränsen mellan herr- och damklasserna, vilket innebär att de över en natt förvandlas från obesegrade mästarinnor till verkliga losers i herrligan.

Bör vi då acceptera idrottsetablissemangets lösning, nämligen att tvinga intersexuella kvinnliga idrottare att genomgå östrogenbehandling för att få tävla? En sådan policy strider faktiskt mot det rådande antidopningsarbetet. Enligt riktlinjer från World Anti-Doping Agency kan ett ämne eller en träningsmetod tas upp i dopningslistan om minst två av följande tre kriterier är uppfyllda: (1) substansen/metoden ger en tävlingsfördel, (2) den innebär hälsorisker för användaren och (3) den strider mot idrottens anda.

Östrogenbehandling medför medicinska risker. Det är väldokumenterat att östrogenbehandling kan orsaka humörsvängningar, sömnproblem och ökad risk för blodpropp. I vissa studier har även misstänkts en viss ökad risk för bröstcancer hos östrogenanvändarna. Av dessa skäl har EU:s läkemedelsmyndighet för något år sedan ändrat sina rekommendationer och förespråkar nu att östrogen endast ges till kvinnor med svåra klimakteriebesvär, i låg dos och under kort tid.

För det andra strider beslutet också mot idrottens natur, eftersom det innebär att en idrottsutövare på konstlad väg får i sig ett för kroppen främmande ämne i syfte att påverka hennes naturliga hormonnivåer.

 

SJUKLIGT ATT VARA INTERSEXUELL?

Det är tillåtet att ge en kortväxt idrottare tillväxthormoner, som till exempel fotbollsspelaren Lionel Messi fick under sina första år i FC Barcelona. Men det är svårt att se den terapeutiska poängen med att utsätta Semenya och andra intersexuella kvinnoidrottare för hormonbehandling. Eller menar IOK kanske att det att vara lite manhaftig som kvinna är en sjukdom?

Det är precis det som några företrädare för idrottsetablissemanget hävdat i ett debattinlägg i Dagens Nyheter (2 augusti 2011). Enligt Arne Ljungquist, Angelica Lindén Hirschberg och Martin Ritzén innebär de intersexuella idrottskvinnornas fysiologiska avvikelse att de lider av ett sjukdomstillstånd. Den höga produktionen av androgena hormoner hos vissa kvinnor gör kroppen successivt mer manlig, och då är det enligt författarna befogat att påtvinga intersexuella idrottskvinnor behandling om de ska få tävla. Denna behandling påstås vara harmlös, eftersom den vanligaste östrogenbehandling som ”i första hand” kan komma i fråga vid hyperandrogenism är vanliga p-piller.

Man skulle naturligtvis vilja veta mer om vad det blir för ytterligare påtvingad behandling för idrottskvinnor vars hyperandrogenism inte kan åtgärdas med p-piller. Låt oss komma ihåg att Internationella olympiska kommittén inte utesluter kirurgiska ingrepp som ”lösning”.

Men det största problemet med det nya regelverket är den odemokratiska synen som det ger uttryck för. I Sverige, liksom i de flesta länder, har patienter rätt att avböja medicinsk behandling. Med vissa undantag – exempelvis bestämmelserna i Smittskyddslagen – gäller denna rätt ovillkorligen. Varför ska en kvinna som ser sin hyperandrogenism som (åtminstone till en del) funktionell – den gör ju att hon kan bli en utmärkt elitidrottare – och därför tackar nej till behandling inte få fortsätta tävla? Att svara genom att stämpla intersexuella kvinnor som sjuka leder tankarna till en tid då homosexualitet sågs som en sjukdom. Intersexuella (idrotts)kvinnor är inte sjuka; de är annorlunda kvinnor i förhållande till gängse köns- och genusföreställningar.

Den tredje och sista strategin att tackla fenomenet intersexuella kvinnliga idrottare är att inte göra något och låta dem fortsätta tävla mot sina ”mer normala” medsystrar. För de flesta idrottsintresserade är invändningen här uppenbar. En sådan policy innebär att man gör avkall på idealet om idrottstävlingar på lika villkor – hyperandrogena idrottskvinnor drar onekligen fördel av sitt testosteronövertag. Men håller det argumentet verkligen?

 

NATURGIVNA FÖRUTSÄTTNINGAR SKA AVGÖRA

Elitidrotten går ut på att den bästa ska vinna. Toppidrottarna tränar i stort sett lika hårt och visar samma kämparanda och mentala förträfflighet. Det som snarare utmärker vinnaren är det faktum att han/hon är genetiskt överlägsen sina motståndare. Skälet till att den finländske längdskidåkaren Eero Mäntyranta blev oslagbar på 1960-talet var en genetisk mutation som senare hittades i hans släkt och som gav honom bättre syresättningsförmåga. Inte heller kan Usain Bolt förmodas springa snabbast i världen därför att han tränar mer än andra löpare, utan snarare på grund av sin överlägsna fysiska konstitution. När allt annat är lika beror de framgångsrika idrottsutövarnas triumfer till större del på att de är vinnare i det genetiska lotteriet.

Detta är inte bara helt i sin ordning inom elitidrotten, utan det kan till och med ses som själva idén med den. Den som av naturen (alltså, inte på konstlad väg!) utmärker sig som bäst är också den som mest förtjänar idrottssegern. Och det är ju denna genetiska överlägsenhet som belönas och beundras inom elitidrotten.

Det vill säga, om man nu inte är kvinna! För i så fall kan man få hela sin könsidentitet ifrågasatt, bli avstängd och tvingas genomgå en konstlad behandling för att få fortsätta tävla. I likhet med Mäntyranta är de intersexuella idrottskvinnorna vinnare i det genetiska lotteriet. Men i stället för att prisas för denna fysiologiska överlägsenhet straffas dessa idrottsutövare för att de – som bärare av de bästa anlagen – förkroppsligar idén med elitidrotten.

Alla genetiskt överlägsna atleter – inte bara de intersexuella idrottskvinnorna – åtnjuter en tävlingsfördel över sina motståndare. Ska till exempel Bolt och simmaren Michael Phelps tvingas genomgå behandling för att neutralisera denna naturliga fördel? Det är svårt att släppa misstanken att problemet bottnar i att den sortens fördel som Semenya och andra intersexuella idrottare besitter hotar den stränga könssegregationen som råder inom (elit)idrotten.

Internationella olympiska kommitténs behandling av intersexuella kvinnliga idrottare ser jag därför som sexistisk, och dessutom sanktionerar den en sorts omvänd dopning. Idrottens regelverk vilar enligt min mening på en förlegad syn på köns- och genustillhörighet. Det brådskar med en grundlig och omvälvande demokratisering av idrottsvärlden. Ett steg i den riktningen kan vara att ställa motkrav för det ekonomiska stöd som olika regeringar, däribland EU:s medlemsländer, lämnar till idrottsorganisationerna och till World Anti-Doping Agencys arbete med motiveringen att idrott främjar folkhälsan – en effekt som faktiskt ännu inte är belagd.

En fråga man kan ställa sig är om inte dessa skattepengar borde undandras organisationer som fattar beslut i strid med gängse demokratiska värderingar.

Vill du läsa om vetenskapens och samhällsdebattens frontlinjer? Beställ en prenumeration på tidskriften Sans, fyra nummer för endast 365 kr!

Om författaren

Kassa

Artiklar

Önskelista

Här är böckerna som ligger i din önskelista.

Anmäl din epostadress om du vill få uppdateringar och erbjudanden om de böcker som ligger i din önskelista. Vi lämnar aldrig ut din epostadress.
Din epostadresss är knuten till din önskelista så att du kan få uppdateringar och erbjudanden om böcker som ligger i här.
Jag är säker på att jag vill ta bort min epostadress

Meddelande

Meddelande text

Arbetar...