Tankar från karantänen – Torbjörn Tännsjö

Jag brukar säga att jag hellre dör på intensiven än på hospice. Det beror inte på att jag misstror palliativmedicinarnas yrkesmässiga kompetens utan på att jag fruktar deras ideologi.

Medan man på intensiven inte har något problem med att låta en patient som man inte kan rädda sova in i döden (man väcker henne inte för att hon ska kvävas till döds) så har man en annan hållning inom palliativ vård. Man vill till varje pris undvika att tidigarelägga döden hos en döende patient och man vägrar ofta att befria henne från upplevelsen av det egna döendet. Så långt det är möjligt vill man ”titrera” då man ger smärtlindring och, framför allt, sederande mediciner.

En enkel önskan från en patient, eller från hennes anhöriga på hennes vägnar, att hon ska få sova in i döden, avslås ofta. Jag tror de som arbetar inom denna specialitet uppfattar frågan som en förolämpning. Det tycker att de har så mycket mer av ge i form av ”helhetssyn”, stöd till våra ”andliga och metafysiska” behov och liknande. Om patienten säger nej till detta blir de kränkta. Frågan har fått en ohygglig aktualitet i och med coronapandemin, där många patienter dör och kommer att dö på äldreboende och andra inrättningar utan medicinsk sakkunskap och där vården ges med stöd i de riktlinjer som nu kommit från Socialstyrelsen.

Där anges just det ”titrande” förhållningssättet som det riktiga och maxdoser anges för olika läkemedel som kan brukas för att smärtlindra och sedera patienter. Där finns inte ett ord om att patienter som så önskar ska få sova in i döden. Detta är grymt men symtomatiskt. Jag tror att om man inom sjukvården i allmänhet och inom den palliativa medicinen i synnerhet hade en tillåtande syn på terminal sedering, alltså att en patient på egen begäran eller i överensstämmelse med vad som rimligen kan förmodas ha varit hennes vilja, får sova in i döden, så skulle man ha funnit ett slags kompromissposition mellan anhängare av och motståndare till legalisering av eutanasi enligt den holländska modellen. Det är kanske inte en långsiktigt hållbar lösning men vad vi behöver akut i rådande coronapandemi.

Och det jag brukar säga, att jag hellre dör på intensiven än på hospice, är nog utom räckhåll för min egen del, om jag skulle drabbas av covid-19. Redan min ålder innebär att jag inte rimligen bör hamna inom intensivvård. Jag har skrivit om den saken på DN Debatt (https://www.dn.se/debatt/vi-bor-radda-de-unga-om-varden-inte-kan-klara-alla/9. Men då vill jag ändå ha rätt att på egen begäran få sova in i döden, var den än uppsöker mig.

Torbjörn Tännsjö