Den materiella verkligheten och upplysningen

I början av 1700-talet gick alkemi och kemi skilda vägar. En viktig aktör bakom detta var det svenska ämbetsverket Bergskollegium.

Text: Hjalmar Fors

År 1808, med de föregående årtiondenas revolutioner och krig i backspegeln, yttrade sig Johann Wolfgang von Goethes vän, den ålderstigne pietisten Johann Heinrich Jung-Stilling, om epoken som just nått sitt slut. Han ansåg att den mekaniska filosofin var roten till allt ont som skett. Den hade fjärmat människor från den rätta tron på andevärlden och hade distanserat Gud från sin skapelse, om än bara i människornas sinnen. Den hade frambringat ateister i stora skaror och hade gjort det modernt att tvivla och förlöjliga tron.

Det är lätt att tänka att Jung-Stilling var något på spåren. 1700-talets filosofiska upplysningsrörelse, med dess ateism och religionskritik, har ofta betraktats som ett startskott för både franska revolutionen och de stora förändringar i politik och samhälle som skakade och omformade Europa och världen under de århundraden som följde. Men bör man verkligen, som Jung-Stilling, reducera en komplex kulturell och intellektuell förändringsprocess till en orsakskedja som pekar ut filosofins inflytande över vetenskap och kultur?

Jag tycker inte det. Det finns många saker som påverkar historien, och en av dem är de empiriska vetenskaperna, där jag i synnerhet har studerat kunskapsdomänen chymie – alltså kemi och alkemi betraktade som det gemensamma studiefält de var fram till 1720-talet. Under 1700-talets lopp förändades chymien till något vi känner igen som modern kemi. Detta fick långtgående tekniska, vetenskapliga och kulturella konsekvenser. Kunskap om den materiella verkligheten tillsammans med upplysningsfilosofins inbrytningar i materieteorin bidrog till en gradvis omvandling, först till mekanisk och därefter till mineralogisk kemi: en vetenskap i statens tjänst. Detta hände flera årtionden innan Antoine Laurent Lavoisier, »den moderna kemins fader», trädde in på scenen.

Central för denna förändring var en grupp svenska ämbetsmän på den statliga myndigheten Bergskollegium. Denna viktiga episod i den moderna kemins uppkomst handlar både om hur en ny världsbild tar form och om hur kemister och andra drog upp gränser mellan sig själva och alkemi: deras avgränsning av den tillåtna diskursen om materia. Det handlar om marginalisering, liksom om innovativ omformulering och omkategorisering. Uppkomsten av kemi och dess avgränsning mot alkemi kan alltså användas som utgångspunkt för att förstå större historiska förändringar kopplade till den nya mekaniska filosofin, till skapandet av kategorin vidskepelse, till tekniska och ekonomiska reformer och till den tidigmoderna cirkulationen av kunskap. På så vis kan kemins gradvisa särskiljande från alkemin användas som en nyckel som kan hjälpa oss att förstå upplysningen.

 

VERKLIGHETENS NATUR

Under 1600-och 1700-talen utkämpades intellektuella strider om verklighetens natur över hela Europa. Dessa strider var en viktig aspekt av det kulturella skifte som brukar kallas just upplysningen. I centrum stod en genomgripande förändring i synen på vad det är möjligt att ha kunskap om.

Historiker har använt termen upplysning på olika sätt. Vissa betraktar den som ett paneuropeiskt eller globalt fenomen. Andra har sett den som en renodlat fransk intellektuell rörelse med kopplingar till kretsen kring Voltaire och Encyklopedin. I denna artikel sätts upplysningen i relation till kunskapsproduktion inom naturfilosofi från omkring 1680 till 1760. Termen används främst som en aktörskategori. Den betecknar därmed inte en rörelse eller en historisk epok, utan ett ideal och ett identifikationsobjekt. Många under 1700-talet använde ordet för att visa allmänt stöd för intellektuell klarhet, till förmån för vetenskapliga, ekonomiska och kulturella framsteg. Ett syfte var då att ta avstånd från det som uppfattades vara det nära förflutnas irrationalitet. Vi kan se en analogi i hur termen modernitet användes under 1900-talet.

Människorna som levde under den här perioden ställde en mängd frågor och upptäckte att deras svar skilde sig från de svar som deras förfäder hade varit nöjda med. Vilka är kunskapens gränser? Hur ska vi förstå universum? Vilka slags entiteter och krafter rymmer vår värld? Frågorna var inte enbart filosofiska, utan debatter rasade på många områden. Man diskuterade den juridiska frågan huruvida rättsskipningen skulle fortsätta att bestraffa häxor som ägnade sig åt ond magi. Man diskuterade den teologiska frågan om Gud fortfarande utför mirakel, och om Gud och djävulen har stora skaror av änglar och demoner till hjälp i sitt arbete. Och hur förhåller det sig egentligen med själen? Är den en gnista av det gudomliga eller endast en medfödd förmåga att föra rationella resonemang?

Debatten rasade även inom fysiken, inom naturalhistorien (studiet av naturligt förekommande föremål och varelser) och bland alkemister och kemister. Hur skulle fysiken förklara fenomen som att vissa ting tycks påverka varandra på stora avstånd? Och finns telepatisk kommunikation av tankar och känslor? Hur skulle naturalhistorien diskutera de olika varelser – drakar, troll, tomtar och liknande – som inte kunde dödas, bevaras och visas upp i naturhistoriska samlingar? Skulle alkemister och kemister ge upp sitt sökande efter de vises sten och med det sin förhoppning att förvandla oädla metaller till guld?

I centrum för många av dessa diskussioner stod förhållandet mellan den andliga världen och den materiella världen. Synen på materia förändrades radikalt när många inflytelserika européer vände ryggen åt häxor, troll, magi och mirakulösa förvandlingar. Tidigare hade materia betraktats som någonting formbart och föränderligt, men nu började den i allt högre grad behandlas som något förutsägbart som man kan klassificera och dela in i tydliga, fasta kategorier. Materien började uppfattas som möjlig att studera systematiskt och analytiskt.

Rent praktiskt skulle detta ske dels genom kemisk analys, dels i Linnés efterföljd genom systematisk överblick över alla naturligt förekommande ämnen. Samtidigt bidrog både alkemister och kemister till upplysningstidens samtal om materia genom att definiera vissa objekt som naturliga och andra som avvikande och troligtvis icke-existerande över huvud taget. I samband med att materia omdefinierades och förseddes med nya gränser förändrades alltså även föreställningarna om det icke-materiella och om den andliga världen.

 

FRÅN FÖRUNDRAN TILL NYTTA

När man studerar den tidigmoderna perioden får man inte ta vår tids föreställningar och kategorier för givna. En rad fenomen som i dag skulle betraktas som övernaturliga eller vidskepliga uppfattades som kunskapsmässigt oproblematiska av tidigmoderna människor. Det beror på att de hade en annan epistemologi, alltså uppfattning om vad verkligheten är och hur den ska förstås. Eller annorlunda uttryckt: på vad Gud skulle tillåta ske under normala omständigheter.

Några exempel på övertygelser som de flesta accepterade då, men som de flesta av oss som lever i dag inte skulle gå med på, är att transmutering av metaller är möjlig, att magiska tekniker kan användas för att kasta förtrollningar och hitta skatter, och att kontakter med de dödas andar och naturväsen (som var utrustade med medvetande och någon form av förnuft) inte är någon ovanlighet. Faktum är att vår distinktion mellan naturliga och övernaturliga fenomen inte på långt när räcker för att skilja mellan det som de tidigmoderna människorna ansåg att naturen tillät respektive inte tillät.

Alla dessa saker, liksom en mängd andra fenomen, betraktade tidigmoderna naturfilosofer som intressanta och lämpliga föremål för noggranna undersökningar. De var inte bara något man diskuterade ingående, utan de ansågs dessutom utgöra viktiga forskningsområden. Den amerikanska vetenskapshistorikern Lorraine Daston (1951–) har påpekat att man i slutet av 1600-talet var mycket förtjust i oförklarliga fenomen, variationer och märkligheter. Detta intresse för allt som tedde sig märkligt syns inte bara i skrifter om naturfilosofi, utan också i lärda teorier om magi och andeväsen, demonologiska skrifter, domstolsprotokoll från häxprocesser och etnografiska nedteckningar. Det fanns gott om utrymme för den här typen av undersökningar inom områdena fysik, kemi/ alkemi och naturalhistoria.

Daston menar att intresset för dessa frågor dock började att falla ur modet kring sekelskiftet 1700. Hon argumenterar övertygande för att det minskande intresset för besynnerliga och nyfikenhetsväckande fenomen hängde samman med upplysningens nyttoideal. Hon uttrycker det som att betoning av nytta och sökandet efter sinnrika uppfinningar ersatte det tidigare nyfikenhetsperspektivet. Målet blev att förbättra samhället och skapa ekonomisk avkastning. Det viktigaste var nu att studera stabila och förutsägbara fysikaliska fenomen, eftersom kunskap om sådana var »en nödvändig om än inte tillräcklig förutsättning för praktiska tillämpningar».

Precis som Lorraine Daston visar upphörde nyfikenhet på sådant som troll och magi att vägleda naturfilosofernas efterforskningar i mitten av 1700-talet. Förändringen var stor, jämfört med vad som hade gällt bara en generation tidigare. Men det fanns också en stark kontinuitet. När man studerar undertexten till upplysningens nyttodiskurs blir det tydligt att den här typen av mystiska och magiska kunskapsobjekt fortsatte att vara betydelsefulla. De kategoriserades allt oftare som vidskepelser utanför vetenskapen, men man slutade ändå inte att diskutera dem.

Man kan säga att tidens framväxande ideologi, med sin betoning av rationalisering och kommodifiering av såväl natur som kultur, behövde kategorin vidskepelse som något man kunde förlöjliga och ta avstånd ifrån. Vidskepelse var motsatsen till förnuft. De så kallade vidskepliga människorna var en av de grupper som målades upp som upplysningens motståndare. Hantverkarna och deras skråorganisationer var en annan sådan grupp. Dessa grupper, ansåg man, saknade intresse för att tillgängliggöra sin kunskap för allmänhet och samhälle. Den här typen av nyttoretorik var lika användbar oavsett om man försökte omstörta samhället, förbättra det eller helt enkelt främja sin egen karriär.

 

METALLER BLIR MATERIAL

Den mest slående av de förändringar som kemin genomgick under 1700-talets första årtionden var avvisandet av guldmakeri. Före den här perioden fanns det ingen allmänt accepterad avgränsning mellan alkemi och kemi, vare sig teoretiskt eller vad gällde metoder och mål. Det var alltså nu som alkemin och kemin kom att delas upp i två separata områden. Kemin knöts till den nyttorörelse som just beskrivits och började framställas som en förnuftig och nyttoinriktad aktivitet i samhällets tjänst. Begreppet alkemi bröts loss från den nyttodiskurs som det tidigare varit en del av, och började i stället att användas som beteckning för sökandet efter de vises sten, konsten att transmutera metaller och i synnerhet framställningen av guld. Med tiden kom den i allt högre grad att förknippas med oförnuft och galenskap.

De kunskapssystem som fanns före 1700-talet utgick inte från att metaller är råmaterial som samlas in för att sedan omvandlas till handelsvaror. Före 1700-talets första hälft var metaller inte heller material i begreppets moderna betydelse; de konstruerades som material – placerades i den kategorin – först när att kemisterna vid 1700-talets mitt började tala om dem i huvudsakligen ekonomiska termer. Dessutom spelade detta nya sätt att definiera metaller en viktig roll för kemins tillblivelse som vetenskap: den var delvis ett resultat av att chymien förenades med den linneanska naturalhistorien och med proberkonsten. Den sistnämnda var en kunskapsform som innehades av så kallade proberare inom bergsbruket och av finsmeder och där man hade precisa metoder för analys och karakterisering av metaller och mineral.

Vid mitten av 1600-talet grundades det ovan nämnda svenska centrala ämbetsverket Bergskollegium. Det kom att utgöra en av de mest produktiva kontaktytorna inom chymie, mineralogi och bergsbruk i det sena 1600-talets och 1700-talets Europa. Sverige hade fram till omkring 1750 Europas största exportorienterade järnindustri och var starkt beroende av mineralproduktionen. Med Bergskollegium tog staten ett fast grepp om den blomstrande gruvnäringen och uppmuntrade aktivt sina ämbetsmän att utforma nya metoder för att förbättra den. Bergskollegium blev ett verktyg för att systematiskt effektivisera mineralutvinning och utveckling av kunskap om bergsbruk. Det blev också en stark forskningsmiljö. Här verkade ett antal forskare som borde vara mer kända i dag än de faktiskt är. Till exempel Georg Brandt (1694–1768), som med sin upptäckt av kobolt (1735) blev den förste namngivne person som upptäckte en metall och hävdade att den skulle betraktas som ett metalliskt grundämne.

Hans elev Axel Fredrik Cronstedt (1722– 1765) blev nicklets upptäckare (1751) och skärpte argumenten. De nya hittills okända metallerna visade tydligt, sade han, att alkemins centrala mål att tillverka guld på konstgjord väg var meningslös. Hellre än att försöka tillverka redan kända grundämnen, borde kemisterna koncentrera sig på att upptäcka nya okända sådana. Cronstedt placerade alltså de nyupptäckta grundämnena som en del av upplysningens gränsdragningsarbete kring naturen. Fysiker och kemister skulle studera naturen, inte alkemister. De senares kunskaper avfärdades samtidigt. Alkemi, astrologi eller magi kunde göra detsamma. Sådana kunskapsformer saknade värde, och att tro på dem var något som man ägnade sig åt i de lägre samhällsklasserna, bland kvinnor, barn och obildade utlänningar. Och sådana kunskapsområden var inte bara felaktiga, de var också onyttiga.

På så vis målade Cronstedt också upp en kontrast mellan förnuftiga, högt bildade män ur de högre klasserna och alla andra. Precis som han själv och hans kollegor i Bergskollegium skulle naturfilosofin ställas till förfogande för staten och dess ekonomiska intressen. Det var statens och ekonomins behov som ytterst skulle styra vilka kunskapsformer som bedömdes som nyttiga och vilka som var oacceptabla och meningslösa. Vad man än tycker om Cronstedts och hans kollegors vision om kemins roll i samhället, är det nog så att deras vetenskapliga arbete med att upptäcka mineraliska grundämnen troligen format vår världsbild i lika stor utsträckning som 1700-talets filosofiska upplysningsrörelse.

Hjalmar Fors är docent i idéoch lärdomshistoria och förstebibliotekarie. Han är verksam vid Enheten för medicinens historia och kulturarv, Karolinska Institutet.

 

Upplysningens element: Materia och världsbild under 1600- och 1700-talet

Av Hjalmar Fors

Fri Tanke 2020

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker