Ateistisk filosof har alla rätt – men missar poängen

Det är svårt att växa upp. Med sin religiöst inspirerade version av ateism vill Alain de Botton göra oss till barn igen, skriver Karim Jebari.

Den brittiske filosofen och författaren Alain de Botton förespråkar i sin nya bok Religion for atheists något han kallar ”ateism 2.0”. Denna form av ateism tillbakavisar tanken på Gud, men inspireras av den religiösa kulturens form och pedagogik. I kontrast till ”den nya ateismen”, där Richard Dawkins, Sam Harris och Christopher Hitchens anses vara de främsta företrädarna, vill Botton finna en gyllene medelväg, en ateism kryddad med religiösa ritualer.

Religionen och dess institutioner är nämligen kulturellt överlägsna den ateistiska kulturen och de sekulära institutionerna, enligt Botton. Religionen har genom beprövad erfarenhet hittat ett sätt att kommunicera, uppfostra och skapa gemenskap som är mycket bättre än den moderna sekulära världens förnuftscentrerade inställning. Ett exempel är enligt Botton att religionen förhåller sig till sina anhängare som en förälder till sina barn. Religiösa ledare föreläser inte, de predikar. Religiös pedagogik upprepar, ritualiserar budskap och klär dem i metaforer och bilder. Religiösa läromästare inbjuder inte till ett seminarium där lärosatserna kritiskt granskas, utan till en ritual där lärorna blir en del av oss utan att vi ens märker det. En religion strävar inte bara efter att lära oss saker och ting, utan efter att fostra oss.

I den moderna sekulära världen har vi överlåtit åt individen att bestämma meningen med livet, moralen och tillvaron. Det har lämnat de allra flesta i ett existentiellt vakuum. Allt fler sekulära individualister är deprimerade eftersom de saknar förmågan att besvara dessa frågor, anser Botton. Den sekulära humanismen har väckt för många frågor. Det är dags att börja ge svar, att börja predika.

Enligt Botton är religionens sätt att förmedla kunskap överlägsna dem som återfinns i våra moderna ”tempel”: skolor, museer, konstbiennaler, kulturinstitutioner, bibliotek och universitet. Religiösa ledare vädjar till våra känslor för att förmedla kunskap. Detta är ofta mycket effektivt, då vi är djupt emotionella varelser. Religionen använder kroppen i sina läror och använder mat och dryck för att påminna oss om sina principer. Religionen använder inte konsten som en abstrakt och lösryckt företeelse, utan som ett pedagogiskt redskap för att illustrera religiösa lärdomar, sagor och myter. Religiös konst väcker inte några frågor. Den säger hur det är.

Det här låter väl bra? Bara om man missförstått poängen med upplysningen och det moderna projektet. Upplysningen handlar om att växa upp som människa, enligt den tyske filosofen Immanuel Kant:

Upplysning är människans farväl till sin självpåtagna omognad. Omognad är oförmågan att använda sin intelligens utan att vägledas av andra. Sådan omognad är självpåtagen om den inte orsakas av bristande intelligens, men av bristande målmedvetenhet och mod … ”Finn mod att använda ditt eget förnuft!” är därför upplysningens motto.
(Ur Vad är upplysning?)

Dessvärre är detta raka motsatsen till Bottons budskap. För honom är det sekulära budskapet centralt. Upplysningens sanningar ska upprepas och läras in. Gud finns inte. Vi är mänskliga djur, människoapor. Allt består av materia och energi. Människors handlingar är underställda fysikens lagar. Men på samma sätt som Brian i Monty Pythons Life of Brian förgäves försöker lära folk att de måste lära sig att tänka själva är Bottons budskap självmotverkande. För Botton är nämligen metoden, processen i det som är upplysningstänkandet, sekundärt. Brian ropar till folkmassan: ”Ni måste tänka själva, ni är alla individer!”, varpå massan svarar: ”Ja vi måste tänka själva, vi är individer!” På samma sätt vill Botton lära ut upplysningens budskap. Men individualism och rationalism är inget man lär sig, det är något man praktiserar. Därför är Brian oförmögen att förmedla detta. Där upplysningen för Kant handlade om att axla det ansvar som individualism och rationalism innebär, vill Botton göra oss till barn igen.

Dessvärre har Botton rätt, i åtminstone ett avseende. Det är svårt att vara en upplysningsmänniska enligt det kantianska idealet, att ständigt kritiskt granska sina fördomar och illusioner, att aldrig vara riktigt säker på någonting, att brottas med existentiella frågor utan att någon håller en i handen. Det är mycket lättare att lyssna på Bottons predikan och få allt serverat. Det är svårt och jobbigt att vara vuxen.

Varför envisas vissa med att upplysningens ideal är eftersträvansvärt, om det nu är så besvärligt att uppnå? Varför är det viktigt att tänka själv, att kritiskt granska sina vanföreställningar, att vara öppen för nya idéer, att ifrågasätta auktoriteter och att sträva efter opartiskhet och saklighet? Ett svar är att det är värdefullt i sig att vara en rationell, upplyst och vuxen individ. Men detta svar förutsätter upplysningens ideal. Upplysningens enda argument mot dem som drömmer om en återgång till barndomens oskuld är att upplysningen är vårt enda värn mot den grymhet som de ”oskuldsfulla barnen” uppvisar. Grymheten som skildras av William Golding i Flugornas herre och som präglade de förhistoriska samhällenas eviga krig. Upplysningen är en nödvändig förutsättning för modern civilisation, och ett värn mot den självpåtagna landsfaderns auktoritära ”visdom”, oavsett om han heter Mao eller Dalai lama. Bara i en kultur där upplysningens ideal är fast förankrat kan individen skyddas mot överhetens övergrepp. Att tillbakavisa upplysningsidealet öppnar därför dörren för den starkes rätt.

De som drömmer om att bli nietzscheanska övermänniskor kan jag inte övertyga. Men demokrater som Botton och hans fans borde förstå varför det är så vanskligt att glömma bort syftet med upplysningen: att växa upp.

Karim Jebari (född 1982) doktorerade i filosofi vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm 2014. Karim driver också konsultföretaget Analytisk Etik och, sedan 2005, bloggen Politiskfilosofi.com, och forskar vid Institutet för framtidsstudier.